Värdiga vinnare, men …

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP

Först ska det sägas: Metallica är en värdig mottagare av Polarpriset. Det är allt för få gånger man har haft en anledning att säga det om en pristagare till detta pris som har något slags ambition att vara ett nobelpris i musik.

När Metallica började göra sig hörda utanför den snävaste kretsen som lyssnade på (då) extrem hårdrock i mitten av 80-talet gick jag i högstadiet och de bjöd något som då upplevdes som alldeles nytt. Kill em all från 1983 var något alldeles nytt med sin brutalitet och skärpa. Med Ride the Lightning (84), Master of Puppets (86) och …and justice for all (88) förfinade de sitt hantverk. Det lät tightare och bättre och framför allt vässade de låtskrivandet något enormt. Låtarna hade en omedelbar tillgänglighet som gjorde att de nådde utanför den smala subgenren.

Tillsammans med de övriga i det som skulle bli thrash metal-genrens Big 4 – Anthrax, Slayer och Megadeth (med forne Metallica-gitarristen Dave Mustaine) – fick de vad som hade varit en extrem subgenre att röra sig mot att bli något av hårdrockens mittfåra, inte genom att urvattna musiken utan genom kvaliteten på musiken.

I händerna på demonproducenten Bob Rock – som tog över efter dansken Flemming Rasmussen som rattat alla tidigare plattor utom debuten – blev det portalverket Metallica – mer känd som The Black Album – från 1991, ett album som lyfte dem till världens kanske största hårdrockband i en tid när hårdrocken höll på att dö ut under den mäktiga grungevågen som rullade in över musikvärlden.

Jag kan inte påstå att de gjort så värst mycket minnesvärt efter den plattan, bortsett från filmen Some kind of monster, ett slags Spinal Tap på riktigt, som visade upp ett band i upplösningstillstånd men som trots allt kämpade sig igenom en svår tid med galloperande egon och ett uppslitande basistbyte där James Hetfield och Lars Ulrich framstod som trätande småbarn medan gitarristen Kirk Hammet stod i mitten och verkade säga: kan vi inte bara vara snälla mot varandra? Lika delar patetiskt, ärligt och underhållande.

Med detta sagt är ändå valet av Metallica en tecken på ett pris som inte riktigt tycks ha någon klar väg att gå. Metallica är det andra hårdrocksbandet som får priset. Led Zeppelin fick det 2006 och var naturligtvis ett självklart val som första band i genren – det fanns egentligen två möjliga: dem och Black Sabbath, två band bildade på 60-talet och för hårdrockens fortsatta utveckling var väl egentligen Sabbath det viktigaste.

Metallica å andra sidan står på axlarna av giganter. Hela the new wave of british heavy metal å ena sidan och Motörhead å den andra med deras blandning av blytung rock n roll och punk å den andra. Precis som när Springsteen fick Polarpriset före Bob Dylan och att Paul McCartney fick det före Chuck Berry prisar man här eleven före läromästaren. Man kan även ifrågasätta varför Deep Purple inte fått priset före Metallica. Inte för att de är en självklar förebild för Metallica men de är ändå en hörnsten i hårdrockens utveckling.

Man vill naturligtvis dela ut priset till levande människor och det är problematiskt att man missat så många chanser. Lou Reed borde ha fått priset, så också Motörhead. Reed är död, liksom Lemmy. Man hade chansen och tog den inte. Man borde också sett till att könsfördelningen var bra mycket jämnare än vad den är. Måtte de passa på innan medlemmarna i Kraftwerk, Einstürzende Neubauten, KRS One och Sonic Youth går ur tiden. Det finns också ett stort antal kvinnor som borde få priset: Dolly Parton, Aretha Franklin och Mavis Staples för att bara nämna några. Och när ska hip hopen prisas?

Med det sagt är detta ett stort steg upp från förra årets totala bottennapp med Sting…

* * *

Förövrigt är det tragiskt att Cliff Burton aldrig fick uppleva det breda erkännande bandet skulle få, såväl superstjärnestatusen som Polarpriset. Han avled den 27 september 1986, blott 24 år gammal, när bandets turnébuss körde av vägen i Dörarp i Småland under Master of Puppets-turnén.

 

Texas kommer till Sverige

Foto: Monika Flueckiger/Keystone/TT

Jag antar att det är åldern som gör det, men det kommer en stilla nostlgivåg över mig när pressmeddelandet om att Glasgowbandet Texas kommer till Sverige. Den där sorgsna slidegitarren och det puttrande munspelet i introt till deras hit ”I don’t want a lover”, inledningsspåret på debutalbumet Southside från 1989, börjar spela i skallen. Och så Sharleen Spiteris sång förstås med en lätt skotsk accent trots det amerikanska anslaget i bandets musik. Det blev fler plattor och fler hits: ”Summer son”, ”Say what you want” och ”Black Eyed Boy” inte minst men det det är den där första plattan som lever kvar i mitt minne.

Och minnena från en Roskilde-spelning i början av 90-talet som dyker också upp i minnets filmduk. Det är länge sedan jag lyssnade på deras musik och jag drar på senaste plattan som gått mig helt förbi, liksom det mesta de gjort efter 90-talet. Jump on board från förra året visar sig vara helt okej, ja, kanske till och med bättre än så. Spiteri, som fyllde 50 i november låter lika bra som för 20 år sedan och på låten Great Romances minner den inte så lite om Blondie-sångerskan Debbie Harrys glansdagar.

– Man vill bara veva händerna i luften, snurra i cirklar och sjunga skallen av sig. Vi är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare och det är bara, liksom, låt oss lösa saker och inte bråka längre, säger Spiteri i pressmedelandet.

– Nu när jag är äldre har jag hittat lugnet. Jag är 50 nu. Jag spenderade lite tid i Indien efter förra turnén och det gav mig en del klarhet kring mitt liv – Jag tycker att det har påverkat texterna på den här plattan, gett dem kanske en större känsla av tolerans, att bry sig om människor, medvetenhet om andra? Jag är väldigt säker på vem jag är. Jag är väldigt säker på vad jag vill ha i mitt livet. Och vem jag vill ha i mitt liv. Och jag vet definitivt vem jag inte vill ha i mitt liv.

Vad hon refererar till i den sista meningen av citatet är oklart. Hur som helst verkar det inte röra sig om bandmedlemmarna för, att döma av deras Wikipedia-sida, är kärnan i bandet intakt från glansdagarna. Basisten Johnny McElhone (tidigare i Altered Images) som hon en gång i tiden startade bandet med är kvar liksom ursprungsgitarristen Ally McErlaine. McErlaine, låg i koma under nio veckor och spenderade ett halvår på sjukhus efter en massiv hjärnblödning 2009, Sedan 2011 turnerar han dock med bandet igen.

Senaste medlemstillskottet, trummisen Ross McFarlane kom i och för sig in i bandet 2011 men de förefaller ha haft något av en svängdörr på just trumstolen.

Den 5 juni spelar Texas på Pustervik i Göteborg och kvällen efter på Nalen i Stockholm.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Kirstys dödsdag

Idag är det på dagen 17 år sedan Kirsty MacColl allt för tidigt gick ur tiden och som vanligt hyllar jag en av mina absoluta favoritsångerskor här på bloggen. I år blir det med denna BBC-dokumentär:

 

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Neil Young säljer ut

Foto: Rich Fury/AP/TT

Neil Young har gjort en rejäl gardrobsrensning och säljer ut stora delar av sin privata samling av bilar, musikutrustning och modelltåg.

72-årige Neil Young är högaktuell. För bara några månader sedan kom albumet Hitchhiker med inspelningar gjorda 1975.
I dagarna släpps hans 39:e (!) studioalbum, The Visitor, och till sommaren kommer han, enligt tidningen Gaffa, till Sverige på vad som ryktas vara hans avskedsturné.

Nu bjuder han dessutom ut stora delar av sina privata samlingar på auktionshuset Julien’s Auctions i Los Angeles. Auktionskatalogen består av 240 sidor varav ungefär hälften består av modelltåg men här finns gått om bilar, kläder och musikutrustning, däribland ett flertal Martin-gitarrer, ett par Silvertone och Gretsch liksom munspel och studioutrustning.

Här märks bland annat två stycken Studer-bandare, kända som The Twins och använda i Youngs studio värderade till mellan 10 000 och 12 000 dollar. För någonstans mellan 6 000 och 8 000 dollar kan man bli stolt ägare till en Martin F-7 från 1935. För den med lite mer begränsad plånbok så kan kanske en flanellskjorta – buren av Young när han spelade med Paul McCartney på The Bridge School Benefit Concert 2004 vara något. Den kostar facila 1 000 till 2 000 dollar.

Vad som dock inte är med på auktionen är Youngs mest kända gitarr – den svårt slitna svarta Gibson Les Paul från 1953 som går under namnet Old Black.

– Att samla på mig alla dessa föremål har varit min stora glädje. De har varit en källa till inspiration, nöje och kreativitet genom hela mitt liv, säger Young enligt Uncut.
– Nu har tiden kommit för att dela dem med andra i världen som jag hoppas ska njuta av och älska dem lika mycket som jag har gjort.

Auktionen går av stapeln den 9 december.

* * *

Det är inte utan att man, som svårartat och långtida Neil Young-fan, blir lite orolig. Han har förvisso släppt ett album i år (med arkivmaterial) och ett med nytt material kommer när som helst. Men att han säljer ut stora delar av sin samling i kombination med att han ställt in flera spelningar på grund av sjukdom tidigare i år kan tyckas illavarslande.

* * *

Om någon till äventyrs undrar vad jag önskar mig i julklapp så finns det på sidan 133 i katalogen: en Martin D-19 från 1977 som Young spelade på Comes a time-plattan.

Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

Ralph Bretzer

Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.


Ålder: 46 år.

Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.

Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr – Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.

Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.

Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid’s Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.


×