“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

En blues som för oss samman

Foto: Pressbild

Sprungen ur den amerikanska medborgarrörelsen satte Eric Bibb ned bopålarna i det tidiga 70-talets Stockholm och har sedan dess skapat sig en position som en av landets främsta bluesartister.
Nu berättar han sin historia i föreställningen Tales of a blues brother som snart landar på skånsk mark.

Det är mer som förenar oss människor än som skiljer och musiken – kanske framförallt bluesen – håller oss samman.

Så kan man sammanfatta Eric Bibbs budskap när han berättar om föreställningen Tales of a blues brother som består av ett urval av låtar från de drygt 35 album han gett under karriären, uppblandat med nya låtar och traditionella spår. Mellan dem berättar han historier, visar bilder och filmsnuttar.
– Den här föreställningen är inspirerad av min son, Rennie Mirro, som tyckte att det var dags för pappa att berätta vad han hade upplevt och ge sin syn på utvecklingen i Sverige, berättar han över en lätt sprakig telefonlinje.

Eric Bibb är son till folksångaren Leon Bibb som stod på scen tillsammans med bland andra Joan Baez, Harry Belafonte, Pete Seeger och dr Martin Luther King i Selma, Alabama, i samband med marschen från Selma till Montgomery 1965.
– Jag var inte med själv då, jag var 13 år, men jag var medveten om vad som hände och kände till dessa människor. Musiken har alltid haft en stor roll i sådana här rörelser, inte bara i USA utan överallt i världen, när det gäller att öppna upp en debatt.
– Musiker som reser mycket över världen har en direkt erfarenhet av människor från andra kulturer och förstår att vi faktiskt är en familj här på jorden och även om vi har lite olika syn på saker och har olika utseenden så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.

För Bibb började resandet tidigt och redan som barn följde han med pappa på hans turnéer. När han var i de tidiga tonåren landade familjen i Sverige efter en turné i det forna Sovjetunionen. Besöket måste ha gjort intryck för sju, åtta år senare, när han var i tjugoårsåldern, valde han att flytta till Stockholm och starta familj där.
– Jag tyckte att det var väldigt jobbigt när hela medborgarrättsrörelsen kraschade efter mordet på Martin Luther King och det blev för mycket splittring och konflikter och olika grupper. Jag kände att jag behövde uppleva något annat än hur det är att vara en svart människa i ett rasistsamhälle.

Innan Kings död, upplevde Bibb, hade svarta och vita kämpat tillsammans för en rättvisare behandling av svarta amerikaner. Efter mordet ställdes allt på sin spets.
– Det var bittert för jag hade varit med om så mycket positivt när det gäller folk som enas och hela folkmusiktraditionen som jag är uppväxt med har med den där tron på att vi är en sorts storfamilj.

Han berättar att han var glad för kontrasterna mellan Stockholm, som i det tidiga 70-talet ännu inte nått miljonen invånare, och jättestaden New York. Han nämner renheten och närheten till naturen men också att staden kulturellt hade mycket att erbjuda en ung musiker med rötterna i den amerikanska folkmusiken.
– Jag märkte att folk hade skivsamlingar som liknade min. Jag träffade en kille som heter Björn Hamrin och drev en skivaffär. Han hade en fantastisk samling av skivor med bluesmusik. Jag dök ned i den där skivsamlingen och det kanske hjälpte mig att komma över min hemlängtan i början.
– Det fanns en atmosfär som jag trivdes med. Det var väldigt öppet och varmt, lite naivt kanske. Det var inte så många som såg ut som jag i Stockholm då. Musiken var väldigt spännande också.

Sedan dess har naturligtvis mycket förändrats, vilket har sin naturliga plats i Tales of a blues brother. Den som anländer till Sverige med ett ickenordiskt utseende idag kommer knappast att uppleva sig som unik.
– Det har skapat vissa utmaningar. Jag är inte alls glad över utvecklingen när det gäller fientlighet mot invandrare och mot folk som mig som söker ett ställe att bo där det inte är krig och förtryck. Många som är engagerade i dagens samhällsproblem och försöker lösa dem på ett vettigt sätt men jag kan också se att det finns folk som har tagit på sig en ganska hatfylld attityd. Det såg man för inte så länge sedan i Göteborg när det var nazister som marcherade. Jag tycker att det är synd för Sverige var och är fortfarande känt runt om i världen som ett land som respekterar människors rätt att leva i fred och jämställdhet.
Bibbs valda uttrycksform, bluesmusiken, är ett indicium för hur mycket vi människor egentligen har gemensamt.

Den har uppstått vid en specifik tid, slutet av 1800-talet, vid en specifik plats, Mississippideltat, men har spritts över hela världen och beblandats sig med musik från mer eller mindre alla kulturer.
– För mig är bluesmusik en av världens stora skatter. Det är en grundläggande sten i hela musikens slott och jag har sett över hela världen hur den har influerat musiken. Det är fantastiskt hur en musik sprungen från människor som är så förtryckta har blivit ett musikaliskt språk som pratas över hela världen och som har förenat musikälskare.

Fotnot: Eric Bibb spelar på Victoriateatern i Malmö den 23 november, på Lunds stadsteater den 7 december och på Ystad teater 8 december.

Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Hyllad föreställning till Skåne

Foto: Åse Bengtsson Helin

Men en färsk soloplatta ute och planer på att turnera med låtarna i form av en teaterföreställning fick Uje Brandelius den fruktade diagnosen.
Snart når Spring, Uje, spring Skåne – men det är en annan föreställning än vad han först hade tänkt sig.

“Lyssna på mig när jag sjunger om mig.” Frasen upprepas gång på gång i slutet av låten Självbiografi som inleder skivan Spring, Uje, spring, Uje Brandelius första soloalbum efter två och ett halvt decennium i spetsen för popbandet Doktor Kosmos.
– Den [textraden] är där för att ta ned och ironisera över mitt sätt att vara självbiografisk. Det är väl en kommentar också till hela vår självbiografiska tid som vi lever i, säger Uje Brandelius.
Ironin och satiren är centrala för Doktor Kosmos som gärna sätter upp en skrattspegel framför den popvänster som bandet själva är en del av. På soloplattan slår han annars an en allvarligare ton. Det är mitt-i-livet-funderingar, småbarn och 40-årskris.

Att spela på ”sunkiga rockklubbar” ännu en vända lät inte så lockande och visst fanns det en känsla av att det gått ganska lång tid sedan senaste Doktor Kosmos-plattan. Kanske skulle det inte komma så mycket folk när turnén nådde utanför storstäderna …
– Då funderade jag på att göra en utbyggd konsert där mellansnacket får ta överhanden så att det blir en föreställning.
Under arbetet hände dock något som fick hela projektet att ta en ny vändning.
– Jag märkte att min vänsterhand fungerade sämre och gjorde lite undersökningar. Efter många om och men fick jag reda på att jag hade Parkinsons sjukdom.
Den fruktade neurologiska sjukdomen som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar satte allt i ett annat ljus.
– Först var jag inte säker på om jag ville göra föreställningen över huvud taget. Jag funderade mer på mig själv och min familj. Det var inte mitt konstnärliga värv som snurrade i tankarna. Det var mer panik och ”vad fan händer nu?”.
– Men när jag tänkte efter så hade alla låtarna på skivan som jag hade tänkt ta med i föreställningen plötsligt fått en fördjupad relevans, de var ännu mer aktuella.

Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hur tänker du kring att låtarna fungerar så väl i relation till diagnosen?
– Det känns lite spöklikt. Skivan känns nästan som ett förebåd, så här i efterhand. Jag hade gärna varit utan sjukdomen och skivan har sin egen rätt även utan den. Men med sjukdomen blir den som en käftsmäll.
Själva inramningen till låtarna kom naturligtvis att förändras radikalt från de ursprungliga tankarna.
– Den kom att handla om en kille som gör en föreställning om en diagnos och vad den gör med hans tankar kring hans tidigare liv och hans kommande liv. Det är en föreställning om drömmar och vilka drömmar som är värda att uppfylla.

Uje Brandelius beskriver sig själv som ännu ganska lite påverkad av sjukdomen. Han skakar lite på vänster hand och har svårt att spela piano.
– Jag vet att det kommer en dag när jag får svårt att stå på scen. Jag försöker hitta andra konstnärliga vägar som passar en skröplig kropp bättre.

Är humorn i föreställningen en form av självförsvar?
– Nej, jag vet inte om jag skulle använda mig av det ordet. Det är ett sätt att berätta saker som jag är väldigt bekväm med. Det finns inget självändamål i att vara allvarlig. För mig är det mitt naturliga sätt att prata om saker – att ha en ironisk distans till det hela, att vara drastisk.

Hur hittar man det allmängiltiga i den personliga upplevelsen?
– När jag skriver texter så skriver jag väldigt detaljerat. Ju mer specifik man är desto mer allmängiltig blir man. Det känns alltid mer när man pratar om Huddinge sjukhus än om man pratar om ett sjukhus, även om lyssnaren aldrig har varit där. Jag är privat och personlig men jag vet att i det privata bor det allmängiltiga.

Jag tycker att det finns en känsla av förhöjd vardaglighet i dina texter på skivan.
– Jag jobbar lite grann som Marcel Duchamp – du vet han med pissoaren. Jag plockar fram en dagishämtning, en risifrutti, en täckjacka, en overall, ett tråkigt väder … vad det nu kan vara. Jag putsar på det. Jag sätter det på en piedestal. Jag sätter dit en skylt. Plötsligt är det konst.

Föreställningen Spring, Uje, spring har gjort succé i Stockholm innan den nu åker på turné. I DI Weekend skrev Jan Gradvall att den är bland det bästa man kan se på en svensk scen just nu och Po Tidholm skrev i Dagens Nyheter att föreställningen borde filmas och sändas på tv varje jul.
– Det är helt galet. Jag kan så klart bara tacka och ta emot. Men någonstans tycker jag också att det blev jävligt bra. Det blev precis som jag ville. Jag har inte kompromissat någonstans. Jag har gjort mitt livs första och kanske sista scenföreställning, då vill jag att den ska bli så jävla bra det bara går. Jag har skräddarsytt den här föreställningen utifrån vad jag är bra på. Det är klart att det är en lyx. Jag är ingen skådespelare, jag skulle inte kunna spela Strindberg eller Ibsen. Jag är jag, jag pratar om mina funderingar på mitt sätt.

Till sist måste frågan ställas: Doktor Kosmos har inte släppt någon skiva sedan 2008 års Hallå? – Finns bandet fortfarande?
– I högsta grad. Vi spelade in en ny skiva för två veckor sedan. Den kommer att släppas nästa år.

Mörkret vilar under ytan

PicMonkey-CollageFoto: Ralph Bretzer

Med ömsint stämma, till de spröda tonerna från en ukulele sjunger Kay Kasparhauser om att hugga huvudet av unga flickor och hänga upp dem på väggen. Den egensinniga covern av skräckpunkarna Misfits gamla nummer Skulls finns med på New York-bandet The Prettiots debutalbum med den något ironiska titeln Funs cool, som släpptes för några veckor sedan, men är sedan länge överspelad i bandets liveset. De körde den i och för sig på Ideal Bar i Köpenhamn i förra veckan, men då bara för att någon (okej, jag) ropade efter den.

DSC_0129Jag tar upp låten för att den ger en bra illustration av bandets musik. Likt en rosa fluffig nalle som döljer ett innanmäte bestående av rakblad döljer de söta popmelodierna och spröda instrumenteringen mörka underströmmar.
– Ja, det är precis det vi är ute efter, säger Kay Kasparhauser (sång och ukulele) när jag träffar henne och bandkollegan Lulu Landolfi (bas och körsång) efter spelningen på Ideal Bar.
– Det är nästan omedvetet eftersom det är sådana vi är som människor, fyller Lulu i.
– Vi hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Vi skriver båda andra saker också men den här mörka popen faller sig naturligt för oss, säger Kay.

De pratar så. Fyller i varandras meningar och gör små vridningar, eller förtydliganden, av vad den andre just sagt.
– Vi gillar båda saker som The Smiths, 60-talspop… saker som [The Shirelles-låten] Will you still love me tomorrow, som är som ett tveeggat svärd, det är en kärlekssång men där finns också undertexten: jag kommer ligga med dig och kanske kommer du aldrig vilja prata med mig igen, säger Lulu.


DSC_0010The Prettiots –
bandnamnet är en sammanslagning av pretty och idiots – har funnits i två och ett halvt år och som en duo med Kasparhauser och Landolfi i ett drygt år. Men från början var det ett soloprojekt för Kay Kasparhauser.
– Kay höll på med galen experimentalmusik där hon loopade en bas tillsammans med slagverk och sedan sjöng och spelade ukulele över det, säger Lulu..
– Men jag insåg att jag ville göra mindre experiment och mer riktigt musik. Först skaffade jag mig en trummis som introducerade mig för Lulu. De första låtarna som skrevs till albumet skrevs när jag jag var solo, säger Kay.
– Från början kom jag in för att spela bas på inspelningarna men så insåg vi att vi skrev bra tillsammans.

Frågan måste naturligtvis ställas: Varför välja ukulele som instrument?
– Jag började spela ukulele när jag var 17, säger Kay.
– Jag beställde en från ebay när jag var full, sedan glömde jag bort det. När den dök upp en vecka senare tänkte jag: Va? Vad är det här. Men den sommaren bröt jag ankeln och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hänga med kompisar eller gå till stranden så jag stannade hemma och lärde mig själv att spela ukulele. Det är ett väldigt trevligt instrument att skriva pop-orienterade låtar på för att det är så enkelt. Det förenklar det man skriver för den ger en inte mycket att jobba med. Och det är väldigt enkelt att spela, det är den största anledningen.

DSC_0024Fem spelningar på South by southwest betalade sig. På tre av dem befann sig Geoff Travis, chef för legendariska brittiska skivbolaget Rough Trade i publiken. Det resulterade i debutsingeln “Boys (I dated in highschool)”, en underbart spetsig beskrivning av Kasparhausers pojkvänner under högstadieåren (I thought they were so nice, I thought they were so cool but they weren’t very nice and they weren’t very cool). Givetvis gavs den ut på rosa vinyl…
“Det var kärlek vid första ögonkastet” beskriver Geoff Travis sitt möte med bandet i ett mail till New York Times.

Och nu finns alltså bandets första album ute, om inte på de lokala skivdiskarna (om det finns några sådana kvar) så i alla fall på Spotify eller att beställa. Förutom covern av Skulls och den lika obskyra som oroande Dolly Parton-låten Me and little Andy och Boys (I dated in high school) finns där ett gäng låtar med skarpa betraktelser över livet. Suicide Hotline, min personliga favorit, svarar på den eviga frågan: Hur är läget? Svaret är inte så muntert. Jämfört med Virginia Woolf, Sylvia Plath och Ernest Hemmingway (tre litterära giganter som tagit sina egna liv) så är det väl… sådär.
“On a scale from one to Plath, I’m about at four. My head’s not in the oven but I can’t get off the floor.”
I andra får vi hyllningar till Werner Herzogs skogstokiga leading man Klaus Kinski och till Elliot Stabler, en av karaktärerna i Law & Order: Special Victims Unit.

DSC_0074Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till ett annat New York-band med förrädiskt gulliga melodier och giftiga texter: Moldy Peaches. Det är också en liknelse som tagits upp i många intervjuer. Det märks.
– Jag har absolut inget emot att liknas med dem. Men ta det du, Lulu, säger Kay.
Och Lulu levererar ett svar som uppenbarligen getts förut:
– Vi är båda stora Moldy Peaches-fans. Känslan har vi definitivt gemensamt och ljudmässigt… har vi väl en del gemensamt. Vi är enklare men har kanske fler lager.

Moldy Peaches är en del av den så kallade antifolk-scenen i New York, ett slags punkig do it yourself-variant på folkscenen på 60-talet. Mer Lower East Side än Greenwich Village, om man så vill. Både Kay och Lulu värjer sig dock för att benämna sin musik som antifolk.
– Vi försöker styra bort från det. Jag är en stor antifolk-fan men med det vi gör framförallt på nästa platta, som är mer producerad, med mer syntar och keyboards så tror jag att det skulle ge en felaktig bil av oss att kalla det för antifolk. Storytelling-aspekten har vi gemensamt med folkmusiken i allmänhet, säger Kay.
– Vi försöker gå åt ett mer new wave-igt håll, lite som den mer popiga sidan hos The Cure, säger Lulu.
– Vi kallare det inti-pop som i intelligent eller intellektuell pop.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×