Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Soulhopp med känsla för drama

På torsdagen, av alla dagar, när nyheten om Aretha Franklins bortgång just nått oss, känns det extremt passande att se ett av Sveriges riktigt lovande soulhopp på Malmöfestivalens Gustavscen. Inte för att det inte hade varit en relevant sysselsättning vilken dag som helst.

För de flesta av oss klev Malmösångerskan in i våra medvetanden när hon för ett par år sedan tolkade Frans mellovinnare If I were sorry som mellanaktsnummer i Melodifestivalen på ett sätt som nästan fick klockorna att stanna. Sedan dess har hennes debutalbum, Almost lover, kommit ut och tankarna gick direkt till storheter som Amy Winehouse och Adele. Det är referenser som på intet sätt kommer på skam på scen.

Shirins röst är uttrycksfull och säker och hennes sätt att använda den fungerar lika väl med full kraft som när hon tar ned det till något mer intimt. Hom har också en känsla för drama i sin sång och sina låtar som, vid sidan om Adele och Winehouse, får mig att tänka på Shirley Bassey och James Bond-filmslåtar. Det är stora ord i min bok. Stora och välförtjänta.

Över huvud taget finns det en övertygande säkerhet, såväl i hennes sätt att vara på scen som i hennes sätt att sjunga, i låtarna och hennes medmusiker. Hon har en självklart avspänt sätt att prata med publiken som är väldigt symptaiskt. Det bådar gott för framtiden. Så gör också det osläppta smakprovet på vad som komma skall vi fick höra.

När jag såg henne senast var det i baren på Moriskan. Då skrev jag att det förmodligen var sista chansen att se henne i ett så litet och intimt sammanhang och det står jag fast vid. Sedan debutsingeln Back to basics kom för ett år sedan har det gått fort och jag ser ingen anledning till att det inte skulle fortsätta göra det.

En röst som tränger igenom bruset

Stan var verkligen full av folk på torsdagskvällen. Och det inte bara på Stortorget där Timbuktu och Damn! drog rekordpublik. Även på Gustav var det liv och rörelse.

Tills man gick bort till scenen och fastnade i den väv Sarah Klang spann med sin stämma. Hon står där på scen i sin vida, ljusa klänning, i moln av vit rök och förtrollar oss med rösten. Sångerna är så sorgsna men ändå lämnar de åtminstone mig med en känsla av värme och glädje.

Mycket handlar naturligtvis om att hon sjunger så bra. Rösten är både personlig och uttrycksfull utan att kompromissa med tonträffen och hon backas på ett följsamt och elegant sätt av sitt band. Men jag tror också att det handlar om den personlighet som träder fram mellan låtarna som inte ter sig lika kroniskt nedstämd – snarare cool och rolig.

Hon kallar in Malmöartisten Bo Mehr (läs intervju här) för en duett med orden:
”Jag är inte ovän med alla mina ex.”

Det må vara hur det vill med den saken. Tydligt är att Klang fått ett rejält genomslag med sitt debutalbum Love in the Milky Way som släpptes för ett halvår sedan. Och hon vilar inte på hanen.

Från scen beklagar hon att skivan – och därmed spelningen – är så kort. Men hon berättar också att jon håller på att spela in ett nytt album. Vi får ett smakprov som extranummer. Det låter föga förvånande sorgset. Och alldeles underbart.

Smockfullt när Timbuktu kom tillbaka till festivalen

Timbuktu och Damn! å ena sidan och Malmöfestivalen å den andra är något av en match made in heaven. Under några år kändes det nästan som att de var festivalens husband och Stortorget har stått som skådeplats för några riktigt magnifika funkfester med dem. Särskilt minns jag hur Jason Diakité på ett ypperligt sätt, med sina ord, avstyrde ett bråk i publiken (var det 2012?).

Men nu är det några år sedan sist – 30-årsjubileumsfestivalen 2015 – och Jason säger själv från scenen att han knappt kan minnas när det var så långt mellan spelningarna på festivalen. Att de är efterlängtade går inte att ta miste på. Jag kan knappt minnas när jag senast såg Stortorget så fyllt av folk senast. Att ta sig fram till fotografingången vid scenens ena hörn är något av ett projekt och att ta sig ut från torget – jag kunde tyvärr inte stanna hela spelningen eftersom jag skulle se Sarah Klang – ska vi bara inte prata om: det var packat en bra bit in på gågatan.

Igår kallade jag i min recension Silvana Imam för Sveriges största hiphop-artist. Man ska vara försiktig med den typen av utsagor, där man kallar någon den största eller bästa. Det är naturligtvis på ena eller andra sättet subjektivt. Det var naturligtvis mycket mer folk på Timbuktu än på Silvanas spelning men på något sätt känns det som att Timbuktu transcenderat sin genre. Inte minst tillsammans med Damn! är det mer än hiphop; det är soul och det är funk; det är liv och det är dans. Det är Public Enemy, George Clinton och Cab Calloway i ljuv förening. Och det skojar man inte bort.

Är det Jason eller Silvana som är Sveriges största hiphop-artist? Spelar det någon roll? Knappast. Det finns plats för båda på toppen.

Pop i solskenet på torget

Andra radiofestivalen under Malmöfestivalen kom till skillnad mot den första med fint väder.
Solen sken över Molly Sandén, Rhys och Kaliffa som satte torget i gungning.

Under den tidiga torsdagskvällen var det åter dags för Stortorget att fyllas av storpublik, Entusiasmen hos den unga publiken var inte att ta miste på när det väl var dags för Kaliffa, den första av artisterna att riva av sina största hits med Helt seriöst i spetsen.

Rhys tog ned tempot något innan det var dags för den artist som av gensvaret att dömma var den stora stjärna för kvällen, Molly Sandén, en artist som ”turnerat i halva sitt liv”, som hon själv säger.
– Det är speciellt med den här typen av spelningar, när man bara har tre, fyra låtar att köra. Det är bara att ge gärnet. När jag kör mina egna spelningar kan man landa lite i vissa låtar, sa hon när Nöjesbloggen pratade med henne häromdagen.
– Det är kul med så stor publik men det innebär också att man inte riktigt vet vilken publiken är. När jag spelar själv så vet jag att de kommit dit för min skull.

Tidigare i år släpptes Sandéns tredje album, Större, en betydligt personligare skiva än hennes tidigare, där hon dessutom växlat tillbaka till att sjunga på svenska. När hon uppträdde på Queens of pop för några veckor sedan skämtade hon med publiken:
”Har ni hört min nya skiva.”
När frågan naturligtvis möttes med ett rungande ja från publiken svarade hon med ett ”Då känner ni mig redan alltför väl”.

När jag drar upp det och säger att det känns som bara till hälften ett skämt skrattar Molly.
– Det blir mycket närmare när man sjunger på svenska.
Hur är det att vara sjunga så personligt om känslor och relationer när man själv lever i en relation?
– Jag tror att det blir lättare i och med att vi båda är artister och förstår vad det handlar om.

Större har fått fina reaktioner från såväl publik som kritiker. Molly Sandén smider medan järnet är varmt. Parallellt med sommarens turnerande passar hon på att sticka av med att spela in när hon är i Stockholm.
– Det gäller att passa på medan man har flow. Jag vet att det kan ta slut när som helst, säger hon.

Molly Sandén

Rhys

Kaliffa

Molly Sandén

Silvana bara bättre och bättre

Silvana Imam imponerar. Igen. Jag har sett henne live fem gånger och varje gång har varit bättre än den förra, möjligtvis med undantag av Vierge Moderne-föreställningen där hon samarbetade med sin flickvän Beatrice Eli och som led av att vara en engångsgrej.

Inför spelningen på Malmöfestivalens stora scen har hon tappat rösten och har käkat cortizon-tabletter för att trots allt kunna genomföra showen. Och som hon gör det. Det är kaxighet och värme, politik och känslor om varandra. Visst hörs det att rösten är sliten, att energin inte ter sig så outtömlig som den brukar men det spelar ingen roll. Hon är där och hon har publiken i sin hand.

När jag intervjuade henne för några dagar sedan berättade hon att det var som att hon föddes som artist när hon släppte ep:n När du ser mig – se dig. I samma veva såg jag henne för första gången när hon uppträdde i ett nästan otäckt fullpackat Gustavstält på Malmöfestivalen.

Hon hade då hittat fram till sin artistiska röst, vad hon ville säga och hur hon ville uttrycka det. Hon hade gjort det genom att söka bli den röst hon själv hade saknat när hon växte upp. Det var naturligtvis en felberäkning  från Malmöfestivalens sida att då sätta henne på en liten tältscen men det visade med all önskvärd tydlighet vilket gigantiskt hål hon hade att fylla; hur många hade väntat på just den här rösten som sade de här sakerna på det här sättet.

Fyra år har gått sedan När du ser mig – se dig. Under de fyra åren har Silvana Imam utvecklats till landets kanske största hiphop-artist. De små tältens tid är förbi nu är det de stora scenerna som gäller och Imam har såväl karisman som pondusen och budskapet att fylla dem.

Jag ska inte gå in så mycket på musiken och texterna. Jag recenserade henne på Lundakarnevalen i maj och jag recenserade coffeetableboken med bilder och texter som kom tidigare under våren. De recensionerna finns längre ned i bloggen. Några saker vill jag ändå säga:

Den första är att Silvana Imam har utvecklats till en alldeles strålande estradör. Visst, hon har sin maskot Helig och sin dj med sig på scenen men det är ändå hon som själv äger scenen och – inte minst – publiken.

Hon har en alldeles strålande i kommunikationen och kontakten med publiken, även om jag misstänker att en och annan ordningsvakt och scenarbetare tyckte att idén att släppa upp tio personer ur publiken till finalen med Svär på min mamma var sådär. Tio personer som blev hundra som blev något som närmast kan beskrivas som en fullskalig scenrusning.

Den andra är att det ytterst sällan är en bra idé att köra samma låt två gånger på en spelning. Det fungerade den gången Bruce Springsteen körde Twist & shout två gånger efter varandra på Ullevi eftersom det var under den låten som arenan en gång havererat. Och det fungerar när Silvana Imam kör nya Vikken då, en låt som kommer att bli ett riktigt livemonster vad det lider.

Och sedan måste jag återigen, liksom jag gjorde i min recension av spelningen på Lundakarnevalen, hylla Simone, låten som är en hyllning till hennes systerdotter, som är bland det finaste jag hört.

Du är varm som en sommar i Syrien
Hård som en vinter i Litauen
Rötter från Teheran till Aspudden
Vart du än hamnar, du har allt i dig
Ser du himlen ändrar färg nu
Tror den speglar sig i dig typ
Hur den ljusnar när du vaknar
Mörkare på natten när du sover
Finns ingen som Simone
Fråga solen, fråga månen

von Hausswolff trollband publiken

Det är liv och rörelse på Gustav Adolfs torg i den fina sensommarkvällen. Familjer som avnjuter festivalmaten, ungdomar som hänger i de utställda fåtöljerna, barn som åker karusell under överbakande föräldraögon. Men en oroväckande ljudmatta rullar ut över torget från scenen. Basisten drar med en stråke över strängarna på sin bas. En trummis som målar ljud med trumpinnarna snarare än att ange takten. Gitarren skär igenom mullret.

Framför scenen en folkmassa stillastående, tyst och andäktigt lyssnande.
Och så rösten. Hon ser så ung ut, Anna von Hausswolff, men när hon öppnar munnen så låter hon som ett uråldrigt väsen, en banshee, som ömsom sjunger ömsom ylar. Bandet växlar om från mullrande till frammanande en frenetisk rytm.
Ena stunden kommer jag att tänka på Kate Bushs allra mest aviga stunder, nästa på Diamanda Galas och så – efter den där uppväxlingen på Swans medvetet primitiva riffande.

Det är djupt imponerande hur Anna von Hausswolff har valt att ständigt gå sin egen väg. Efter framgångarna med debutalbumet hade hon kunnat välja att rida på dem och fortsätta på samma spår. I stället spelade hon in en djupt begåvad orgelskiva och på sitt senaste album målar hon filmiska undergångsmotiv.

Det är knappast lättillgängligt men att det är fler än jag som fångats av hennes musikaliska värld är uppenbart med tanke på den stora publiken.
Det är svårt att inte associera till måndagskvällens huvudakt på stora scenen. Precis som Thåström skapar hon en musikalisk värld i medvetandets yttermarker.  Ett skymningsland lika skrämmande som lockande. Jag sluter ögonen och låter mig sjunka ned.

Så till extranumret. Det oroväckande är som bortblåst och musiken närmast lyrisk när von Hausswolff sjunger sin väg genom publiken som respektfullt delar sig och lämnar vägen fri för henne när hon ömsom sjunger och ömsom presenterar bandet.
Det är en perfekt avslutning på en mycket fin spelning.

 

Sångerna har blivit något större

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, ingen sjunger blues som Jeffrey Lee.

Det skulle vara Joakim Thåström själv då. En europeisk industriblues i medvetandets yttermarker.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv …

Thåströms röst skär sig igenom mullret och de skoningslösa, nästan maskinella, rytmerna. De skär sig in genom medvetandets väggar, rakt in i hjärtat. Det är som att det har slutat vara enskilda sånger. Istället har hans konserter förvandlats till en enhet, en best, som lever sitt eget liv. Som är sitt eget verk.

Musiken är en bultande fräsande massa som väller in över oss, som slår upp översvämmningsdörrarna och lämnar vägen öppen för Thåströms röst att tränga in. Och tränger in gör den, med fullständig närvaro i stunden, i orden och uttrycket.

Det är nästan precis en månad sedan jag såg honom sist, på Sofiero. Förändringarna i setlistan är små. Han körde inte Fan fan fan då, det gjorde han nu och det är jag tacksam för. Men egentligen spelar det ingen roll, det är helheten det handlar om.

Tänk att alltid va på väg…

Under hela Thåströms musikaliska gärning känns det som att han varit just på väg och det är han nog fortfarande. Den känslan är en del av hans storhet. En annan är den där kombinationen av lyrisk skärpa i texter som ändå är öppna för tolkningar, öppna för oss att läsa in oss själva i. Samtidigt stoppar han in ett enkelt ”Fan fan fan – det skulle vart du” och hjärtar bara smälter.

Det fanns en tid när man önskade att Thåström skulle plocka fram fler klassiker från sin egen rika katalog. Köra Ebba Grön- och Imperiet-låtar. Den tiden är förbi.

Visst är det kul att han river av en Var é vargen eller en Alla vill till himlen (som jag tror är den enda låt han kört alla gånger jag sett honom – till och med när han i Peace Love and Pitbulls annars helt förbigick sin tidigare karriär) men det känns så tydligt att den enda anledningen att de får vara med här är att de passar in i den form han har idag.

En Thåström-konsert 2018 är som sagt inte ett antal låtar. Det är ett konstverk helt och hållet i sig självt. Det var magiskt på Sofiero i den varma sommarkvällen. Ikväll, i duggregnet på Stortorget, var det till och med bättre än så.

Det låter som bluesen i Malmö
Det låter som blues i Malmö
Det låter som bluesen i Malmö
Sluta aldrig

 

Silvana Imam har hittat sin röst

Efter en längre bortorvaro från livescenen är Silvana Imam tillbaka i Skåne för andra gången på bara ett par månader.
Imorgon tisdag spelar den hyllade rapparen på Malmöfestivalens stora scen.

Till tonerna av då nya singeln Vikken Då dansade Silvana Imam in på scenen på årets Lundakarneval. Hon hade varit borta från livescenen länge, ända sedan den triumfatoriska spelningen på Malmöfestivalen 2016.
Därmed inte sagt att hon inte märkts av däremellan. En coffee table-bok med bilder, låttexter och reflektioner kom i våras och en omtalad film har gjorts om henne. Dessutom kurerade hon utställningen Nonsense Warrior på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Alla tecken, där på Lundakarnevalens scen, visade på en hungrig artist som längtat efter sin publik lika mycket som den längtat efter henne.
Ett album, Helig moder. skulle ha släppts då i anslutning till turnépremiären men det kom aldrig. ”Det är framskjutet” hette det från skivbolaget. I själva verket hade Silvana Imam bestämt sig för att inte släppa det. Men sedan dess har hon vacklat i sitt beslut.

– Jag har förmodligen ändrat mig, säger hon. Som det ser ut nu reduceras vi artister till streams. Jag vägrar spela efter skivbolagens regler. De bryr sig inte om artisterna och jag tycker om att spela live och vill uppleva de här låtarna med min publik. Det är det som är det viktigaste för mig, att möta publiken, spela låtarna och känna dem.
Men:
– Det är väldigt många som har skrivit till mig och undrat: vi som inte vågar gå på spelningar, som inte har råd att gå på spelningar och vill lyssna – vad ska vi göra? Och det är jätterelevant.

Så vi kan hoppas på att den kommer snart?
– Ja, inshallah! Mycket snart.
Silvana Imam debuterade 2013 med albumet Rekviem, en lite sökande skiva som inte är alls lika hård som mycket av det som hon har släppt senare.
– Rekviem var en ganska lugn skiva. Jag hade inte riktigt kommit ut för alla och var lite rädd för att prata om det jag pratar om nu.
Året därpå släpptes ep:n När du ser mig – se dig, med bland annat låten Svår på min mamma, och den känns på många sätt som en nystart. Soundet var hårdare och mer definierat, texterna hade hittat den form som skulle bli Silvanas.

Samma år spelade hon för första gången på Malmöfestivalen i ett fullpackat Gustavtält. Redan då var det tydligt att hon hade blivit en ikon och ledstjärna för många, inte minst unga homosexuella tjejer.

– Det är läskigt att vara den första som gör någonting men när jag sedan ändå började göra det så det var lite som att det var då som jag föddes som artist. Det här var det jag ville göra och säga. Jag blev lite mer ärlig och öppen.
– När Rekviem spelades in så pluggade jag fortfarande och spelade in i min lägenhet. Inte för att kasta den under stolen men jag hade inte hittat mitt sound och mina texter än.

Du har kommit att bli något av en förebild för många …
– Jag förstår det. Det var inte min avsikt men jag förstår att många känner så. Jag går inte in och tänker att nu ska jag vara en förebild, det är att lyssnarna som får definiera vad jag är för dem. För mig är det väldigt viktigt. Det är många som gör anspråk på att vara det ena eller andra men det blir fel, tycker jag.
Kan det bli tungt att bära den rollen att så många ser upp till dig?
– Nej. Jag är mig själv. Det här är konst. Det här är samhällsförändring genom konst. Det är mer än musik. Jag har gjort det här i fyra år och kommer att fortsätta göra det som känns bra för mig. Därför är det inte jobbigt.

Den karaktär som träder fram i Silvana Imams texter är urstark, på gränsen till kaxig, och den styrkan kommer från henne själv.
– Det är en del av mig och en del av mig är väldigt stark, tack och lov. Artisten är hundra procent jag men jag är inte … jag går inte runt och är artist hela tiden. Det hade varit jättejobbigt för alla.

Hon värjer sig för begreppet politisk musik. Det handlar inte om politik, menar hon, det är mer än så: det handlar om livet, Vägen till sitt uttryck fann hon genom ett sökande efter något hon själv saknat.

– Jag har tänkt tillbaka mycket på vad jag lyssnade på när jag var liten och vad jag saknat i mitt musikarkiv och förebilder jag inte hade, texter som jag inte hörde och bestämde mig för att själv bli den jag ville lyssna på nära jag var liten.

Det låter som en väldigt medveten strategi.
– Det är inte en strategi, det handlar bara om vad jag vill rappa om. Jag gick tillbaka och tänkte: Vad vill jag säga med min musik?
För någon som inte har lyssnat på dig: Vad är det du vill säga med din musik?
– De får nog lyssna på min musik. Jag vill säga väldigt mycket och det går inte att sammanfatta i ett intervjusvar. Det vore orättvist mot mig själv, min musik och min konst.

Silvana Imam har en mångfacetterad bakgrund. Hon föddes i dåvarande Sovjetunionen med en littauisk mamma och en syrisk pappa. Hon är uppväxt i Sverige och har under en period bott i USA.
– Jag tror att det har påverkat mig som artist på alla sätt. Min slutsats i livet kommer från därifrån, hur jag tycker att saker och ting borde ligga till bygger på att jag är så mångkulturell som jag är.

Vad är det som driver dig?
– Kärleken till allt det här. Jag älskar att göra det jag gör. Att träffa människor och se deras reaktioner. Jag älskar att uttrycka mig. Jag tror att det är det som driver mig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Om jag inte skulle göra det här skulle jag uttrycka mig på annat sätt men nu hittade jag min form.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×