Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

En blues som för oss samman

Foto: Pressbild

Sprungen ur den amerikanska medborgarrörelsen satte Eric Bibb ned bopålarna i det tidiga 70-talets Stockholm och har sedan dess skapat sig en position som en av landets främsta bluesartister.
Nu berättar han sin historia i föreställningen Tales of a blues brother som snart landar på skånsk mark.

Det är mer som förenar oss människor än som skiljer och musiken – kanske framförallt bluesen – håller oss samman.

Så kan man sammanfatta Eric Bibbs budskap när han berättar om föreställningen Tales of a blues brother som består av ett urval av låtar från de drygt 35 album han gett under karriären, uppblandat med nya låtar och traditionella spår. Mellan dem berättar han historier, visar bilder och filmsnuttar.
– Den här föreställningen är inspirerad av min son, Rennie Mirro, som tyckte att det var dags för pappa att berätta vad han hade upplevt och ge sin syn på utvecklingen i Sverige, berättar han över en lätt sprakig telefonlinje.

Eric Bibb är son till folksångaren Leon Bibb som stod på scen tillsammans med bland andra Joan Baez, Harry Belafonte, Pete Seeger och dr Martin Luther King i Selma, Alabama, i samband med marschen från Selma till Montgomery 1965.
– Jag var inte med själv då, jag var 13 år, men jag var medveten om vad som hände och kände till dessa människor. Musiken har alltid haft en stor roll i sådana här rörelser, inte bara i USA utan överallt i världen, när det gäller att öppna upp en debatt.
– Musiker som reser mycket över världen har en direkt erfarenhet av människor från andra kulturer och förstår att vi faktiskt är en familj här på jorden och även om vi har lite olika syn på saker och har olika utseenden så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.

För Bibb började resandet tidigt och redan som barn följde han med pappa på hans turnéer. När han var i de tidiga tonåren landade familjen i Sverige efter en turné i det forna Sovjetunionen. Besöket måste ha gjort intryck för sju, åtta år senare, när han var i tjugoårsåldern, valde han att flytta till Stockholm och starta familj där.
– Jag tyckte att det var väldigt jobbigt när hela medborgarrättsrörelsen kraschade efter mordet på Martin Luther King och det blev för mycket splittring och konflikter och olika grupper. Jag kände att jag behövde uppleva något annat än hur det är att vara en svart människa i ett rasistsamhälle.

Innan Kings död, upplevde Bibb, hade svarta och vita kämpat tillsammans för en rättvisare behandling av svarta amerikaner. Efter mordet ställdes allt på sin spets.
– Det var bittert för jag hade varit med om så mycket positivt när det gäller folk som enas och hela folkmusiktraditionen som jag är uppväxt med har med den där tron på att vi är en sorts storfamilj.

Han berättar att han var glad för kontrasterna mellan Stockholm, som i det tidiga 70-talet ännu inte nått miljonen invånare, och jättestaden New York. Han nämner renheten och närheten till naturen men också att staden kulturellt hade mycket att erbjuda en ung musiker med rötterna i den amerikanska folkmusiken.
– Jag märkte att folk hade skivsamlingar som liknade min. Jag träffade en kille som heter Björn Hamrin och drev en skivaffär. Han hade en fantastisk samling av skivor med bluesmusik. Jag dök ned i den där skivsamlingen och det kanske hjälpte mig att komma över min hemlängtan i början.
– Det fanns en atmosfär som jag trivdes med. Det var väldigt öppet och varmt, lite naivt kanske. Det var inte så många som såg ut som jag i Stockholm då. Musiken var väldigt spännande också.

Sedan dess har naturligtvis mycket förändrats, vilket har sin naturliga plats i Tales of a blues brother. Den som anländer till Sverige med ett ickenordiskt utseende idag kommer knappast att uppleva sig som unik.
– Det har skapat vissa utmaningar. Jag är inte alls glad över utvecklingen när det gäller fientlighet mot invandrare och mot folk som mig som söker ett ställe att bo där det inte är krig och förtryck. Många som är engagerade i dagens samhällsproblem och försöker lösa dem på ett vettigt sätt men jag kan också se att det finns folk som har tagit på sig en ganska hatfylld attityd. Det såg man för inte så länge sedan i Göteborg när det var nazister som marcherade. Jag tycker att det är synd för Sverige var och är fortfarande känt runt om i världen som ett land som respekterar människors rätt att leva i fred och jämställdhet.
Bibbs valda uttrycksform, bluesmusiken, är ett indicium för hur mycket vi människor egentligen har gemensamt.

Den har uppstått vid en specifik tid, slutet av 1800-talet, vid en specifik plats, Mississippideltat, men har spritts över hela världen och beblandats sig med musik från mer eller mindre alla kulturer.
– För mig är bluesmusik en av världens stora skatter. Det är en grundläggande sten i hela musikens slott och jag har sett över hela världen hur den har influerat musiken. Det är fantastiskt hur en musik sprungen från människor som är så förtryckta har blivit ett musikaliskt språk som pratas över hela världen och som har förenat musikälskare.

Fotnot: Eric Bibb spelar på Victoriateatern i Malmö den 23 november, på Lunds stadsteater den 7 december och på Ystad teater 8 december.

Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Hyllad föreställning till Skåne

Foto: Åse Bengtsson Helin

Men en färsk soloplatta ute och planer på att turnera med låtarna i form av en teaterföreställning fick Uje Brandelius den fruktade diagnosen.
Snart når Spring, Uje, spring Skåne – men det är en annan föreställning än vad han först hade tänkt sig.

“Lyssna på mig när jag sjunger om mig.” Frasen upprepas gång på gång i slutet av låten Självbiografi som inleder skivan Spring, Uje, spring, Uje Brandelius första soloalbum efter två och ett halvt decennium i spetsen för popbandet Doktor Kosmos.
– Den [textraden] är där för att ta ned och ironisera över mitt sätt att vara självbiografisk. Det är väl en kommentar också till hela vår självbiografiska tid som vi lever i, säger Uje Brandelius.
Ironin och satiren är centrala för Doktor Kosmos som gärna sätter upp en skrattspegel framför den popvänster som bandet själva är en del av. På soloplattan slår han annars an en allvarligare ton. Det är mitt-i-livet-funderingar, småbarn och 40-årskris.

Att spela på ”sunkiga rockklubbar” ännu en vända lät inte så lockande och visst fanns det en känsla av att det gått ganska lång tid sedan senaste Doktor Kosmos-plattan. Kanske skulle det inte komma så mycket folk när turnén nådde utanför storstäderna …
– Då funderade jag på att göra en utbyggd konsert där mellansnacket får ta överhanden så att det blir en föreställning.
Under arbetet hände dock något som fick hela projektet att ta en ny vändning.
– Jag märkte att min vänsterhand fungerade sämre och gjorde lite undersökningar. Efter många om och men fick jag reda på att jag hade Parkinsons sjukdom.
Den fruktade neurologiska sjukdomen som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar satte allt i ett annat ljus.
– Först var jag inte säker på om jag ville göra föreställningen över huvud taget. Jag funderade mer på mig själv och min familj. Det var inte mitt konstnärliga värv som snurrade i tankarna. Det var mer panik och ”vad fan händer nu?”.
– Men när jag tänkte efter så hade alla låtarna på skivan som jag hade tänkt ta med i föreställningen plötsligt fått en fördjupad relevans, de var ännu mer aktuella.

Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hur tänker du kring att låtarna fungerar så väl i relation till diagnosen?
– Det känns lite spöklikt. Skivan känns nästan som ett förebåd, så här i efterhand. Jag hade gärna varit utan sjukdomen och skivan har sin egen rätt även utan den. Men med sjukdomen blir den som en käftsmäll.
Själva inramningen till låtarna kom naturligtvis att förändras radikalt från de ursprungliga tankarna.
– Den kom att handla om en kille som gör en föreställning om en diagnos och vad den gör med hans tankar kring hans tidigare liv och hans kommande liv. Det är en föreställning om drömmar och vilka drömmar som är värda att uppfylla.

Uje Brandelius beskriver sig själv som ännu ganska lite påverkad av sjukdomen. Han skakar lite på vänster hand och har svårt att spela piano.
– Jag vet att det kommer en dag när jag får svårt att stå på scen. Jag försöker hitta andra konstnärliga vägar som passar en skröplig kropp bättre.

Är humorn i föreställningen en form av självförsvar?
– Nej, jag vet inte om jag skulle använda mig av det ordet. Det är ett sätt att berätta saker som jag är väldigt bekväm med. Det finns inget självändamål i att vara allvarlig. För mig är det mitt naturliga sätt att prata om saker – att ha en ironisk distans till det hela, att vara drastisk.

Hur hittar man det allmängiltiga i den personliga upplevelsen?
– När jag skriver texter så skriver jag väldigt detaljerat. Ju mer specifik man är desto mer allmängiltig blir man. Det känns alltid mer när man pratar om Huddinge sjukhus än om man pratar om ett sjukhus, även om lyssnaren aldrig har varit där. Jag är privat och personlig men jag vet att i det privata bor det allmängiltiga.

Jag tycker att det finns en känsla av förhöjd vardaglighet i dina texter på skivan.
– Jag jobbar lite grann som Marcel Duchamp – du vet han med pissoaren. Jag plockar fram en dagishämtning, en risifrutti, en täckjacka, en overall, ett tråkigt väder … vad det nu kan vara. Jag putsar på det. Jag sätter det på en piedestal. Jag sätter dit en skylt. Plötsligt är det konst.

Föreställningen Spring, Uje, spring har gjort succé i Stockholm innan den nu åker på turné. I DI Weekend skrev Jan Gradvall att den är bland det bästa man kan se på en svensk scen just nu och Po Tidholm skrev i Dagens Nyheter att föreställningen borde filmas och sändas på tv varje jul.
– Det är helt galet. Jag kan så klart bara tacka och ta emot. Men någonstans tycker jag också att det blev jävligt bra. Det blev precis som jag ville. Jag har inte kompromissat någonstans. Jag har gjort mitt livs första och kanske sista scenföreställning, då vill jag att den ska bli så jävla bra det bara går. Jag har skräddarsytt den här föreställningen utifrån vad jag är bra på. Det är klart att det är en lyx. Jag är ingen skådespelare, jag skulle inte kunna spela Strindberg eller Ibsen. Jag är jag, jag pratar om mina funderingar på mitt sätt.

Till sist måste frågan ställas: Doktor Kosmos har inte släppt någon skiva sedan 2008 års Hallå? – Finns bandet fortfarande?
– I högsta grad. Vi spelade in en ny skiva för två veckor sedan. Den kommer att släppas nästa år.

Mörkret vilar under ytan

PicMonkey-CollageFoto: Ralph Bretzer

Med ömsint stämma, till de spröda tonerna från en ukulele sjunger Kay Kasparhauser om att hugga huvudet av unga flickor och hänga upp dem på väggen. Den egensinniga covern av skräckpunkarna Misfits gamla nummer Skulls finns med på New York-bandet The Prettiots debutalbum med den något ironiska titeln Funs cool, som släpptes för några veckor sedan, men är sedan länge överspelad i bandets liveset. De körde den i och för sig på Ideal Bar i Köpenhamn i förra veckan, men då bara för att någon (okej, jag) ropade efter den.

DSC_0129Jag tar upp låten för att den ger en bra illustration av bandets musik. Likt en rosa fluffig nalle som döljer ett innanmäte bestående av rakblad döljer de söta popmelodierna och spröda instrumenteringen mörka underströmmar.
– Ja, det är precis det vi är ute efter, säger Kay Kasparhauser (sång och ukulele) när jag träffar henne och bandkollegan Lulu Landolfi (bas och körsång) efter spelningen på Ideal Bar.
– Det är nästan omedvetet eftersom det är sådana vi är som människor, fyller Lulu i.
– Vi hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Vi skriver båda andra saker också men den här mörka popen faller sig naturligt för oss, säger Kay.

De pratar så. Fyller i varandras meningar och gör små vridningar, eller förtydliganden, av vad den andre just sagt.
– Vi gillar båda saker som The Smiths, 60-talspop… saker som [The Shirelles-låten] Will you still love me tomorrow, som är som ett tveeggat svärd, det är en kärlekssång men där finns också undertexten: jag kommer ligga med dig och kanske kommer du aldrig vilja prata med mig igen, säger Lulu.


DSC_0010The Prettiots –
bandnamnet är en sammanslagning av pretty och idiots – har funnits i två och ett halvt år och som en duo med Kasparhauser och Landolfi i ett drygt år. Men från början var det ett soloprojekt för Kay Kasparhauser.
– Kay höll på med galen experimentalmusik där hon loopade en bas tillsammans med slagverk och sedan sjöng och spelade ukulele över det, säger Lulu..
– Men jag insåg att jag ville göra mindre experiment och mer riktigt musik. Först skaffade jag mig en trummis som introducerade mig för Lulu. De första låtarna som skrevs till albumet skrevs när jag jag var solo, säger Kay.
– Från början kom jag in för att spela bas på inspelningarna men så insåg vi att vi skrev bra tillsammans.

Frågan måste naturligtvis ställas: Varför välja ukulele som instrument?
– Jag började spela ukulele när jag var 17, säger Kay.
– Jag beställde en från ebay när jag var full, sedan glömde jag bort det. När den dök upp en vecka senare tänkte jag: Va? Vad är det här. Men den sommaren bröt jag ankeln och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hänga med kompisar eller gå till stranden så jag stannade hemma och lärde mig själv att spela ukulele. Det är ett väldigt trevligt instrument att skriva pop-orienterade låtar på för att det är så enkelt. Det förenklar det man skriver för den ger en inte mycket att jobba med. Och det är väldigt enkelt att spela, det är den största anledningen.

DSC_0024Fem spelningar på South by southwest betalade sig. På tre av dem befann sig Geoff Travis, chef för legendariska brittiska skivbolaget Rough Trade i publiken. Det resulterade i debutsingeln “Boys (I dated in highschool)”, en underbart spetsig beskrivning av Kasparhausers pojkvänner under högstadieåren (I thought they were so nice, I thought they were so cool but they weren’t very nice and they weren’t very cool). Givetvis gavs den ut på rosa vinyl…
“Det var kärlek vid första ögonkastet” beskriver Geoff Travis sitt möte med bandet i ett mail till New York Times.

Och nu finns alltså bandets första album ute, om inte på de lokala skivdiskarna (om det finns några sådana kvar) så i alla fall på Spotify eller att beställa. Förutom covern av Skulls och den lika obskyra som oroande Dolly Parton-låten Me and little Andy och Boys (I dated in high school) finns där ett gäng låtar med skarpa betraktelser över livet. Suicide Hotline, min personliga favorit, svarar på den eviga frågan: Hur är läget? Svaret är inte så muntert. Jämfört med Virginia Woolf, Sylvia Plath och Ernest Hemmingway (tre litterära giganter som tagit sina egna liv) så är det väl… sådär.
“On a scale from one to Plath, I’m about at four. My head’s not in the oven but I can’t get off the floor.”
I andra får vi hyllningar till Werner Herzogs skogstokiga leading man Klaus Kinski och till Elliot Stabler, en av karaktärerna i Law & Order: Special Victims Unit.

DSC_0074Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till ett annat New York-band med förrädiskt gulliga melodier och giftiga texter: Moldy Peaches. Det är också en liknelse som tagits upp i många intervjuer. Det märks.
– Jag har absolut inget emot att liknas med dem. Men ta det du, Lulu, säger Kay.
Och Lulu levererar ett svar som uppenbarligen getts förut:
– Vi är båda stora Moldy Peaches-fans. Känslan har vi definitivt gemensamt och ljudmässigt… har vi väl en del gemensamt. Vi är enklare men har kanske fler lager.

Moldy Peaches är en del av den så kallade antifolk-scenen i New York, ett slags punkig do it yourself-variant på folkscenen på 60-talet. Mer Lower East Side än Greenwich Village, om man så vill. Både Kay och Lulu värjer sig dock för att benämna sin musik som antifolk.
– Vi försöker styra bort från det. Jag är en stor antifolk-fan men med det vi gör framförallt på nästa platta, som är mer producerad, med mer syntar och keyboards så tror jag att det skulle ge en felaktig bil av oss att kalla det för antifolk. Storytelling-aspekten har vi gemensamt med folkmusiken i allmänhet, säger Kay.
– Vi försöker gå åt ett mer new wave-igt håll, lite som den mer popiga sidan hos The Cure, säger Lulu.
– Vi kallare det inti-pop som i intelligent eller intellektuell pop.

En svartklädd Wonder Woman med kärlek till ben

Lindi 5
Foto: Ralph Bretzer

– Jag är ledsen att jag låter som en groda, ursäktar sig Lindi Ortega när vi möts i logen inför spelningen på Pustervik i Göteborg på onsdagen.

En månad på turné och otaliga möten och skakade händer har satt sina spår och den kanadensiska countrysångerskan som på söndag gästar Malmö Live har dragit på sig en rejäl influensa. När hon några timmar senare kliver upp på scenen kan man höra att rösten är en smula mer beslöjad än vad den brukar vara, men den låter ändå anmärkningsvärt klar och stark med tanke på omständigheterna.

Det är tredje gången jag ser henne. För varje gång har både publiken och bandet blivit större; från spelningen i Gustaftältet på Malmöfestivalen med bara hon och ständige sidekicken, gitarristen Champagne James Robertson, via förra vändan när hon även hade med sig en trummis, till nu med full bandsättning.

20160210_211015På scen är hon en slående uppenbarelse, ständigt i svart klänning, sorgeflor och signaturplagget: de röda bootsen. Hon har beskrivit sin stil som en blandning mellan Johnny Cash och Wonder Woman.

Trots sitt yrkesval beskriver hon sig själv som en lite introvert person som trivs bäst hemma med sina katter och en bok eller film.
– Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag går upp på scen, det är en transformation. När jag har min outfit och mina boots på känner jag mig som Wonder Woman, säger hon med ett skratt.

12696450_10154006074628682_715668182_oLindi Ortega växte upp i Toronto med en mexikansk pappa och en nordirländsk mamma, en något otypisk bakgrund för en countryartist.

– Jag fick countryn från mamma. Hon hade en stor kärlek för Dolly Parton, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Jag tyckte om texterna, vad de sjöng om och historieberättandet, säger hon.

– Min pappa spelade bas i ett band som spelade latinamerikansk musik. På grund av det hade vi en massa utrustning i källaren. För mig var det som en skattkista. Jag var nyfiken på mikrofonerna, ljudanläggningen och pianot. Och så var där en gitarr som pappa köpt till mamma för att lära henne spela. Hon var inte så intresserad så den bara hängde där på väggen som ett konstverk jag kunde greppa och skapa med. Jag bad pappa lära mig tre ackord och sedan lärde jag mig själv därifrån.

Countrymusiken är full av berättande låttexter och Lindi Ortega är själv något av en historieberättare.

– Det finns sånger som jag hoppas ska vara hymner för människor som känner sig ledsna eller deprimerade. I Demons don’t get me down säger jag egentligen att: jag vet att du verkligen vill sträcka dig efter laster som alkohol och droger men att man kan ta sig igenom det själv, att jag inte har de sakerna och att jag måste hitta det inom mig. I andra sånger berättar jag historier. Allt är inte självupplevt. Som Murder of crows. Jag har inte mördat någon och grävt ned dem…

Lindi 4I låtar som just Murder of crows eller Lived and died alone framträder också en lätt morbid ådra. Den sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en kärlekssång för de döda, I den sjunger hon;

When the sun has set
I will go dig up the dead
Lift their bodies from their graves
And I’ll lay them in my bed

– Många tycker att den är lustig och tror att den handlar om saker som den egentligen inte handlar om. Jag är en stor fan av osteologi, läran om ben. Jag tycker ben är vackra i alla former. Jag tycker att det är fantastiskt att de finns inom oss och när vi är borta så är det de som finns kvar. I den sången tänker jag på människor som lever sina liv ensamma. När de dör är det ingen som vet om det och ingen kommer på begravningen. Jag antar att jag har en existentiell ångest för ledsna ensamma människor och hela den mänskliga rasen. Det är inte meningen att det ska vara supermorbidt.

Sedan ett par år tillbaka har Lindi Ortega lämnat Toronto för countrymusikens huvudstad, Nashville.

– Jag kände att jag gick på tomgång i Toronto med den typ av musik jag spelar. Den var inte så populär där och det fanns egentligen bara ett ställe för mig att spela på.

– I Nashville finns en massa historia med mina hjältar, som Johnny Cash, Hank Williams och Loretta Lynn. Jag var väldigt nyfiken på det så jag flyttade dit och började om från början. Det finns en bra scen där. Även om Nashville i mycket är en maskin för new country så finns där även uppskattning för den typ av musik jag gör.

12736836_10154006074633682_1158079876_o

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

Många sidor av Annika Norlin

00b48089b4ad0389b3b9bfbd508573ba-600x396Foto: Ralph Bretzer

Del två av intervjun som inleddes i förra inlägget…

Idag tar Annika Norlin Malmö Live i besittning. Hela helgen är det hon som står för programmet vilket inkluderar såväl spelningar med egna banden Säkert! och Hello Saferide som en spelning där hon för första gången ställer sig framför en symfoniorkester

Vi möter Annika Norlin i hotellfoajén på torsdagsmorgonen. Hon har några intensiva dagar i Malmö innan det hela drar igång på allvar i kväll. Under tre kvällar håller hon i taktpinnen på Malmös nya kulturkomplex. Trots att hon beskriver frågan om att ta över Malmö Live för en kväll som extremt rolig var det inte självklart för henne att tacka ja till uppdraget.
– Nej det var det verkligen inte. Eftersom jag håller på med så många olika grejer är det mycket som jag har förmånen att tacka nej till. Det var mycket att det var just Anna Storåkers (programansvarig på Malmö Live) som frågade. Jag har jobbat med henne förut och tycker att hon är en bra person.

– Det är som om två olika grejer slåss i mig hela tiden. Det är en rolig egotripp. Det är som en dröm, som att gå på en festival där man tycker att allting är intressant. Samtidigt finns det en del av mig som inte trivs så mycket med att stå i centrum. De här sidorna får battla med varandra. Men jag tror att jag har löst det på mitt sätt. Planen från början var att det skulle handla mer om mig. Nu är det mer saker som jag tänker på.
Yrket som artist kan tyckas lite udda om man inte gillar att stå i centrum.
– Ja, det kan det. Men när man blir en halvoffentlig person är det som att folk tycker att saker man sagt tidigare är smarta. Om folk tidigare bara tyckt det var tråkigt och nördigt så tycker folk plötsligt att det där var bra sagt när man blir offentlig. Det är lite det jag dras till att plötsligt blir min person logisk på något vis. Det är ett tveeggat svärd.

I helgens program ingår bland mycket annat två lite ovanliga spelningar för Annika Norlin. Den ena av dem är en sammanslagen Hello Saferide- och Säkert!-spelning, något hon bara gjort en gång tidigare.
– Jag ser de här projekten som väldigt skilda från varandra även om jag fattar att alla andra tycker att det låter exakt likadant, fast på olika språk. Det är två ljudvärldar som man slår ihop. Men så blev det en utmaning i sig: hur ska jag kunna gifta ihop de här två.
– Jag gjorde det på Way out west förra året men det blev så konstigt att göra det i festivalform. Jag har längtat efter att göra det i ett annat sammanhang där det är lite bättre ljud och lite lugnare.

Annika Norlin kommer också ställa sig framför MSO. Det är första gången hon uppträder med en symfoniorkester.
– Det blir extremt mäktigt. Och ganska svårt på så sätt att jag kan låtarna i motorminnet och nu måste jag rycka upp det. Det har gjorts helt nya arrangemang till låtarna. Ofta när det är en popartist som spelar med en symfoniorkester så brukar det vanliga bandet vara där och så lägger man på stråkar, men här är det bara jag och symfoniorkestern.
– Vi har repat en gång och det var bara för min skull för de är sådana ess att de bara behöver läsa noterna. Men jag sitter asmycket hemma och repar med datademos på arren.

På scen, med MSO, kommer hon att gästas av Nadin Al Khalidi, bland annat känd från Malmöbandet Tarabband som spelar arabisk folkmusik.
– När jag ska göra mina vanliga spelningar kan jag bli lite låst för man har en ljudbild att hålla sig till och det gör att alla som är med måste ha ett uttryck som liknar ens eget eller kan giftas ihop med det. Nu när jag fick göra det här med MSO som är helt utanför min comfort zone kan jag ta in någon som har ett helt annat uttryck och då kollade jag upp lite olika Malmöartister och fastnade jag för henne och kollade om hon ville vara med.
– Hon kommer att spela en egen låt och så gör vi en av mina tillsammans. Sedan blir det ett samtal med henne där hon pratar om musik och politik.

I huvudet på Annika Norlin

09-noje-Annika-Norlin-1

Foto: Ralph Bretzer

Jag kommer precis ihåg första gången jag hörde Annika Norlins röst. Det var en eftermiddag för tio år sedan och jag satt i bilen och körde på E6:an. Jag tror det var någonstans strax söder om Falkenberg och jag körde i riktning norrut när den då nysläppta låten “My best friend” kom på stereon.

Det var någonting med hennes sätt att sjunga som fick mig att lystra till orden. Visst, den har den fantastiska catch-frasen “Damn, I wish I was a lesbian” men rösten och texten hade fångat mig redan innan den dök upp. Sedan dess har det slagit mig i princip varje gång jag lyssnat på någon av hennes skivor – oavsett om det är på engelska med under namnet Hello Saferide eller på svenska som Säkert! – eller sett henne live: hur otroligt väl hon får orden att gå fram.

I morse mötte jag Annika Norlin i lobbyn på hennes hotell i Malmö för en intervju om I huvudet på Annika Norlin, den helg hon är curator för på Malmö Live som drar igång nu på fredag. Om det kan ni läsa i Skånskans papperstidning i morgon bitti, eller på webben efter klockan åtta på morgonen. I samband med det passade jag på att prata lite om låttexter.

09 noje Annika Norlin 4Du har ett sätt att sjunga som får texterna att gå fram väldigt tydligt.
– Jag tror verkligen att det är ett val. Man får som sångare eller sångerska välja vad som är viktigt och jag väljer berättandet. Jag tror jag har fått det med mig för att jag har en bakgrund av att ha lyssnat väldigt mycket på gammal country när jag växte upp. Det har gjort att det kommit sig naturligt att det är texterna som ska vara i fokus.
– Sedan tror jag inte att jag har en sådan röst att det skulle vara logiskt att fokusera på någonting annat. Däremot har jag alltid gillat att samarbeta med sångare och sångerskor som fokuserat på det andra, på själva rösten, för det tycker jag blir en rolig dynamik. Jag har alltid gillat att ha med mig någon annan på scen, som till exempel Maia Hirasawa som jag jobbat med mycket. Rösten finns både som ett berättarinstrument och som ett musikaliskt instrument.
– Om man är dam så vill alla att man ska vara Joan Baez men jag vill vara Bob Dylan. Det är någon man får kämpa för.

Hur jobbar du med texter?
– Jag skriver varje dag någonting så jag har ett gigantiskt arkiv med texter – textfragment och färdiga texter – och så spelar jag in små melodier på röstmemot. Ibland känner jag att jag har nog för att det skulle kunna bli något, eller att det är texter som hänger ihop, och då brukar jag ha gjort en skiva. Då går jag in och petar och lägger till text eller lägger till musik.
– Eller så provar jag att gifta ihop olika textfragment. Jag vill alltid att det ska hända något i texten. Det händer ganska ofta att man har en text som bara beskriver samma sak men då fungerar det ofta att koppla ihop olika saker för att det ska hända något.

I låten The Crawler från senaste albumet med Hello Saferide, Annika Norlins engelskspråkiga projekt berättar hon om hur hon och kompisen Andrea går och simmar i ett badhus. Alla simmar bröstsim och hittar en gemensam rytm som funkar för alla – men sedan dyker det upp någon som crawlar och sabbar rytmen för alla andra med sina svallvågor och behov av att ta sig förbi. Det är inte svårt att se det som en metafor för samhället i stort.
– Den är väldigt metaforisk, bekräftar hon.
– Jag har alltid tänkt på det i en samhällskontext när jag går och simmar. Jag blir alltid irriterad av samma anledning, när jag gör det. Jag kan bli ganska trött på metaforiska texter, eller verk över huvud taget, och jag brukar inte hålla på med det men just där kändes det ganska självklart för att jag alltid tänker på det på det viset.

09 noje Annika Norlin 3Metaforen föddes ur anekdoten…
– Ja, verkligen! Att det sker ett mord (i texten) stämmer ju inte naturligtvis men annars: att man går och simmar och behöver samsas och så kommer det någon annan som inte bryr sig om hur det blir för andra. Det sker ju varje gång. Det blir en ständigt återkommande anekdot.
– Det är roligt för den låten… alltså folk har verkligen blivit förbannade på den. Folk bland mina vänner. Det är inte simmarförbundet eller så som hört av sig utan kompisar som har kommit och sagt: “Ja vadå? Jag är ju där för att crawla!”

Vad jobbar du med annars nu?
– Jag gör massor av olika grejer. Jag är peppad på att göra testa på olika saker och jobba med olika människor och genrer. Jag skriver mycket med och till andra men jag har inget enstaka skrytsak att komma med. Jag har lite projekt jag inte får berätta om och så ska jag börja sammanställa till nästa skiva men det vet jag inte riktigt vad det blir än. Jag får se vad som utkristalliserar sig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×