Om Anita, Art wars och ikoner

StormtroopersFoto: Ralph Bretzer

I öppningsscenen på Fellinis La Dolce Vita syns en Kristusstaty – ett jättelikt krucifix – flygas in över Rom efterföljd av Marcello Mastroiannis karaktär Marcello Papparazzo och dennes kamera. En ikon i ordets ordboksbetydelse – en bild av just Kristus, jungfru Maria eller ett helgon.

Lika ikonisk är den klassiska scenen där Anita Ekbergs Sylva vadar i Fontana di Trevi bärande en vit kattunge på sitt huvud. Scenen är öppen för tolkningar. Den är vacker i sig själv, laddad med betydelse men tillräckligt öppen för att fyllas med betraktarens egen läsning av scenen.

dagboken2
Foto: TT

Jag kommer att tänka på scenen när jag ser utställningen Art Wars på Galleri 3:e våningen vid Röda Sten i Göteborg. 20 svenska konstnärer har fått var sin stormtrooper-hjälm, som dem burna av rymdimperiets (märkligt snedskjutande) elittrupper i Star Wars-sagan. 20 hjälmar som de sedan har fått sätta sin egen prägel på och ge sin egen betydelse.

Stormtrooper-hjälmen har tydliga ikoniska kvaliteter. Den är laddad med en väldigt specifik betydelse inom sin egen kontext men när den lyfts ur den kontexten behåller den bara sina mest symboliska egenskaper. Egenskaper som kan laboreras med och till och med inverteras.

Carolina Falkholt lägger sig nära den ursprungliga betydelsen när hon målar sin hjälm svart och sedan med vitt skriver namnen på ett antal länder som härjats av krig; Angola, Sudan Tjetjenien, Palestina, Afghanistan… Maktens förlängda arm som utför sin överordnades order.

Som en diametral motsats: Tobias Bernstrups transkrigare. Inte för att den ser så mycket snällare ut. Finishen ser ut som rostangripen metall och den är försedd med hullingar och nitar som får den att se ännu mer stenhård ut än originalet. På vad man väl får kalla hjälmens näsrot sitter en transgender-symbol som på något sätt inverterar dess ondskefulla uppsyn.

Carl Michael von Hausswolff som för några år sedan skapade en smärre skandal när han ställde ut en målning delvis målad av aska från ett av nazisternas förintelseläger i Lund fortsätter här i viss mån på asktemat, om än mer humoristiskt och popkulturkritiskt, genom att ställa ut en urna med en stormtrooperhjälm ingraverat tillsammans med födelseåret 1977 och dödsåret 2012. 1977 är året då första Star Wars-filmen kom och 2012 året då George Lucas sålde hela Star Wars-franchisen till Disney – eller om man vill, året då konstverket gick från konstnärens hand till kapitalets.

Den svenska Art Wars-utställningen är den tredje i sitt slag. I höstas öppnade utställningar enligt samma koncept på Saatchi Gallery i London, liksom på Moniker Art Fair, även den i London. Det är en underhållande utställning. Inte minst både roas och oroas jag av ett foto som hänger på väggen av en man – konstnären Ben Moore som ligger bakom hela Art Wars-konceptet – i rosa kostym och dito rosa hjälm som vid en demonstration försöker stirra ned en kravallutrustad polis, en bild med den uppenbara undertexten: en stormtrooper mot en annan.

“Sylvia… men vem är du”, säger Marcello när han står där i Fontana di Trevi öga mot öga med Sylvia,

Lika gåtfullt fascinerande som den vackra, närmast gudinnelika, stjärnan Sylvia är för honom, lika gåtfull är den klonade stormtroopern, och lika gåtfull är en bra ikon. För vad är väl en (av)gudabild värd om den inte öppnar upp för egna funderingar hos betraktaren som själv i slutändan får fylla den med budskap.

 

HR Giger ur tiden

H.R. Giger and Anneka VastaHR Giger som han såg ut 1980, året han fick ta emot en Oscar för monstren i Alien. Foto: TT

In space nobody can hear you scream…

Jag var på läger i England. Det kan ha varit sommaren 1984 när jag för första gången såg Ridley Scotts film Alien som då visades på TV. Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha reagerat på den om den hade kommit idag men då, i mina tidiga tonår var den nog det läskigaste jag sett. Kombinationen av de lika snygga som skrämmande rymdmonstren och att man aldrig fick se så mer av dem än korta glimtar – trickfilmtekniken var som bekant inte så långt kommen 1980 – hjälpte till att skapa den där typen av krypande Hajen-skräck där man aldrig vet var monstret kommer dyka upp nästa gång. Kommer det att vara bakom nästa hörn? Eller i din vapenbroders mage?

Bakom det där monstret och flera andra designer i samma film, bland annat rymdskeppet The Derelict, stod den schweiziske surrealistiske konstnären H.R. Giger. 1980 fick han och det övriga teamet bakom de visuella effekterna ta emot en Oscar för sitt arbete. Med sin distinkta, närmast organiska skräck- och science fiction-inspirerade stil har Giger blivit något av en populärkulturell ikon. Han gick på gränsen mellan det mekaniska och det biologiska med sina så kallade biomekanoider. Hans konstverk hade ofta starka sexuella inslag och kan ibland uppfattas som stötande. Samtidigt finns där, upplever jag, en svart humor i dem, en vilja att retas med den goda smaken.

WEB_NOJE
Korn-sångaren Jonathan Davis och hans Gigerdesignade mikrofonställ. Foto. TT

Hans designer för Alien-filmerna är kanske de mest kända. Men lika viktiga för att göra honom till en populärkulturell ikon, tycker jag, är de skivomslag han gjorde för artister och band som Emerson, Lake & Palmer, Debbie Harry, Celtic Frost och Danzig är. Han gjorde hårdrockbandet Korns mycket speciella mikrofonstativ och, inte minst, ligger ett av hans verk bakom ett på sin tid mycket uppmärksammat rättsfall.

Det är svårt att tänka sig idag men på 80-talet var rockmusik farligt. Väldigt farligt. The Moral Majority och PMRC – Parents music resource center – med Tipper Gore (gift med en viss Al Gore) i spetsen bedrev ett korståg mot framförallt punk och hårdrock. Dee Snider i bandet Twisted Sister ställdes inför ett senatsförhör och Judas Priest åtalades (på mycket märkliga grunder) för att ha orsakat två fans självmord.

I San Francisco fanns punkbandet Dead Kennedys som med sin skiva Frankenchrist från 1985 hade bifogat en poster av Gigers målning Landscape #XX – även känd som Penis landscape. Målningen hade, i alla fall om man ska tro Dead Kennedys-sångaren Jello Biafra, varit utställd på åtskilliga gallerier i USA utan att stöta på patrull. När den följde med ett punkbands skiva var det dock en helt annan sak och anklagelser riktades mot bandet för obscenitet. De åtalades också med den märkliga brottsrubriceringen ”distribution of harmful matter to minors”. De frikändes dock sedan juryn inte kunnat komma överens.

Förra året valdes han in i Science Fiction and Fantasy Hall of Fame och igår gick H.R. Giger ur tiden, 74 år gammal. Han avled i sviterna av de skador han ådragit sig vid ett fall.

Giger2Omslagen till Emerson, Lake & Palmers ”Brain Salad Surgery” (1973), Debbie Harrys ”Koo Koo” (1981) och Danzigs ”Danzig III – How the gods kill” (1992)

Fotnot: För en synnerligen underhållande beskrivning av rättsfallet mot Dead Kennedys kolla in Jello Biafras spoken word-album High Priest of Harmful Matter – Tales from the Trial från 1989.

Laddar för WoW

20130807_140008

Mobilfoto: Ralph Bretzer

Promenerar längs Linnégatan i Göteborg. Det hänger någonting i luften. Och då menar jag inte bara de stora banderollerna som basunerar ut att Way out West är på ingång. Nej, det vilar en stämning av förväntan över gatan som även i vanliga fall är ett levande och vitalt promenad och partystråk som mynnar ut i Linnéplatsen där entrén till festivalen är belägen.

20130807_143541I flera dagar har min puls varit förhöjd. Smått maniskt har jag kollat mejlen och facebook efter sista minutenbokningar. Imorgon drar festivalen igång och jag är på plats i Göteborg för att rapportera direkt till er. Ni kan följa rapporteringen direkt här på bloggen. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera så tätt som det bara är möjligt från förmiddagarnas filmvisningar via konsertererna i Slottsskogen till klubbarna som stänger långt framåt småtimmarna.

Jag har varit på alla Way out West sedan starten utom en och det börjar bli något av en tradition att varje festival föregås av gnäll om att “i år är minsann inte startfältet så starkt som det brukar”. Så också i år. Och det är klart, har man lagt ribban högt så blir det lätt lite daller på den. Avhoppen i form av Beyonces lillasyrra Solange, av Azealia Banks och inte minst av The Roots skulle få vilken festival som helst att darra i sina fundament men jag tycker ändå att WoW mött upp väl med den sena bokningen av legendariska hiphopgruppen Public Enemy. Och toppbokningar som sellan sedda The Knife, personliga hjälten Neil Young och fantastiska Alicia Keys skäms ju inte för sig.

Way out West utvecklas till att allt mer bli en kulturfestival med både film och konst på programmet. Bland konstverken märks Stina Nordenstams ljudinstallation Tänk dig en människa och bland filmerna Waltz for Monica – filmen om Monica Zetterlund med skånska Edda Magnason i huvudrollen -som visas en månad innan den får riktig premiär.

Dessutom ska det bli väldigt spännande att imorgon eftermiddag få se den syriska artisten Omar Souleyman, vars framträdande på Stockholm Music & Arts ställdes in efter att han förvägrats inresetillstånd. Strax efter lunch idag kom beskedet att Souleyman, som bland annat sammarbetat med Björk och Gorillaz, nu en vecka senare får visum.

Periferin rör sig mot mitten

Ett nervigt riff framhamrat på en distad synth.
Efter några vändor kommer elektroniska handklapp in och markerar takten.

”Fortsätt på nu, aldrig stanna, våga känna hjärtat banka, släpp allting det ordnar sig, gå din egen väg”

Fraserna är korta; rösten hetsig, på gränsen till andfådd, och låter yngre än sångerskans 29 år. Den andas den där tonårskänslan där kaxighet möter en total symbios med nuet.

Jag lyssnar på titelspåret på Alina Devecerskis nya och rättmätigt hyllade debutplatta Maraton. Vi snackar modern elektronisk dansmusik med siktet inställt på toplistorna. Sommarens stora hit Flytta på dej gick ju inte att missa. Det var en ångvält till låt som körde över allt motstånd. När jag sitter i bilen med sönerna 4,5 respektive snart nio år gamla är det en klockren allsångsfavorit för oss alla.

Ändå får låten Maraton, och i viss mån även Flytta på dej, mig att tänka på något som när det kom låg väldigt långt från popens mittfåra: de amerikanska punk- och electro-pionjärerna Suicide; ett band som förutom att (förmodligen) vara först med att använda benämningen punk också banade vägen för mycket av den lite hårdare elektroniska musik som skulle komma.

Framförallt tänker jag på låten Ghostrider från 1977. Inte så att det är samma riff och melodi men den där nerviga känslan i en minimalistisk elektronisk grund känns igen och står som en illustration över hur det som är banbrytande, provokativt och extremt med tiden förflyttar sig in mot det musikaliska allmängodset; hur det som är perifert rör sig in mot mitten.

Att periferin rör sig mot mitten finns det annars gott om exempel på i kulturhistorien. I 1860-talets Paris var det Paris-salongen som skapade och krossade konstnärers karriärer. En stämpel R – för refuserad – innebar inte bara att tavlan inte fick visas på salongen, det innebar också att den blev svår att sälja till en privat samlare.

1863 öppnades så Salon de refusés – de refuserades salong – efter beslut av Napoleon III. Utställningen hånades av konstkritiker men med tiden har många av de konstnärer som ställde ut sina verk där blivit allmängods. För visst är väl namn som Manet, Cezanne och Pissarro bekanta?

Så upptäcker jag ett klipp som en god vän lagt upp i min tidslinje på Facebook. Gamle konstpunkaren Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten, iförd svart skjorta och dito kostym, lagar risotto i tysk mat-tv som en annan Plura eller Mauro.

Om jag hade behövt något mer bevis på att periferin rör sig in mot mitten…

Sanningen bakom Banksy

Foto: Scanpix

Ingen vet vem världens mest kända graffitikonstnär är, i alla fall utanför hans närmaste krets. Än.

Den paradoxen kan det nu bli ändring på. Jag läser på Kulturnyheternas sajt att Banksys identitet auktioneras ut på eBay. Budgivningen pågår till imorgon. Hugade spekulanter lär dock få hosta upp en hel del. Efter 38 bud var priset på tisdagseftermiddagen uppe i 999 999 dollar eller i storleksordningen 7 miljoner kronor.

Det hade ju varit ett osannolikt coolt tilltag om det varit Banksy själv som stått bakom försäljningen men det är det alltså inte. Istället är det en person som säger sig ha listat ut identiteten genom att jämföra priserna på Banksys verk vid försäljningar och det brittiska skatteverkets inkomstdeklarationer.

Frågan är: Blir Banksys onekligen intressanta verk intressantare av att det blir känt vem han är? Och kommer den som köper informationen att offentliggöra den?

Jag hoppas inte det. Mystiken kring artistnamnet är ju faktiskt en del av verket. Dessutom kan man fråga sig vad som händer med honom om hans identitet skulle bli känd. Ett antal rättsprocesser för vandalism lär väl vara på gång i så fall, till exempel.

En skräckmästare är borta

Bilden i mitten: Anders Wiklund/Scanpix

På 70-, 80- och början av 90-talet kändes det som att Hans Arnolds bilder fanns överallt. Bokomslag, skivomslag, veckotidningarnas skräcknoveller. Alla bildsattes de av den Schweizfödde men sedan 1947 i Sverige bosatte konstnären. Han kanske inte sågs som en ”fin” konstnär av konstetablissemanget men han påverkade definitivt bildvärlden för mig som var nio år när 80-talet började.

Pontus Hammarén, chef för Borås konsthall, säger till TT Spektra:
– Han har på senare tid fått något av en upprättelse. Han sågs på 70-talet som ganska kitschig, hans verk vara ”bara illustrationer”, inte fin konst. I dag har de gränserna allt mer suddats ut och det har skett en nivellering. Hans Arnold har på det sättet betytt väldigt mycket för många yngre konstnärer.

Själv upptäckte jag honom i mormors Hemmets Journal-tidningar där hans bilder prydde skäcknovellerna. När jag blev lite större och sträckläste Hans Helmut Kirsts böcker var det Arnolds bilder som prydde omslagen. Hade jag gillat Abba så hade han nog funnits i min skivsamling också. Omslaget till Abbas ”Greatest hits” bär hans signatur liksom det till Astrid Lindgrens bok ”Älskade syster”. Bilderna kännetecknades inte bara av skräck utan också av humor och hade en milt erotisk underton – inte sällan i form av vackra unga kvinnor med 60-talslook.

I måndags gick denne skräckmästare ur tiden efter en längre tids sjukdom. Han blev 85 år gammal.

På väggen där hemma hänger två av Hans Arnolds verk i form av litografier. Den ena av dem syns till vänster i triptyken ovan. Den heter ”Som fan läser bibeln”. Fan själv, i bilden, är ett självporträtt av konstnären. Notera att det sitter en liten ängel fastklämd mellan sidorna i den tunga boken. Bredvid ”Som fan läser bibeln” på min vägg hänger Arnolds bild ”Ätrajungfrun”; en tavla som blivit något av en symbol för min födelsestad, Falkenberg.

Imorgon lämnar jag Malmö och åker hem till Göteborg. När jag kommer fram ska jag hälla upp ett glas whisky och höja det mot Fan/Hans Arnold på tavlan.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×