Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

För 25 år sedan förändrades världen

iNTERNETFoto: TT Bearbetning: Ralph Bretzer

Idag för 25 år sedan förändrades världen för alltid. Men det var inte uppenbart för speciellt många den 23 augusti 1991. Få var då ens medvetna om att internet just öppnats för allmänheten.

Mitt eget första möte med internet kom något år tidigare, när jag började plugga på Halmstad Högskola. I datasalen stod Sparc-stationer, vilket var något väldigt häftigt på den tiden, med vilka man kunde koppla upp sig på nätet som då ännu saknade grafiskt gränssnitt och alltså bara bestod av ascii-tecken *), det vill säga huvudsakligen bokstäver och siffror.

Bristen på grafik – och för den sakens skull hemsidor – hindrade inte att det var något väldigt häftigt, känslan av att ha världen vid sina fingertoppar. Att vi sedan använde dessa för sin tid otroliga kraftpaket huvudsakligen till att spela Tetris och att logga på MUD:ar **) är en annan femma.

Jo, det kändes stort men att det skulle förändra världen stod väl knappast klart för oss då. Ännu var det nästan ett decennie kvar till internet skulle finnas i var och vartannat hem, fildelningen så när tagit knäcken på film- och musikindustrin – i alla fall om man får tro dem själva, och att ett liv utan tillgång till webben i fickan var man än befann sig skulle te sig som ett ohanterbart helvete.

Det var inte förrän 1992 som man kunde surfa på nätet med webbläsare som hade ett grafiskt gränssnitt, och faktiskt få bilder i samma fönster som texten. Först var Erwise som följdes av ViolaWWW och Mosaic. Den sistnämnda kom dock inte förrän i januari 1993.

När gjorde då internet på riktigt sitt intåg i svenskens liv? I början av året intervjuade jag Rickard Eriksson, skapare av det första sociala mediet, Lunarstorm, i tidningen Hallands Nyheter i samband med att en nostaligiversion av den gamla sajten lagts ut på nätet. Han berättade bland annat hur han upplevde internet när han själv kom i kontakt med det för första gången 1996:

– Internet var fruktansvärt tråkigt på den tiden, men det fanns möjligheter, man kunde kommunicera. Men det behövdes ett krångligt program för att skicka e-post, ett annat för att diskutera på forumet usenet och ett tredje för att chatta på irc. Det var fortfarande datornördarna som hade kunskapsgreppet och var kungar.

2002, året innan Facebook startades, tilldelades Nilsson Stora Internetpriset. Han vann det i kamp med hem-pc-reformen som på många sätt kan beskrivas som internets slutgiltiga inbrott i de svenska hemmen. Reformen genomfördes 1998 och gav anställda rätt att hyra eller låna en persondator.

Det är odiskutabelt att det var reformen som gjorde att gemene man fick en dator hemma och med hemdatorn följde ett modem och med det en uppkoppling till den stora världen. Efter tre år med reformen hade en miljon svenskar tillgång till dator hemma. Året efter att reformen genomfördes slog bredbandet igenom, wifi skapades och mobilsurfandet föddes.

Så småningom började den initiala rädslan att betala saker via de nya apparaterna nötas ned och såväl shopping som bankaffärer skulle flytta över online. Och världen skulle aldrig mera bli sig lik.

Från datorn i ditt hem till mobilen i din ficka. Men vad är nästa steg? När flyttar internet under huden?

Fotnoter:
*) American Standard Code for Information Interchange
**) Multi User Dungeon – Ett slags nätbaserade textäventyrsspel där ett stort antal spelare kunde spela samtidigt och interagera med varandra.

Grattis Joe!

Punk rock warlord. Det ville han tituleras, i en intervju som finns med i Julian Temples fina dokumentärfilm om honom, The future is unwritten. Förvisso med en hel del glimt i ögat…

Idag skulle Joe Strummer ha fyllt 60 år om han inte hade gått bort plötsligt och oväntat på grund av ett odiagnosticerat  medfött hjärtfel två dagar före julafton 2002. Men som Tim Armstrong i Rancid sjöng i Indestructible:

I’ll keep listening to the great Joe Strummer
cause through music we can live forever.

Egentligen borde jag väl skriva något intelligent och analytiskt men tycker att Andres Lokko fick till det rätt väl i Svenskan. Läs den och läs den långa artikeln i senaste numret av Uncut om hans solokarrär så kör jag några favoriter ur Joe Strummers från olika stadier av hans karriär:

Och så avslutar vi med en cover på en av de låtar som ingen någonsin borde få göra en cover på för att den är så mycket sin upphovsman men som Joe Strummer ändå lyckades göra till sin. Kanske för att den var väldigt mycket honom också, trots att han inte vare sig svart, från Jamaica eller en reggaeartist.

Grattis Bob!

Bob Dylan, undflyende och ofrivillig ikon, fyller 70 år i dag. Eftersom så många fruktlösa försök att ringa in artisten, sångaren och poeten gjorts undviker jag det och konstaterar istället att den oförmågan förmodligen är hemligheten bakom att Dylan efter snart 50 år som skivartist fortsätter att dra till sig fanatiska tillbedjare. Ja, okej då, jag får väl medge…får räkna in mig någonstans i den skaran. Har man en gång låtit sig sugas in i den här världen finns det ingen väg ut. Blir aldrig färdig med den här mannen.

När man trott sig börjat ringa in honom tätnar dimridåerna igen – ”Blood on the tracks”, en skilsmässoskiva? Säger vem då? Knappast upphovsmannen själv. Och när man trodde sig ha greppat den ”sena Dylan”, som firat stora kreativa triumfer sedan dystra ”Time out of mind” 1997, släpper han en nostalgisk och småtramsig julplatta. Och ger sig på en ny karriär som jovialisk radiopratare. Och så vidare.

Den lillgamle Woody Guthrie-wannabe som tog sina första stapplande steg på New Yorks folksångarklubbar i början av 60-talet spädde på myten om sig själv på bästa bluesmanér. Det är en mytbildning som huvudpersonen själv sedan länge slutat att aktivt underblåsa – det behövs inte längre. Den extrema sparsamheten när det gäller intervjuer, ständiga omtolkningar av det egna materialet, motviljan mot att vara en talesman för någon eller något, vägran att se tillbaka – sådant kallas integritet. Tack för musiken och grattis på födelsedagen!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=otIZhCazQ_c]

Grattis, Emmylou!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=UQnDqE7cdxI]

Idag fyller Emmylou Harris 64 år. Ett år kvar till folkpensionen med andra ord och åren brukar märka vokalisters stämband svårt. Men åren drabbar inte Emmylou Harris som de drabbar oss vanliga dödliga. Som ett fint vin blir hon bara bättre och bättre. Jag har svårt att komma på någon enda sångerska som är bättre än henne.

Inte minst gäller det hennes fantastiska förmåga som duettpartner. När hon delade mikrofon med Gram Parsons uppstod en särskild sorts magi. Jag tror inte att någon som har hört dem göra duett på Boudleaux Bryants Love hurts (ursprungligen framförd av Everly Brothers) eller Parsons Return of the grievous angel kan glömma hur perfekt deras röster glider samman.

Å andra sidan sätter hennes perfekta tonträff stora krav på duettpartnern. Desire är min favoritplatta med Bob Dylan men stundtals gör det nästan ont att höra Dylan missa tonerna när man ständigt har Emmylou Harris körsång som rättesnöre för var han borde vara någonstans i tonhöjd.

* * *

Om cirka tre veckor släpper Emmylou Harris nytt. Plattan Hard bargain släpps 26 april. Ett första smakprov kan man ladda ned gratis här. Och här kan man lyssna på en alldeles ny (1 april) BBC-intervju med henne.

Från början var ju Emmylou Harris i första hand en första klassens uttolkare av andras låtar. Med notabelt undantag för fina Boulder to Birmingham bestod hennes 70-, 80- och 90-talsplattor just av covers. Det senaste decenniet har allt fler låtar strömmat från hennes egen penna och det med gott resultat. Hard bargain är inget undantag. Nio spår av totalt elva bär hennes signatur.

* * *

Det finns en gullig historia om Emmylou Harris från den tiden hon gick på highschool och närde folksångerskedrömmar. Hon var en populär tjej på skolan, sägs det. I ett brev till sin idol, den tidens store amerikanske folksångare – Pete Seeger, skrev hon om sina drömmar men att hon var rädd att hon inte fått lida tillräckligt mycket för att kunna bli en bra folksångerska. Seeger, mannen bakom klassiker som Where have all the flowers gone och Turn! Turn! Turn!, svarade: Var lugn! Du kommer att få lida.

Jag är inte säker på att hon blev lugnad av det.

* * *

Det brukar ju sägas att Bruce Springsteens band E-Street Band är – eller i alla fall var – världens bästa kompband. Sådana utsagor kan ju alltid diskuteras. Booker T & the MG:s (bland annat husband i Stax-studion) vill säkert vara med i den tävlingen. Dessutom borde den fantastiska powertrio som backat Emmylou Harris de senaste femton årens turnéer vara med.

Buddy Miller på gitarr, Brady Blade på trummor och Tony Hall på bas besitter en förmåga att ta avstamp i country och blues och skapa något helt nytt och spännande från de genrernas vanligtvis hårt mallade form som är djupt beundransvärt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2bDKR4XFOiA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=AG7CQ0YugFc]

* * *

Läser för övrigt att Snoop Doggy Dogg och Charlie Sheen slår sina påsar ihop och spelar in en låt tillsammans. Det passar ju bra. Två seriefigurer – en låt.

* * *

Eleganten från vidderna – bra dokumenär om ett tragiskt levnadsöde. Tillsammans med Lykke Li i Skavlan var det största behållningen av fredagens tv-kväll. Se inlägg nedan…

Minns Kirsty

Kirsty MacColl kom in i mitt liv 1985 när jag för första gången hörde hennes cover på Billy Braggs fina ”A new England”. Det var något med den där rösten som grep tag i mig. Å ena sidan lite alldaglig men ändå med en lyster som sken igenom. Då var jag 14 år och reflekterade väl inte så mycket över texten men såhär i efterhand kan jag se hur rösten samspelade med texterna, både hennes egna och de covers hon gjorde.

Det var som hon att lyfte upp vardagen med alla sina skavanker och lät ljuset skina över den. Som sådan stod hon i stark kontrast till all annan musik jag lyssnade på vid den här tiden vilket var i första hand hårdsprayade hårdrocksband. Jämfört med dem var hon någonting helt annat. Vem kan till exempel glömma hennes gestaltning av den kvinnliga delen av fylleparet i The Pogues ”Fairytale of New York”?

Kirsty MacColl var förövrigt en del av en musikalisk familj som väl kan konkurrera med sin amerikanska motsvarighet i Wainwright-klanen. Hennes styvmamma heter Peggy Seeger och är syster till folksångaren Pete Seeger. Hon är själv en briljant folksångerska och ligger bland annat bakom ”Song of Choice” som Mikael Wiehe och Björn Afzelius gjort på svenska (”Valet”). Pappa är folksångaren Ewan MacColl som skrivit klassikern ”Dirty old town” och hon var gift med skivproducenten Steve Lillywhite som rattat inspelningar med alla från The Smith och Siouxsie & the Banshees till Rolling Stones och U2.

Om ett par månader är det tio år sedan Kirsty MacColl omkom i en kontroversiell olycka i Mexiko. Hon var ute och simmade när hon blev påkörd av en stor motorbåt. Vem som körde båten är omdebatterat men båten tillhör en mångmiljonär och det har förekommit uppgifter att den person som efteråt erkände och dömdes för händelsen skulle ha blivit mutad för att ta på sig skulden.

Det må vara hur det vill med den saken. I dag skulle Kirsty MacColl i alla fall ha fyllt 51 år och det vill jag fira med denna you-tubelista…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_fwtFSEovro] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zHnYJgjDQiw] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=NrAwK9juhhY] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=F6K8R8KqpCE] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=lOKWqtocXWs]

”Days är en cover av en Kinks-låt. Och Kinks i all ära – så här bra lät den alldrig med dem.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=26Iibcz2lE0]

* * *

För övrigt skulle Thelonius Monk ha fyllt 93 idag om han varit i livet.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=OMmeNsmQaFw]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×