Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:
– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.

– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

Själfull rock från hjärtlandet

“Jag hoppas aldrig vi behöver spela efter Ray Charles igen. Det är som att följa upp på Jesus Kristus.”
Så sade Green on Red-sångaren Dan Stuart efter att hans band spelat efter den stora soulartisten på en Roskildefestival för länge sedan.

Citatet illustrerar problemet med att ha för bra förband: det kan bli svårt att toppa. Och med Lindi Ortega, som är en strålande liveartist på egen hand, är den risken uppenbar. Hon är cool, har attityd, närvaro och en katalog . Dessutom är hon här och nu i en genre som är ibland är pinsamt stolt över sitt förflutna.

Men Jason Isbell är uppenbarligen inte rädd för att bli blåst av scenen av sitt förband. Han kommer från Muscle Shoals, Alabama, gubevars. Han har spelat i vår tids bästa (och minst flaggviftande) sydstatsrockband – Drive-by Truckers – och fått ett ohemult antal priser och årsbästalistenoteringar för sina soloplattor.

När han och hans band The 400 Unit kliver upp på KB:s scen ser han ut som vem som helst. En vanlig snubbe i 30-nånting-åldern i svart tischa och jeans. Kort sagt: ingen människa har någonsin sett mindre ut som en rockstjärna än Jason Isbell. Någon anmärkningsvärt bra sångare är han inteheller men rösten gör sitt jobb.

Det han har är en förmåga att fylla sina sånger med själ och en fingertoppskänsla som gör att han ställer sig precis rätt i den amerikanska rootsmusikens strömfåra. Han hittar precis den rätta skärningspunkten mellan country, folk, soul och heartland-rock. Han är John Cougar Mellancamp (vid tiden för The Lonesome Jubilee) och Ray Charles (country-eran) i en person.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur han lyckas dra i precis rätt hjärtsträngar. Det är en sak att hjärtat börjar slå dubbelslag till personliga favoriten 24 Frames men när Cover me up – en låt jag aldrig gått igång på tidigare – får ögonen att tåras inser jag vilken remarkabel liveartist Isbell är.

Lindi då? Hur var hon?

Jo, som ett sant proffs gick hon på knock. Senaste plattan, Liberty, drar åt spaghetti western-håĺlet men med begränsad scentid satsade hon på de omedelbara käftsmällarna snarare än de mer filmiska ljudlandskapen. Även om det gick ut över dynamiken och jag gärna hade sett henne måla med hela paletten som hon brukar, var det naturligtvis helt rätt beslut. Dessutom satte det publiken på det packade KB i precis rätt stämning för huvudakten – precis som ett förband ska göra.

 

 

Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Värme, humor och ond bråd död

Brett Sparks röst omfamnar oss i publiken på Folk å rock. Den är inte bara vacker och vänlig, den bär också på ett mörker som skapar en spänning i rummet på ett utsålt Folk å rock.

Makarna Sparks musik var länge en väl bevarad hemlighet i americana-underjorden; Rennies mörkt surrealistiska texter och Bretts varmt djupa, men ändå ödsliga och ibland nästan spöklika, stämma en angelänhet för ett lyckligt fåtal som lyckats leta upp deras band, The Handsome Family.

En tio år gammal låt upplockad till ledmotiv i en framgångsrik tv-serie skulle 20 år in i karriären förändra allt. När T Bone Burnett bestämde sig för att ta med Far from any road till vinjetten i första säsongen av HBO-serien True Detective måste det ha varit ett riktigt lyckokast, inte bara för familjeekonomin utan även för uppslutningen på deras spelningar och inte minst för tv-serien som sådan.

Man kan kalla The Handsome Familys musik för southern gothic eller country noir. Referenserna är lika mycket litterära och konstnärliga som musikaliska. Här fyller Cormac McCarthy, HP Lovecraft och Edward Hopper en lika viktig plats som Hank Williams och Johnny Cash.

Ibland är texterna, med alla sina mord, spökhistorier, sorgsna mjölkbud och besjälade djur, så skruvade att det blir komiskt, vilket rimmar väl med de svarta skämt Rennie drar mellan låtarna om hur mordiska amerikaner är och sin makes (det var deras 30-åriga bröllopsdag dagen innan onsdagskvällens spelning) cluelessness.
– He’s just the way I like ‘em. Pretty, sings good and knows nothing ‘bout nothing.

De ser lite omaka ut, hon en New Yorker med en look som är lika delar modern wicca och bohemisk storstadsintellektuell medan han ser ut som en blandning mellan skogshuggare och professor i engelska. Hade det inte varit för det gulligt varma leende hon får när hon driver med honom hade man nästa kunnat tro att bandets nästa mördarballad skulle utspela sig på scen framför oss.

På det hela taget är det en alldeles, alldeles utmärkt spelning. Handsome Family suger in oss i sin värld och det är en magisk och spännande plats, den onda bråda döden till trots. Live är det naturligtvis mer avskalat än de stora och fint utmejslade arrangemangen på skiva men det fungerar väl för deras musik som i grund och botten är folksånger där berättelserna står i främsta rummet.

Rennie kanske inte är någon virtuos på banjon eller ukulelebasen och Brett det inte heller på gitarren men tillsammans bildar det en fin helhet, fylld av värme, magi och surrealism. En särskild eloge går till trummisen Jason Toth. Eller trummis förresten … Han spelade lite av varje och fyllde på så sätt ut ljudbilden. Hans sätt att leva sig in i musiken gjorde honom dessutom till något att titta på under spelningen.

Country som på den gamla goda tiden

Modern country är dålig rock med fiol. Så sade Tom Petty för några år sedan och även om det är ett svepande och generaliserande uttalande så är det ju inte helt osant när det gäller den kommersiellt framgångsrika varianten som ligger på countrylistorna i USA, och har legat där sedan 80-talet.

Tack och lov finns det en stor och mäktig undervegetation som är allt annat än det som Petty beskrev. Så mäktig att den har fått ett eget namn, americana. Även om den benämningen innehåller musik som drar åt andra håll än ren country så rymmer den också musik som är för mycket country för att någonsin registrera på de radiokanaler som pumpar ut hitlistevarianten av musikstilen.

Whitney Rose som på söndagen gästade Folk å Rock är en artist som tillhör denna skara. Hennes musik är djupt rotad i den tid när countryn och rockmusiken började gå skilda vägar på riktigt någonstans i brottet mellan 50- och 60-tal – guldåldern, om man så vill. Visst finns här spår av pop och det smäktande hos gränslandsmusiken i det Texas som den kanadensiskfödda sångerskan numera kallar hemma. Men i grund och botten är hon traditionalist. Det är den unga Dolly, Tammy Wynette och Kitty Wells som dyker upp i tankarna.

Rösten är knappast fyllig, snarare drar den åt det lite vassare hållet, vassare än den låter på skiva, men hon lyckas fylla den med både emotionellt djup och en liten gnutta attityd som gör att det det inte blir för smetigt.

Bakom sig har Rose ett alldeles utmärkt band som visar upp den där typen av självklar samspelthet som man bara kan få genom hårt giggande. Flera hundra spelningar om året gör något med bandkommunikationen som närmar sig magin. Där finns också en ödmjukhet och disciplin i framförandet. Även om musikerna var och en för sig är skickliga nog att ställa sig längst fram i rampljuset så är det ingen som låter sig bli större än helheten.

* * *

Jag måste erkänna att det här typen av musik är något av en snuttefilt för mig. Den drar i precis rätt hjärtsträngar för att jag ska hamna i det där läget av behagligt lycklig melankoli. Sparkar man, som Whitney Rose, igång spelningen med Jeannie C. Reillys ”Harper Valley PTA”, en av mina absoluta favoritlåtar, och senare i giget kör Elvis kanske bästa låt, Suspicious Minds, då är jag såld.

That’s okay, I don’t wanna go. I’m just gonna go home, lie down and listen to country music … the music of pain.
Xander Harris i Buffy the Vampire Slayer ”Prophecy Girl”

* * *

Mer americana: På onsdag kommer The Handsome Family till Folk å Rock och den 19:e spelar Jason Isbell och Lindi Ortega på Kulturbolaget.




QotSA bland gröna kaniner

Du bränner nedför landsvägen i den kaliforniska öknen i en gammal muskelbil, en Detroit Charger eller en Pontiac GTO. V8:an mullrar som en Black Sabbath-spelning på en bra dag 1972 och från åttakanalsbandaren försöker de spröda melodierna från Eagles debutplatta från samma år kämpa sig igenom. Asfalten ser ut att dallra i värmen och din passagerare i sätet bredvid envisas med att trumma en diskorytm mot instrumentpanelen.

Ungefär så lät det om Queens of the Stone Ages spelning på Liseberg igår. Det kan förefalla som ålderdomliga referenser men QotSA låter, både på skiva och live, väldigt samtida även om de gräver ur en gedigen rockhistorisk kunskap.

Det är frenesin och attacken hos hardcorepunken, tyngden från hårdrocken och mjukisrockens melodier kombinerat med diskons dansbarhet, framfört med en knivskarp precision som ger ett nästan maskinellt driv som i kombination med en ljudmässig torrhet förankrar musiken i nutiden.

Ett nöjesfält kan tyckas som en märklig miljö för ett band med rötterna i stonerrocken men faktum är att de får en att glömma såväl gröna kaniner som berg- och dalbanor och sliskigt sockervadd, Josh Homme och hans medmusiker gör ett utmärkt jobb med att manifestera känslan av det Palm Desert där han växte upp.

Men, som vanligt när det gäller Liseberg, är ljudet en tung backe att släpa sig uppför och Homme får kämpa för att hans röst ska höras. Det går sådär och håller naturligtvis nere ett annars mycket positivt intryck.

* * *

Det är märkligt det här med Liseberg och kasst ljud. Man satsar massor med pengar på bra liveakter och det sägs mig att de har en riktigt bra ljudanläggning. Varför låter det då så sällan riktigt bra om musiken från stora scenen?

”Älska, dansa, slåss.”

Foto: Ralph Bretzer

”Älska, dansa, slåss.”
Med de orden säger Maxida Märak att hon vill lämna oss. Solen skiner över Lundakarnevalens sista dag och kanske är det i sammanhanget lätt att för en stund glömma kampen för en rimligare värld. Men kanske är det också då man bäst behöver en påminnelse om hur väl den kampen behövs här och nu, på så många plan.

Två av söndagkvällens akter på karnevalens stora scen gör verkligen skäl för devisen ”älska, dansa, slåss” om än på ganska olika sätt. Maxida Märak är en uttalad aktivist: för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, mot rasism och homofobi. Silvana Imam är mindre agitatör men minst lika politisk genom sitt sätt att vara och sina ord.

Själv känner jag att det är så jäkla skönt när artister tar till vara den plattform och det utrymme de fått, eller kanske snarare kämpat sig till, genom att stå upp för det man tror på.  Men det är inte allt. Allt det hade varit vällovligt men inte burit någonstans om de inte haft musiken att backa upp det med.

När jag intervjuade Maxida Märak för en dryg vecka sedan var hon noga med att understryka att musiken kommer först. Det är ingenting som det finns någon anledning att betvivla när man ser henne på Lundakarnevalens scen. Hennes låtkatalog växer stadigt och hon har en dynamik som imponerar.

Hon målar med en välfylld palett. Hon glider sömlöst mellan jojk, sång och rap och är precis lika bra i ett benhårt nummer som Matrix som i mjukare och känslosammare Andas eller Det blåser på månen. Som bäst är hon dock, tycker jag, när hon släpper fram sin allra argaste sida i Backa bak. Å andra sidan hade den inte varit lika effektfull utan den där dynamiken som uppstår gentemot de mjukare numren.

På scen har Maxida Märak en självklar pondus och vet att äga både scen och publik. Det sitter i blicken, i rörelsemönstret och rösten, i momentumet hon arbetar upp. Mellansnacken är många och fyller väl sin plats. Stundtals är det smärtsamt som när hon berättar hur hennes syskon Timimie ringer upp henne efter att hen blivit grovt misshandlad av sin dåvarande sambo.

Jojken hon skrev om det – Baseball bat – är vacker och suggestiv men bär på ett underliggande raseri. Hon säger att hon ville slå ihjäl syskonets sambo med ett basebollträ. Och man tror henne.

Märak avslutar med Vill ni se en stjärna och det är knappast något tvivel om att hon är en stjärna i uppåtgående. Det samma kan sägas om Silvana Imam. Sist jag såg henne var på ett välfyllt Stortorget under Malmöfestivalen 2016. Sedan dess har jag gått och grämt mig över att jag var för snål med betyget. Jag satte en fyra, det borde ha varit en femma.

Det var en lysande spelning men fasen vet om hon inte till och med är ännu bättre här och nu. Sommarens turné har inte dragit igång än och det känns att hon är rejält spelsugen. Lika taggad är uppenbarligen publiken – det är packar framför Stora scenen – och stämningen går nästan att ta på när hon flyger in på scenen till röjiga nya singeln Vikken då.

Hon har en tillsynes outsinlig energi när hon studsar fram på scenen och hetsar publiken och det är svårt att inte ryckas med. Musiken är stundtals stenhård och texterna (mer om dem i ett tidigare blogginlägg) är stundtals kaxiga på gränsen till hybris men det kontrasteras av den värme Imam själv utstrålar, inte minst i spelningens allra finaste stund när hon kör Simone, den förtjusande kärleksförklaringen till hennes nyfödda systerdotter.

Älska, dansa, slåss. Är det inte vad all musik, all konst, egentligen borde handla om? Vad var det Emma Goldman sa? Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×