Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

Massivt, mullrande och meditativt

Swans 12Foto: Ralph Bretzer

Det vore synd att säga att Swans sparkar igång publikfriande. En ensam man på den av förstärkarstackar och instrument överfulla scenen. Han bearbetar en gonggong med två klubbor. Efter en stund kommer ytterligaren man upp och ger sig ikast med ridecymbalen på trumsetet med sådan snabbhet att det snarare blir ett sammanhängande ljud från den än en rytm.
Ytterligare en man kommer upp på scenen och sätter sig bakom en steelguitar men istället för fingerpicks som instrumentet spelas med plockar han fram en e-bow, en manick som sätter strängarna i svängning utan att det blir något anslagsljud.

Redan nu är ljudet massivt och det blir inte mindre så när bandledaren, sångaren och gitarristen Michael Gira ansluter sig tillsammans med basisten och ytterligare en gitarrist. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värkte i trumhinnorna på mig som just då stod längst fram och plåtade.

De ser ut som ett gäng fårade landvägsmän där på scenen (eller, ja, i alla fall fyra sjättedelar av dem). Som hämtade ur en film av Clint Eastwood, Quentin Tarantino eller tv-serien True Detective. Desillusionerade snutar eller ärrade banditer.

Och det är väl vad de är också med tre decennier ute på vägarna med spräckta trumhinnor i sina spår. Men Swans är mer än ett massivt ljud. Det kräver sin man att hitta skönheten och strukturen i oväsendet. Men den konsten behärskar Gira. Han får fatt på en liten, liten gitarrfigur och hamrar in den i medvetandet. Ur figuren växer ett groove. Ett blytungt groove. Ett groove som på intet sätt liknar de där lätta grooven som får upp folket på dansgolve på lördagskvällen utan snarare som om en pålkran och en stångjärnshammare tillsammans uppfunnit synkopen. Inte för att det inte går att dansa till men det är en dans som är inåtvänd snarare än utåtriktad.
Och de är inte rädda för att dra ut på det där groovet. Länge. Så länge att det börjar anta meditativa kvaliteter. Så länge att man till slut inte vill att det ska ta slut.

Swans dök upp 1982, i sluttampen av no wave-vågen. Det var postpunk, poesi och en närmast konfrontativ syn på musik. Men det fanns också rötter rakt ned i sextiotalet, till Velvet Undrgrounds och krautrockens upplösande av barriärerna mellan rock och modern konstmusik.

Sedan dess har de följt lite samma utvecklingsbana som Einstürzende Neubauten: från ljudkonfrontation till allt mer strukturerad och lågmäld musik utan att för den sakens skull tappa sin vision.
Och är det något som står klart efter tisdagens spelning är det hur vital och levande deras musik känns trots dess brutala tyngd och dess utövares vid det här laget fårade pannor. Det känns som att de söker hur instrument kan låta snarare än hur de ska låta. Det är fascinerade lyssning.

Swans 11

Swans 8

Swans 9

 

 

En verkligt originell artist

Edda Collage 2Foto: Ralph Bretzer

Det finns rätt få artister som är verkligt originella. Edda Magnason är en sådan artist. Hon tycks dansa efter en helt egen pipa och det känns väldigt frestande att ta till ett ord som genialisk, även om det är svårt att bedöma förrän långt efteråt. Därtill besitter hon oanade talanger inom många områden. Att hon är en synnerligen begåvad musiker, låtskriverska och sångerska stod klart redan med hennes två första album. Så kom Monica Z-filmen och visade att hon var strålande som skådespelerska.

Edda Magnason "Woman travels alone" (Parlophone/Warner) Betyg: 4
Edda Magnason
”Woman travels alone”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Hennes sommarprat visade dessutom upp henne som en god berättare. Efter den formidabla succén med Monica Z hade man kunnat förvänta sig att sommarens turné skulle vara strösslad med örhängen ur Monicas digra repertoar för att blidka sin nya publik. Så blev det dock inget. Istället för Sakta vi gå genom stan och Gröna små äpplen blev det uteslutande egna låtar, huvudsakligen från hennes då osläppta nya album.

Jag såg henne två gånger i somras och redan andra gången jag hörde låtarna hade de satt sig i mig. Som jag skrivit tidigare så var det ett helt riktigt beslut att utelämna låtarna från filmen, även om många i publiken säkert blev besvikna över detta. Hon må ha varit lysande som Monica Zetterlund men Edda Magnason är ändå bättre som sig själv.

Som ingen annan kastar hon sig på Woman travels alone mellan influenser och melodiska infall och texterna är lika egensinniga som musiken. De närmaste referenserna jag kan tänka på är Kate Bush och Björk, artister som bygger upp sina egna musikaliska universum. I grunden är det popmusik men med tydliga glidningar mot jazz och avantgarde. Det intrycket förstärks av det lyckade samarbetet med producenten Johan Lindström från experimentella jazzkombon Tonbruket. Tillsammans har de fått till en levande och säregen ljudbild.

Det kan låta på mig som att plattan skulle låta väldigt knepigt men faktum är att Magnasons melodikänsla är så stark att hon får med sig lyssnaren genom musikens alla vindlingar och lappkast. Samtidigt som det ligger ett oerhört kompetent låtskrivande bakom drivs musiken av en sådan musikglädje att det är oerhört svårt att inte låta sig ryckas med av låtar som Hurry water, Game of gain eller Dare devil. Varför man nu skulle låta bli att göra det.

Sfärernas musik

DSC_0190Linda Perhacs. Foto: Ralph Bretzer

Jag älskar att gå på konserter. Jag älskar riktiga rockklubbar, och av sådana har Malmö sin beskärda del. Ibland är det dock trevligt med spelningar som bryter det klassiska mönstret. En sådan var jag på under onsdagskvällen i ett samarrangemang  mellan Moderna Muséet och Music Doc.

Vi befinner oss på muséets lastkaj, ett bakre rum med kuddar på golvet och biofotöljer längs väggarna. På väggen bakom ”scenen” – projiceras ett kalejdoskop-mönster och i högtalarna spelas jazzmusik på låg volym som sätter stämningen innan spelningen drar igång.

Kvällens huvudakt är något av en begivenhet. Linda Perhacs släppte sitt hittills enda album, Parallelograms,  1970. Plattan som är ett exempel på den tidens psykedeliska folkmusik gjorde då inte mycket väsen av sig trots uppenbara kvaliteter. Den spänner från förtjusande vacker folkpop a la Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash via den rootsiga Paper Mountain Man till huvudnumret, det komplexa och utmanande titelspåret som får mig att tänka lika mycket på modern konstmusik som på folkpop.

Med tiden har hennes musik dock börjar sippra igenom sprickorna i tiden och på ett nästan lite märkligt sätt influera tiden. Så olika artister som Daft Punk, freakfolksångaren Devandra Benhart och svenska melodiska dödsmetallbandet Opeth tillhör dem som låtit sig influeras. För några år sedan började hon plötsligt uppträda och nu är en uppföljare på gång. Spelningen i Malmö är hennes andra i Europa någonsin – den första var i Berlin i måndags.

Med tanke på att hon knappast är någon ungdom längre och att det har gått 43 år sedan hennes enda platta släpptes vet jag inte riktigt vad jag har att vänta men det visar sig att hennes röst är vid god vigör och att hon backas av ett mycket fint band. De nya låtarna från kommande plattan håller också hög standard och faller fint in med klassikerna.

Perhacs tar en paus en bit in i spelningen och låter var och en av sina medmusiker ta lead på var sin låt. Det är ett kvitto på hur bra bandet är att spelningen inte dalar allt för mycket under den tiden. Inte minst imponerar hennes två medsångerskor Michelle Vidal och Durga McBroom-Hudson. Den sistnämnda kanske någon kommer ihåg från technoduon Blue Pearl som var stora i början av 90-talet eller från sin tid som körsångerska med Pink Floyd.

Linda Perhacs musik har förmågan att transportera lyssnaren till andra sinnestillstånd och har också en mycket stark visuell, nästan cinematisk, aspekt. På frågestunden efter spelningen tar någon upp det där med det visuella i musiken och Perhacs berättar då om hur det lite märkliga mellanspelet i Parallelograms kom till som en slags musikalisk representation av ett himlafenomen hon sett när hon körde bil hemma i Topanga Canyon, Los Angeles.

Det är ett något svårgreppbart resonemang men när man lyssnar på stycket känns det inte så svårt att förstå, ändå. Jag tror att det var Pythagoras som pratade om sfärernas musik, den tänkta musik som himlakroppar skapar genom sina rörelser. Med tanke på att både himlakropparna och musiken styrs av matematikens lagar så finns det ju en logik i det. Jag vet, det låter flummigt, men jag har inget bättre sätt att beskriva hur Linda Perhacs musik låter.

En låt som hon tyvärr inte körde på spelningen är Paper Mountain Man, en sång som står inte stark kontrast till allt annat på skivan med sitt jordnära sound som påminner mig mer om Bobbie Gentrys countryrock än om psykedelia. Jag frågar henne om den på frågestunden och hon berättar att låten handlar om en man som hon hade ett förehållande med och som hon såg som sin stora kärlek men som sårade henne och som senare knarkade ihjäl sig.
– Han behövde ett annat sound. Det var sådan han var, säger hon.

DSC_0052

DSC_0047

Frågestund efter spelningar… Vilken bra grej. Det borde det vara efter varje konsert.

DSC_0018

För uppvärmningen stod Sarah Hepburn, en sångerska från Chicago som numera är bosatt i Köpenhamn och som har jobbat mycket med Neil Halstead från Mojave 3 och Slowdive. I mitten av 00-talet släppte hon sin första soloplatta ”Stars & haze”, en sympatisk men lite blek singer/songwriter-skiva där hon backades av folk från Mojave 3.

På scen nu är hon betydligt mer spännande än så. Avskalat till den egna akustiska gitarren, rösten och ibland tvärflöjt och med en elgitarrist och lite elektronik som enda backup trollband hon under de allt för få låtar som hon hann köra. Hon lyckas slå an en känsla som är både uråldrig, modern och tidlös på en och samma gång.

DSC_0030

Lou Reed ur tiden

Lou Reed har gått ur tiden vid 71 års ålder. Av alla musiker jag håller nära hjärtat är han kanske den som haft störst inflytande. Jag vet inte när jag upptäckte hans musik. Han har liksom alltid funnits där, både i egen hög person och som influens för en så stor del av den musik jag lyssnat och lyssnar på. Det är svårt att tänka sig glamrock, punk och alternativrock utan Reeds influens. Han dök upp i en oskyldigare poptid och förde med sig litteraturen, konsten, oväsendet, mörkret och dekadensen. Världen skulle aldrig bli sig lik.

Det sägs att bara 1 000 personer köpte bananplattan med Velvet Underground & Nico – den grupp med vilken Lou Reed blev ett namn att räkna med – men att alla som köpte den startade band. Det är tillspetsat naturligtvis men inte allt för långt från sanningen. Den kommersiella framgången var – då – närmast obefintlig men dess påverkan på musikhistorien är enorm.

Skivan är inspelad 1966 och släppt tidigt året därpå. Andy Warhol målade det klassiska omslaget och står som producent även om det är oklart hur mycket han egentligen hade att göra med musiken. Istället byggde bandet sin musik kring krocken mellan två världar, Lou Reed kom från rock’n’rollen och John Cale från konstmusiken, tillsammans skapade de något som var både och. Det är 46 år sedan det albumet släpptes och ännu hörs dess påverkan lite varstans.

Efter att Reed lämnat Velvet Underground startade han en berg och dalbane-lik solokarriär där höjdpunkter som Transformer (1972), Berlin (1973), New York (1989) och Set the twilight reeling (1996) kontrasteras av den underbart konstiga Metal machine music (1975), den ärkepretentiösa The Raven (2003) och det styltiga Metallica-samarbetet kring Frank Wedekinds pjäs Lulu (2011).

Desktop6Några favoriter ur ett digert livsverk.

På något sätt var dalarna en förutsättning för topparna. Lou Reed lär inte ha varit en enkel person att ha att göra med, om det finns det många vittnesmål. Han utmanade sig själv, andra och inte minst sina lyssnare. Kände han för att göra en evighetslång rundgångsorgie utan lätt identifierbar tematik (Metal machine music) så gjorde han det. Samtidigt kunde han vara både rolig och djupsinnig, underhållande och rörande.

På sitt andra soloalbum, Transformer, var han allt det på en och samma gång och kasserade in karriärens förmodligen största succé. Här fick vi Sattelite of love. Här fick vi den glammiga Vicious och den förtjusande Perfect day. Och så förstås Walk on the wild side med sin oemotståndligt avslappnat gungande basgång, sin doo wop-känsla och dekadenta Manhattan-atsmosfär fylld av karaktärer det glamorösa livets skuggsida

Alla de sidorna fanns egentligen där redan hos Velvet Underground, om än inte lika tillgängligt paketerat som på den David Bowie-producerade Transformer. Redan på Velvet Undergrounds  debutplatta visade de upp hela spektrumet från finstämd pop (Sunday morning) via rå rock n roll (Waiting for the man) till smått atonala oljudssymfonier (European son och Black angels death song). Än idag erbjuder den tuggmotstånd och varje gång jag lyssnar på den slås jag av frågan: Hur kunde de spela in det här 1966, mitt i flower power-eran?

Reed och Cale skiljdes inte direkt åt på god fot men i samband med Andy Warhols död förenades de igen för fina duoplattan Songs for Drella. Jag antar att det var då idén föddes att återsamla bandet. 1993 turnerade Velvet Underground i Europa och besökte bland annat Roskildefestivalen. Jag minns att jag stod i publiken framför orange scenen och inte kunde fatta att jag verkligen såg de här människorna tillsammans på en scen. Nu är två av dem borta. Sterling Morrison dog två år senare och Reed idag. Kvar i livet finns John Cale och Maureen Tucker.

På många sätt är Lou Reed New York. Det finns en scen i filmen Blue in the face (1995), en film som är något slags uppföljare till Paul Auster-filmatiseringen Smoke, där Lou Reed dyker upp som sig själv och pratar om sitt förhållande till New York. ”Jag har varit på väg att lämna New York i 35 år och jag är nästan redo”. Han lämnade aldrig staden som han satt ord och toner på under hela sin karriär. Och på något sätt känns det naturligt just därför att mitt favoritalbum av Reeds soloplattor är just den som bär hemstadens namn.

Här finns det självklara lätta groovet som han haft med sig ända sedan starten, känslan för effektiva ackordväxlingar och hans oefterhärmligt ekonomiska sångstil. Men famförallt visar han upp ett vasst obesevatörsöga när han tar temperaturen på sin stad i slutet av Reagan-eran och en ännu vassare penna när han sätter ord på sina obeservationer.

”One chord is fine, two chords is pushing it, three chords and you’re into jazz.”

Kim Gordons återkomst

Sonic Youth 7

Kim Gordon under en Sonic Youth spelning på Accelerator-festivalen i Göteborg 2005. Foto: Ralph Bretzer

Kim Gordon och Thurston Moore är separerade och Sonic Youth, bandet de ledde i 30 år, ligger på is. Kanske är de nedlagda men något sådant besked har inte kommit. I väntan på det fortsätter det att strömma soloalbum och nya projekt från bandets medlemmar.

Det är svårt att överskatta den betydelse Sonic Youth hade för den alternativa rockscenen på 90-talet. Redan då var de något av genrens elder statesmen. Inte bara var de själva sinnebilden av New York City Cool utan även traditionsbärare som kom in i matchen i slutet av No Wave-eran som förenade punk med frijazz och modern konstmusik. Ett sant avant garde som i Velvet Undergrounds efterföljd rev barriären mellan populärkultur och konst.

De turnerade som förband till Neil Young – mycket till Young-publikens förskräckelse – och skulle själva plocka upp det då relativt okända Nirvana som förband för den legendariska turnén som finns förevigad i filmen 1991 – The year that punk broke. Albumen Goo och Dirty från 1990 respektive 1992 lyfte upp dem från ett smalt konstpunkband till en världsangelägenhet; de fick hitsinglar, spelades på MTV och spelade in tillsammans med Chuck D från Public Enemy. Där och då, i det tidiga 90-talet fanns det inget coolare band och coolast av alla var basisten och sångerskan Kim Gordon.

body-head-coming-apartÄven om Sonic Youth var ett band som på många sätt var sinnebilden av den intellektuella miljön i New York flyttade Gordon och Moore tidigt ut på landet i västra Massechusetts och kring deras nya hem växte det fram en livaktig improvisationsmusikscen. Av den märks en hel del på Kim Gordons första post Youth-projekt, duon Body/Head. Medan Thurston Moore och snart albumaktuelle Lee Ranaldo huvudsakligen ägnar sig åt låtdriven indierock som tar vid där Sonic Youth slutade går Gordon åt andra hållet.

TIllsammans med gitarristen Bill Nace gräver hon sig på Coming apart (Matador/Playground) vidare i de noise-, frijazz- och konstmusikaliska element som alltid fanns där i bakgrunden hos Sonic Youth, inte minst under bandets 80-tal. Stundtals gör det ont att lyssna på och det erbjuder en del tuggmotstånd att för första gången ta sig igenom vinyldubbeln 70 minuter i en sittning men det är inte alltid det lättlyssnade som är det mest lyssningsvärda.

Här finns i princip inga beats alls, både Nace och Gordon spelar gitarr. Musiken bygger istället på stämningar och melodisjok. Gitarrerna är söndertrasade och Gordons röst låter samtidigt bräcklig och okrossbar. Titeln, Coming apart, och en låt som Last mistress antyder att det skulle vara skilsmässoplatta. Hur det är med den saken spelar väl egentligen ingen roll. Huvudsaken är att det musik som känns; musik som gräver och rotar i det undermedvetna.

Även om mycket av musiken uppenbart bygger på improvisationer så finns här låtstrukturer även om de ligger långt bortom traditionella rocklåtar;  till och med när de tolkar en traditionell folksång som Black is the colour of my true loves hair förhåller de sig fria i sitt uttryck. Däremot nyttjar de den begränsade palett de med formen givit sig själva med både dynamik och variation. Det är, som sagt, allt annat än lättlyssnat men det är en utmaning värd att ta sig an.

Betyg: 4

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×