Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Ett klassiskt textmysterium

Desktop174

”It was the third of June, another sleepy dusty delta day…”

Så börjar låten med en en av pophistoriens stora textmysterier. Idag fyller kvinnan som skrev den, Bobbie Gentry, 72 år. Det skrivs alldeles för lite om Bobbie Gentry. Så därför gör jag det i dagens tidning.

Svårt att läsa texten? Klicka på bilden!

Stor artist på liten scen

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Lilla Torg i Malmö ligger förhållandevis öde denna småmulna måndagskväll i juni. Inne på Folk å rock är det däremot riktigt trångt. Så trångt att det blir något av ett projekt att besöka baren.

– Det blir så när man tar en stor artist till en liten scen, säger Kenneth Ovesson, ägare till Folk å rock, när han introducerar Patty Griffin, kvällens artist.

Genren americana tenderar ofta att användas för rockband som börjat ta till sig å ena sidan country och å andra sidan den amerikanska folkmusiken. Patty Griffin har dock ett bredare register av den amerikanska musiktraditionen på sin palett. Rötterna i södern är tydliga och att artister som Emmylou Harris och Dixie Chicks spelat in hennes låtar är knappast märkligt.

Country och folksånger korsbefruktas med soul och gospel till något som är större en sina enskilda delar. På senaste albumet Servant of love smyger sig även jazzen in på ett mycket förtjänstfullt sätt i form av en trumpet som samspelar väl med Griffins röst.

Av det sistnämnda hörs dock inte så mycket när hon uppträder i duoformat på Folk å rock. Det gör dock inte så mycket när samspelet med gitarristen David Pulkingham fungerar alldeles magiskt. Inte nog med att gitarrspelet är riktigt snyggt, han lägger dessutom riktigt underbara sångstämmor till Griffins röst.

Griffins röst, ja. Det är ju den som jag misstänker har fått de flesta av oss till Folk å rock ikväll. Någonstans mitt emellan Emmylou Harris klara toner och Lucinda Williams mer härjade hittar hon en perfekt balans i det patinerade, levda, tilltalet. Med total trovärdighet andas hennes sång erfarenhet och smärta, men också skönhet, liv och hopp.

Rösten är stor, distinkt och enormt uttrycksfull. I titelspåret från senaste skivan växer den ut till något som griper tag och skakar om och det är lite svårt att ta in att denna lilla tunna kvinna kan fylla rummet med sin röst. Precis som att hon är en stor artist på en liten scen är hon en stor röst i en liten kropp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kris Kristofferson kommer till Malmö

KrisFoto: TT

En av countryns riktigt stora låtskrivare kommer till Malmö för en spelning på Palladium.

Kris Kristofferson är kanske inte den största vokalist som countrymusiken fått fram. Hans röst saknar djupet hos en Johnny Cash, uppkäftigheten hos en Waylon Jennings eller den höga, klara innerligheten hos en Willie Nelson. Men som låtskrivare är han en av de riktigt stora. ”Me and Bobby Mc Gee” blev en superklassiker i händerna på Janis Joplin, ”Help me make it through the night” blev det samma genom versioner av Elvis Presley och Willie Nelson och ”Sunday morning coming down” var ren magi genom Johnny Cashs välsignade stämband.

Outlaw-traditionen, som Kristofferson var med om att lägga grunden för, bröt med Nashvilles glättighet genom ett lite råare sound och fokus på historieberättandet och själva låtarna. Det är en tradition som bär ett lika stort arv från folksånger, blues och rock n roll som den gör från den traditionella countryn.

Tillsammans med Cash, Jennings och Nelson, kollegorna från den första outlaw-country-generationen, utgjorde han en del av supergruppen The Highwaymen. Numera är Cash och Jennings borta medan både Wille Nelson och Kris Kristofferson börjar komma upp sig i åren – Nelson är 83 och Kristofferson fyller 80 om några veckor.

För den som vill passa på att se  honom innan det är för sent är det bara att skriva in datumet 12 september i kalendern. Då kommer han till Malmö för en spelning på Palladium.

Förutom Malmö spelar han i Vara konserthus den 15, i Kalmarsalen i Kalmar den 17, i Konserthuset i Göteborg den 18 och på Cirkus i Stockholm den 20 september och konserterna öppnas av Appalachian Murder Bunnies, som består av Kris dotter Kelly Kristofferson och Andrew Hagar, son till förre Van Halen sångaren Sammy Hagar.

Biljetterna släpps på torsdag.

En historieberättare med ömsint värdighet

Guy ClarkFoto: TT

Countrymusiken är full av glitter och polityr. Det är, inte sällan, yta som maskerar sig som något äkta och hemvävt; en ärkekommersiell genre som seglar under något slags falsk folkmusikflagg. Men om man skrapar på ytan och letar sig ned i jordlagren finns de där. Trubadurerna. Traditionsbärarna. Innovatörerna. Historieberättarna.

Där finns, eller fanns, Townes van Zandt, Robbie Fulks, Rodney Crowell och Steve Earle. Och där fanns Guy Clark: lutmakare, låtskrivare och legendar.

Clark tillhör kanske inte de där namnen som nått ut till de bredare lagren av musiklyssnare, även om många av hans sångare gjort det. Hans Desperados waiting for a train skulle till exempel spelas in av såväl Jerry Jeff Walker som The Highwaymen, supergruppen bestående av Johnny Cash, Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristoferson.

Som de bästa i sin genre var han en historieberättare av rang, något han visade med all önskvärd tydlighet i Texas 1947 som är en av mina personliga favoriter. Han förvandlar ett barndomsminne från en järnvägsstation där tåget inte ens stannar till en gripande och detaljrik tidsbild. Låten visar med all önskvärd tydlighet de litterära kvaliteterna i Clarks texter.

Hans och hustrun Susannas hem i Nashville var i det tidiga 70-talet ett veritabelt öppet hus för den tidens stora, eller blivande stora, låtskrivare. Här syntes Townes van Zandt, Rodney Crowell och en mycket ung Steve Earle som Clarke tog under sina vingars beskydd och vars första låtskrivarjobb i Nashville han fixade. Hemmet figurerar i den klassiska dokumentären Heartworn Highways om 70-talets country-avant garde.

Jag hade förmånen att få se Guy Clarke en gång, på Century Ballroom i Seattle hösten 1999. Jag minns en fantastisk spelning och att jag fick förmånen att byta några ord med honom efter den, även om jag inte minns vad som sades så här 17 år senare. Jag minns däremot att han framförde sina sånger med samma ömsinta värdighet som han skrev dem.

Tidigare idag gick Clark bort, 74 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Enligt tidningen The Tennesean ska han under flera års tid lidit av vacklande hälsa och bland annat kämpat mot cancer.

En svartklädd Wonder Woman med kärlek till ben

Lindi 5
Foto: Ralph Bretzer

– Jag är ledsen att jag låter som en groda, ursäktar sig Lindi Ortega när vi möts i logen inför spelningen på Pustervik i Göteborg på onsdagen.

En månad på turné och otaliga möten och skakade händer har satt sina spår och den kanadensiska countrysångerskan som på söndag gästar Malmö Live har dragit på sig en rejäl influensa. När hon några timmar senare kliver upp på scenen kan man höra att rösten är en smula mer beslöjad än vad den brukar vara, men den låter ändå anmärkningsvärt klar och stark med tanke på omständigheterna.

Det är tredje gången jag ser henne. För varje gång har både publiken och bandet blivit större; från spelningen i Gustaftältet på Malmöfestivalen med bara hon och ständige sidekicken, gitarristen Champagne James Robertson, via förra vändan när hon även hade med sig en trummis, till nu med full bandsättning.

20160210_211015På scen är hon en slående uppenbarelse, ständigt i svart klänning, sorgeflor och signaturplagget: de röda bootsen. Hon har beskrivit sin stil som en blandning mellan Johnny Cash och Wonder Woman.

Trots sitt yrkesval beskriver hon sig själv som en lite introvert person som trivs bäst hemma med sina katter och en bok eller film.
– Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag går upp på scen, det är en transformation. När jag har min outfit och mina boots på känner jag mig som Wonder Woman, säger hon med ett skratt.

12696450_10154006074628682_715668182_oLindi Ortega växte upp i Toronto med en mexikansk pappa och en nordirländsk mamma, en något otypisk bakgrund för en countryartist.

– Jag fick countryn från mamma. Hon hade en stor kärlek för Dolly Parton, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Jag tyckte om texterna, vad de sjöng om och historieberättandet, säger hon.

– Min pappa spelade bas i ett band som spelade latinamerikansk musik. På grund av det hade vi en massa utrustning i källaren. För mig var det som en skattkista. Jag var nyfiken på mikrofonerna, ljudanläggningen och pianot. Och så var där en gitarr som pappa köpt till mamma för att lära henne spela. Hon var inte så intresserad så den bara hängde där på väggen som ett konstverk jag kunde greppa och skapa med. Jag bad pappa lära mig tre ackord och sedan lärde jag mig själv därifrån.

Countrymusiken är full av berättande låttexter och Lindi Ortega är själv något av en historieberättare.

– Det finns sånger som jag hoppas ska vara hymner för människor som känner sig ledsna eller deprimerade. I Demons don’t get me down säger jag egentligen att: jag vet att du verkligen vill sträcka dig efter laster som alkohol och droger men att man kan ta sig igenom det själv, att jag inte har de sakerna och att jag måste hitta det inom mig. I andra sånger berättar jag historier. Allt är inte självupplevt. Som Murder of crows. Jag har inte mördat någon och grävt ned dem…

Lindi 4I låtar som just Murder of crows eller Lived and died alone framträder också en lätt morbid ådra. Den sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en kärlekssång för de döda, I den sjunger hon;

When the sun has set
I will go dig up the dead
Lift their bodies from their graves
And I’ll lay them in my bed

– Många tycker att den är lustig och tror att den handlar om saker som den egentligen inte handlar om. Jag är en stor fan av osteologi, läran om ben. Jag tycker ben är vackra i alla former. Jag tycker att det är fantastiskt att de finns inom oss och när vi är borta så är det de som finns kvar. I den sången tänker jag på människor som lever sina liv ensamma. När de dör är det ingen som vet om det och ingen kommer på begravningen. Jag antar att jag har en existentiell ångest för ledsna ensamma människor och hela den mänskliga rasen. Det är inte meningen att det ska vara supermorbidt.

Sedan ett par år tillbaka har Lindi Ortega lämnat Toronto för countrymusikens huvudstad, Nashville.

– Jag kände att jag gick på tomgång i Toronto med den typ av musik jag spelar. Den var inte så populär där och det fanns egentligen bara ett ställe för mig att spela på.

– I Nashville finns en massa historia med mina hjältar, som Johnny Cash, Hank Williams och Loretta Lynn. Jag var väldigt nyfiken på det så jag flyttade dit och började om från början. Det finns en bra scen där. Även om Nashville i mycket är en maskin för new country så finns där även uppskattning för den typ av musik jag gör.

12736836_10154006074633682_1158079876_o

Låt 6: Tuskegee Pride

Låt 6/7 Jason Ringenberg – Tuskegee Pride

Jag har alltid varit förtjust i låtar med berättande texter, gärna baserade på historiska händelser: The Pogues Thousands are sailing (om de tusentals irländare som flydde hungersnöd och missväxt på Irland för USA), Fairport Conventions Wat Tyler (om 1300-talsupprorsledaren med samma namn), Eric Bogles And the band played Waltzing Matilda (om de australiensiska soldater som kom hem från Gallipoli) och The green fields of France (om en soldat som dödas vid Flandern under första världskriget), The Men they couldn’t hangs The ghosts of Cable Street (en inte helt korrekt beskrivning av Cable Street-kravallerna på 30-talet), Dave Alvins Andersonville (om ett krigsfångläger under amerikanska inbördeskriget), för att bara nämna några.

Jason & the Scorchers upptäckte jag i slutet av 80-talet, kort efter att Disneyland after Dark gjort sitt inträde i mitt liv. Precis som sina danska kollegor blandade Nashvillebandet country och punk, bara med mindre fokus på humorn och mer genuint hjärta. Mycket av attraktionen, vid sidan om en bra grundläggande idé, energi och bra låtar, är sättet Jason RIngenberg sjunger på. Hans röst ligger högt i tonläget och tycks alltid ligga på gränsen till att spricka upp, vilket ger känslan att han menar allvar, att det är ord som absolut måste ut.

När Ringenberg blev soloartist var det med mer country och mindre punk, utan att för den sakens skull helt tappa greppen om den senare. Det ger mer utrymme för rösten, vilket inte är fel.
2004 släpptes det lite förbisedda mästerverket Empire Builders med låten Tuskegee Pride (av oklara skäl omdöpt till Tuskegee Stew av Spotify), en av flera låtar på skivan som ansluter till ett historiskt tema. I Tuskegee fanns under andra världskriget en flygbas där svarta män utbildades till piloter i det tidigare helvita amerikanska flygvapnet. Låtens protagonist är sonson till en frigiven slav.

”In the fall of ’39 Hitler made a mess
But frankly I didn’t see the difference I guess
From what he was doing to what was done to us
Sometimes I had to wonder in what God they trust”

Han får sin träning vid Tuskegee och skeppas med stolthet till Europa som stridsflygare. Han får höra glåpord men i skyn känner han den perfekta frihet han saknar på marken. Men med kulorna kommer respekten – medan deras fruar går hemma och får stå ut med den sedvanliga rasismen. Låten slutar med att han ligger i en sjuksäng på ett veteransjukhus. Han får frågan honom om brännskadorna i hans ansikte:

”I said ’Those are scars for freedom, now carry on the chase’”

Över huvud taget har Ringenberg ett genuint sympatiskt anslag I sina texter. Jag är till exempel väldigt svag för hur han i en annan låt från samma skiva beskriver sitt obehag när han kommer för att göra en spelning på ett ställe i Tyskland och det hänger en sydstatsflagga från en lada: ”Hell, I don’t even want to see that flag in Tennesee”

Dessutom är de låtar han skrivit till sina barn så fina att man blir lite rörd på riktigt. Jag har haft förmånen att få prata med honom ett par gånger i samband med spelningar och han var glädjande nog lika trevlig i verkligheten som hans musik ger intryck av.

Låt 3: Thrice all american

Dag 3/7 Neko Case – Thrice all american

“I want to tell you about my hometown
It’s a dusty old jewel in the South Puget Sound
Well the factories churn and the timbers all cut down
And life goes by slow in Tacoma”

Rakt söderut från Seattle, där jag bodde månaderna kring millenieskiftet, ligger Tacoma, stadens fattiga kusin. Inte mycket sägs om Tacoma, framförallt inget positivt. Det är, eller var, en nedkörd industristad långt från Seattles hipsters och mikrobryggerier, långt från framgångsrika storföretag som Boeing och Microsoft. Här startades inga musikaliska revolutioner.

Seattle hade Jimi Hendrix. Seattle hade Nirvana. Seattle har Fleet Foxes och Band of Horses. Men Tacoma har – eller hade under några år av hennes uppväxt – Neko Case.
Inte mycket positivt har sagts om Tacoma. Inte mycket positivt sägs väl heller i Neco Case låt Thrice all american. Men det är ändå en av de finaste kärleksförklaringar till en stad jag någonsin läst eller hört.

“There was nothing to put me in love with the good life
I’m in league with the the gangs, guns, and the crime”

Att det dessutom är väldigt enkelt att dra paralleller mellan låtens text och och mina egna hemstäder Göteborg och Malmö, städer som åtminstone har varit nedkörda industrisräder en gång i tiden, gör inte att låten hittar mindre hem hos mig.

“People who built it they loved it like I do
There was hope in the trainyard of something inspired”

Det som först fick mig att falla för Neko var dock varken hennes texter eller det att hon så tydligt har sina rötter i the pacific north west. Det var den där fullständigt enorma rösten. En röst så stor att den känns som att den på egen hand skulle kunna fylla ut Boeings jättelika flyghangarer söder om Seattle, breda ut sig över Olympiahalvöns tempererade regnskogar och jaga bort Puget-sundets dimbankar. En röst med råstyrka som ändå aldrig kompromissar med känslan.

När jag såg henne uppträda på Fox confessor brings the flood-turnén i det höga före detta kyrkorum som numera huserar rockklubben Sticky Fingers i Göteborg fick jag känslan att man lika gärna hade kunnat stänga av mikrofonen, rösten hade burit hela vägen fram ändå, över ljudet av bandet, över sorlet i publiken.

“Well I don’t make it home much, I sadly neglect you
But that’s how you like it away from the world
God bless California, make way for the Wal-Mart
I hope they don’t find you Tacoma”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×