”Han spelar gitarr och skriver låtar också”

Stacey Kent och Kazuo Ishiguro. Foto: Wikimedia och TT

I en kommentar till The Guardian om att hans vän Kazuo Ishiguro – författaren till bland annat romanen Återstoden om dagen – tilldelas Nobelpriset i litteratur kan Salman Rushdie inte låta bli att tillägga:
– Och han spelar gitarr och skriver låtar också. Roll over Bob Dylan.

Och visst är det så. I sin ungdom såg han sig som musiker, berättar han i en annan The Guardian-artikel, från 2015. Men det var en dröm som han fick ge upp när han kom till insikt om att att han inte kunde bli både och – singer-songwriter och författare. Det sistnämnda alternativet segrade och det lär väl knappast vara något han ångrat, särskilt inte nu.

– Jag brukade se mig själv som något slags musikertyp, men det kom till en punkt där jag tänkte: det här är inte alls jag. Jag är mycket mindre glamorös. Jag är en av dessa personer med manchesterkavaj med armbågsskydd. Det var en riktig besvikelse, säger han i intervjun.

Men den som gräver lite kommer att hitta Ishiguro i musikalisk form. Efter att han varit med i det klassiska radioprogrammet Desert Island Discs på BBC, ett program där mer eller mindre kända människor väljer ut sin favoritmusik hade han med jazzsångerskan Stacey Kent, vilket kom att resultera i ett samarbete mellan dem där Ishiguro skrev några av texterna till hennes Grammy-nominerade album Breakfast on the morning tram – en titel lånad från en av hans romaner.

– En av de viktigaste sakerna jag lärde mig av att skriva texter – och det här hade ett enormt inflytande på min skönlitteratur – var att med en intim, förtrolig, första persons-sång måste betydelsen inte vara uppenbar. Det måste vara snett, ibland måste du läsa mellan raderna, säger han till The Guardian.

 

En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Mellan Laurel Canyon och urskogen

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Wernes reverbindränkta gitarr smyger sig in i medvetandet. Jag sitter på en bänk vid Gustavscenen med en öl i handen och vilar trötta festivalben. Vad kan väl passa bättre när klockan slagit midnatt på festivalens andra dag och någon dj pluggar houseplågor jag definitivt är för gammal för på Stortorget än lite finstämd prärierock?

Amanda Werne, som uppträder under namnet Slowgold, är en artist jag varit nyfiken på ett tag men som det inte blivit av att jag kollat in. Hon har på några få år hunnit såväl bygga upp en respektabel katalog av skivor som samlat på sig en imponerande mängd hyllningar från såväl svensk som utländsk press. Att hon dessutom uppträtt tillsammans med Freddie Wadling borgar för kvalitet.

Den där reverbindränkta gitarren smyger sig på, i ett par takter. Sedan faller basen och trummorna in med tyngd och kraft. Ena sekunden är det mjukt och smeksamt, i nästa är det fullt ställ. Jag tänker i ärlighetens namn inte så mycket på prärien och de vidöppna vidderna. Snarare på en plats där Laurel Canyon möter den svenska urskogen; en plats där Neil Young gör ett av sina besök i Crosby, Stills & Nash, sparkar liv i Stephen Stills och låter gitarren yla i natten; en plats där the shotgun shack har vita knutar.

Wernes gitarr smyger inte längre. Den sjunger, talar, skriker. Hennes ögon är slutna och håret en skog. Hon är ett med sitt instrument och ett med sångerna. Trioformatet skulle kunna vara begränsande men tillsammans med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson hittar hon en dynamik som målar tavlor och skissar drömmar.

Slowgold lyckas med det svåra att låta det psykedeliska, svävande och finstämda få styrka, textur, groove och bett. Och det utan att låta som en karbonkopia på det sena 60- och tidiga 70-talets acidrock. För bredvid Neil Young och Stephen Stills smyger sig Turid och Barbro Hörberg in i den djupt egensinniga mixen.

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×