Själfulla bluespiller

DSC_0090Foto: Ralph Bretzer

– Bluesrock, fy vad tråkigt, säger kollegan när jag berättar vad jag ska ägna min fredagskväll åt.
Jag hör vad han säger och förstår vad han menar. Bluesrock kan kännas väldigt mallat och rätt trist. Men när det görs på rätt sätt är det något helt annat.

Den Örebrobaserade svensk-fransk-amerikanska kvartetten Blues Pills gör det på helt rätt sätt. Ta tyngden från Black Sabbath, plantera den i den djupaste amerikanska södern, i Muscle Shoals, Alabama – utanför Stax-studion. Låt den slå rot och gro och tillsätt en vokalist som ligger mitt emellan Janis Joplin och Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick manifesterad som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plants golden god.

När man lyssnar på bandets debutalbum som kom förra sommaren låter det som något som har potential att vara hur bra som helst live. När de på fredagskvällen gick ut på Babels scen var det första besöket i Malmö och att det var efterlängtat var uppenbart. Den forna kyrkan var packad till kapacitet och redan innan gick förväntningarna nästan att ta på.

Och nej, de där förväntningarna kom inte på skam. Att de spelat mycket live är uppenbart. Det låter tungt, snortajt, själfullt och svängigt. De får kanske inga priser för sin originalitet; i mångt och mycket är de en pastisch på den tyngre delen av hippieeran, innan hårdrocken blev hårdrock. Å andra sidan gör de det förbaskat stilsäkert. Allt från klädsel, frisyrer och utrustning till den jugendinspirerade konsertaffischen och de flytande projektionerna hade funkat fint på The Fillmore i San Francisco 1967.

Det funkar alldeles utmärkt även nu, kan tilläggas. För de har tillräckligt mycket själ och bra låtar för att det inte ska bli platt. Dessutom har de i Elin Larsson en riktigt bra frontperson som har både rösten – jag tycker faktiskt att hon sjunger ännu bättre live än på skivan – karisman och inlevelsen att lyfta det hela ett par nivåer. Redan första raderna i öppningsspåret High class woman raderar alla eventuella tvivel och när singeln Black smoke och – till slut som ett extra extranummer – River kommer så är jag helt övertygad.

På skiva låter det som att de har potential att var hur bra som helst live. Och den potentialen är ingenting som slarvas bort.

DSC_0078

DSC_0527

DSC_0619

 

En musikalisk uppenbarelse

VALERIE JUNE

Valerie June. Foto: SvD/TT

Under huven på Spotify sitter det en liten och hemlig algoritm (eller nåt) som räknar ut din musiksmak (typ). Det är den som ligger till grund för musiktipsen som tjänsten ger dig.

Jag vet inte hur det fungerar för er men för mig fungerar det så där. En spelning av ett tv-serieledmotiv från 80-talet och jag får tips om tysk schlager. Det är inte minst anmärkningsvärt eftersom ledmotivet ifråga var en folksång från de brittiska öarna. När jag spelat en platta av June Carter countryrockande dotter Carlene tycker den att jag ska lyssna på ett danskt (?) dansband som heter Ole-Ingvars (!). Nej, det tänker jag inte.

För en tid sedan träffade den i musiksmaken mer rätt – men ändå så fel – när den ville att jag skulle lyssna på Velvet Undergrounds nya platta “White light/White heat”. Jorå, den har man ju lyssnat på en hel del. Det är bara det att albumet i fråga släpptes 1968.

Nåja, smak är svår att kvantifiera och jag har ju en ohemult bred smak, det kan ju vara komplicera saken för vad som i grund och botten är en matematisk formel. Vad gäller Velvet Underground-plattan är ju problemet att Spotify (eller är det skivbolagen?) har så förtvivlat svårt att ange rätt utgivningsår på skivorna.

* * *

Häromdagen träffade jag dock på en guldåder tack vare musiktipsen. Valerie June heter artisten i fråga och det var kärlek vid första öronkast. I mer än ett dygns tid har hennes musikaliska produktion gått på repeat och jag har inte ens kommit närheten av att tröttna. Därför bara måste jag skriva om henne även om senaste plattan faktiskt släpptes för ett år sedan.

Music Review Valerie June
Valerie June
”Pushin’ Against a Stone”
(Sunday Best)
Betyg: 5

Efter tre egenutgivna plattor med folksånger i rakt nedstigande led från Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, The Carter Family och Woody Guthrie mellan 2006 och 2010 kom hennes första platta på “riktigt” skivbolag förra året. Och det är något av en uppenbarelse. Här har hon blommat ut från att vara ”begåvad och bra” till att bli något ännu mer.

På “Pushin’ against the stone” har Memphis-dottern June skapat ett album som lämnar den strikta folkmusiken för att istället omfamna hela det musikaliska arvet från den djupa södern. Här finns soul, country, gospel och bergssånger. Och här finns framförallt en stark, själfull och personlig röst. Med på ett hörn som medkompositör till flera låtar finns Dan Auerbach från The Black Keys och den legendariske Booker T Jones, en man som varit med om att som en del av husbandet på skivbolaget Stax varit med om att skapa soulmusiken som vi känner den.

Inte minst intressant är det hur väl musiken hänger ihop, trots sin genremässiga spännvidd. Det ger en fingervisning om hur närbesläktade förment “svarta” musikstilar som blues och soul å ena sidan och förment “vita” som country och folk faktiskt är med varandra; att de faktiskt växt fram ur samma – om än segregerade kultur.

* * *

Lika som bär? Foto: TT
Lika som bär?
Foto: TT

Är inte förresten Valerie June något alldeles väldigt lik skådespelerskan Gina Torres (Angel, Firefly/Serenity och Suits)? I alla fall om man tänker bort åldersskillnaden och att June har betydligt häftigare frisyr.

JJ Cale har gått ur tiden

Jag lyssnar inte så mycket på JJ Cale nu för tiden. Det blir så med en del artister som man lyssnat väldigt mycket på tidigare i livet. Man kan liksom låtarna och behöver bara tänka på artisten ifråga så börjar musiken inne i skallen. Så är det för mig med Neil Young, med Emmylou Harris och med Siouxsie & the Banshees. Och med JJ Cale.

J. J. CALE
Foto: Scanpix

Så fort min inre jukebox går igång med After midnight, Call me the breeze eller Mama don’t och jag hör den dät tillbakalutade, lite lättjefulla men ändå precisa gitarren och halvt pratande rösten är det som ingen tid förflutit sedan jag sist lade Naturally-vinylen från 1972 på skivtallriken.

Influenserna sträcker sig över hela spektret av amerikansk rotmusik: blues, jazz, tidig rock n roll och folkmusik. Stilen är lätt igenkännbar och ekar inte minst hos Mark Knopfler. Men det är en annan artist han förknippats mer med, trots att dennes spelstil inte alls har lika mycket gemensamt med Cales.

När Eric Clapton 1970, efter åren med Yardbirds, Bluesbreakers, Cream, Blind Faith och Derek & the Dominoes, skulle lansera sin solokarriär behövde han en hit. Valet föll på den då helt okände JJ Cales After midnight. Vad som hände sedan vet ni.  Sju år senare skulle Cale förse Clapton med ännu en brottarhit; Cocaine.

JJ Cales egen karriär fortgick med en lägre profil och inte sällan var det andra artister som fick stora hits med hans låtar. Därav att hans egen största hit, Crazy mama från 1971, långt ifrån är hans mest kända låt. I mångt och mycket var det nog självvalt. När han erbjöds att spela på Dick Clarke’s American Bandstand (ett på sin tid mycket populärt tv-program) avböjde han eftersom han inte ville spela playback.

IMG_20130728_140348

Flygrädsla fick honom att sällan turnera utanför Amerika och själv fick jag tyvärr aldrig möjlighet att se honom på scen. Det är synd. Jag minns ett citat från hans fru och jag citerar fritt ur minnet:

Ni tycker han är bra när ni lyssnar på hans skivor. Då ska ni höra honom när han sitter hemma och spelar för sig själv på verandan…

I fredags avled JJ Cale 74 år gammal av en hjärtinfarkt.

Egensinnig finsk americana

Jag måste erkänna en viss okunskap om finsk pop och rockmusik, med undantag för klassiska popbandet 22 Pistepirkko vars album ”Bare bone nest” gick het på min stereo i slutet av 80- och början av 90-talet. När Them Bird Things dyker upp på mitt bord för recension är de med andra ord en helt ny bekantskap.

Pachyderm nightmares (Playground), deras första album och första utan de två amerikanska låtskrivare som tidigare funnits med i bilden, får mig dock på fall frön första stund. En del band har ett helt eget avtryck. Finska Them Bird Things är ett sådant band.

De enskilda beståndsdelarna i musiken är inga märkvärdigheter, de kommer rakt ur den amerikanska folk- och bluestraditionen. Det är sättet att foga dem samman som är djupt personligt. Även i mer konventionella låtar som bluesiga ”I know who killed Robert Johnson” eller “Bible & a Buick”, vilken hade kunnat komma från John Cougar Mellancamps penna, sätter de en prägel på materialet som är helt deras egen.

Jag fångas av den mörka melankolin och av den hypnotiska kvaliteten i Salla Days nasala men ändå vackra stämma. Stundtals kommer jag att tänka på Buffy Sainte-Maries glansdagar i början på 70-talet. Hon hade samma förmåga att ta folkmusiktraditionen och göra något eget – och inte sällan olycksbådande – av den.

Bästa spår: Cumberland Head Ferry Blues

Betyg: 4

Årets bästa cover?

Jag gillar covers. I bästa fall ger de både ledtrådar till vad som format ett bands sound och musikaliska inriktning och nya infallsvinklar på låten i fråga. Nu är ju tyvärr världen full av trista originaltrogna covers som bjuder på varken eller.

På ZZ Tops nya – och oväntat bra – album, La futura. gör de en alldeles fantastisk version av den gamla dirty south-hiphopklassikern 25 lighters som väl knappast kan sägas ge ledtrådar till vad som format bandet men som definitivt visar på en, i alla fall för mig, oväntad musikalisk öppenhet.

Nej, Billy Gibbons och Dusty Hill har inte börjat rappa och gamle Def Jam-mannen Rick Rubin i producentstolen har inte lyckats övertyga Frank Beard att börja leka med skivspelarna. I stället har de tagit sig an DJ DMD, Lil Keke och Fat Pats gangsterepos som om det varit en av deras egna låtar. De omvandlar det sugande gangsterrap-beatet från till ett lika sugande och efterhängset bluesgroove och förser det med ett skönt skitigt gitarriff som inte inte hade skämts för sig på Tres hombres.

”The ghetto of the ‘50s meets the ghetto of the ‘90s” kallar sajten Music Radar det och träffar med den beskrivningen mitt i prick. Jag skulle redan nu vilja utnämna resultatet, som hos ZZ Top går under namnet I gotsta get paid, till årets cover.

Här berättar Billy Gibbons för Music Radar om bakgrunden till att ZZ Top valde att spela in 25 Lighters

* * *

Måste säga att jag blev väldigt glad närjag lyssnade igenom La Futura och upptäckte att det här bandet som jag tyckte så mycket en gång i tiden (läs: på 80-talet) men gett upp hoppet om för länge sedan faktiskt fått en nytändning.

Till minne av Totta

Idag skulle Totta Näslund ha fyllt 66 år. Den i Sandviken födde och i Ö-vik uppvuxne bluesmannen skulle bli legendarisk i Göteborg med i Lund bildade progghjältarna Nationalteatern. Legendstatusen odlade han vidare såväl i Tottas bluesband som solo och i ett återförenat Nationalteaterns Rockorkester.

Själv minns jag framförallt en lysande Nationalteatern-spelning i Trädgårdsföreningen i Göteborg någon gång under 90-talet där både Totta och Ulf Dageby med all önskvärd tydlighet visade att rock n roll-coolhet inte behöver ha ett bäst föredatum så länge den bärs med värdighet och självdistans. En fin solospelning i början av 00-talet på konserthuset i Gävle finns också med i minnesbanken.

Han hann sätta sin prägel på några av våra största svenskspråkiga rocklåtar innan han rycktes bort allt för tidigt, nyss 60 år fyllda. Sista resan gjorde han, strax innan sin bortgång, tillsammans med vännen och kollegan Nikke Ström, som han spelat med i Nynningen, Nationalteatern och Tottas Bluesband, till Hibbing, Minnesota.

Att han reste just till Bob Dylans födelseort är naturligtvis ingen slump. Dylan var en stor förebild och Totta var en mycket god uttolkare av idolens låtar, vilket märks inte minst i Nationalteatern-pärlan ovan – i mitt tycke en av de vackraste sånger som skrivits – som är en tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.

Även Elvis gjorde en cover på samma låt men kungen kommer i mitt tycke inte i närheten av Tottas tolkning. Han sjunger den så rått och rakt men ändå finstämt att den klöser sig rakt in i hjärtat på mig. Det förmår inte Elvis göra även om hans version på intet sätt är dålig.

Såhär beskriver Nikke Ström vad som gjorde Totta speciell i en intervju i Göteborgs-Posten:
”Framför allt hans unika förmåga att ta in en textoch göra den till sin i känsla och uttryck. Jag tycker han var enastående bra på det.”

Ikväll hyllas Totta på Nefertiti i Göteborg och imorgon kommer den spelningen till Malmö och Kulturbolaget. Med i bandet finns förutom Nikke Ström även den lysande Nynningen-, Tottas Bluesband- och Nationalteatern-gitarristen Bengan Blomgren. Bland vokalisterna märks Mats Ronander, Dan Hyllander och Mattias Hellberg.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där men det tillåter nu inte omständigheterna. Å andra sidan firas hans födelsedag också med släppet av en kombinerad bok och 10 cd-box. Den, däremot, tänker jag inte missa. Den kommer göra säg väl bredvid Nationalteatern-boxen från i höstas.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×