Mörkret vilar under ytan

PicMonkey-CollageFoto: Ralph Bretzer

Med ömsint stämma, till de spröda tonerna från en ukulele sjunger Kay Kasparhauser om att hugga huvudet av unga flickor och hänga upp dem på väggen. Den egensinniga covern av skräckpunkarna Misfits gamla nummer Skulls finns med på New York-bandet The Prettiots debutalbum med den något ironiska titeln Funs cool, som släpptes för några veckor sedan, men är sedan länge överspelad i bandets liveset. De körde den i och för sig på Ideal Bar i Köpenhamn i förra veckan, men då bara för att någon (okej, jag) ropade efter den.

DSC_0129Jag tar upp låten för att den ger en bra illustration av bandets musik. Likt en rosa fluffig nalle som döljer ett innanmäte bestående av rakblad döljer de söta popmelodierna och spröda instrumenteringen mörka underströmmar.
– Ja, det är precis det vi är ute efter, säger Kay Kasparhauser (sång och ukulele) när jag träffar henne och bandkollegan Lulu Landolfi (bas och körsång) efter spelningen på Ideal Bar.
– Det är nästan omedvetet eftersom det är sådana vi är som människor, fyller Lulu i.
– Vi hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Vi skriver båda andra saker också men den här mörka popen faller sig naturligt för oss, säger Kay.

De pratar så. Fyller i varandras meningar och gör små vridningar, eller förtydliganden, av vad den andre just sagt.
– Vi gillar båda saker som The Smiths, 60-talspop… saker som [The Shirelles-låten] Will you still love me tomorrow, som är som ett tveeggat svärd, det är en kärlekssång men där finns också undertexten: jag kommer ligga med dig och kanske kommer du aldrig vilja prata med mig igen, säger Lulu.


DSC_0010The Prettiots –
bandnamnet är en sammanslagning av pretty och idiots – har funnits i två och ett halvt år och som en duo med Kasparhauser och Landolfi i ett drygt år. Men från början var det ett soloprojekt för Kay Kasparhauser.
– Kay höll på med galen experimentalmusik där hon loopade en bas tillsammans med slagverk och sedan sjöng och spelade ukulele över det, säger Lulu..
– Men jag insåg att jag ville göra mindre experiment och mer riktigt musik. Först skaffade jag mig en trummis som introducerade mig för Lulu. De första låtarna som skrevs till albumet skrevs när jag jag var solo, säger Kay.
– Från början kom jag in för att spela bas på inspelningarna men så insåg vi att vi skrev bra tillsammans.

Frågan måste naturligtvis ställas: Varför välja ukulele som instrument?
– Jag började spela ukulele när jag var 17, säger Kay.
– Jag beställde en från ebay när jag var full, sedan glömde jag bort det. När den dök upp en vecka senare tänkte jag: Va? Vad är det här. Men den sommaren bröt jag ankeln och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hänga med kompisar eller gå till stranden så jag stannade hemma och lärde mig själv att spela ukulele. Det är ett väldigt trevligt instrument att skriva pop-orienterade låtar på för att det är så enkelt. Det förenklar det man skriver för den ger en inte mycket att jobba med. Och det är väldigt enkelt att spela, det är den största anledningen.

DSC_0024Fem spelningar på South by southwest betalade sig. På tre av dem befann sig Geoff Travis, chef för legendariska brittiska skivbolaget Rough Trade i publiken. Det resulterade i debutsingeln “Boys (I dated in highschool)”, en underbart spetsig beskrivning av Kasparhausers pojkvänner under högstadieåren (I thought they were so nice, I thought they were so cool but they weren’t very nice and they weren’t very cool). Givetvis gavs den ut på rosa vinyl…
“Det var kärlek vid första ögonkastet” beskriver Geoff Travis sitt möte med bandet i ett mail till New York Times.

Och nu finns alltså bandets första album ute, om inte på de lokala skivdiskarna (om det finns några sådana kvar) så i alla fall på Spotify eller att beställa. Förutom covern av Skulls och den lika obskyra som oroande Dolly Parton-låten Me and little Andy och Boys (I dated in high school) finns där ett gäng låtar med skarpa betraktelser över livet. Suicide Hotline, min personliga favorit, svarar på den eviga frågan: Hur är läget? Svaret är inte så muntert. Jämfört med Virginia Woolf, Sylvia Plath och Ernest Hemmingway (tre litterära giganter som tagit sina egna liv) så är det väl… sådär.
“On a scale from one to Plath, I’m about at four. My head’s not in the oven but I can’t get off the floor.”
I andra får vi hyllningar till Werner Herzogs skogstokiga leading man Klaus Kinski och till Elliot Stabler, en av karaktärerna i Law & Order: Special Victims Unit.

DSC_0074Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till ett annat New York-band med förrädiskt gulliga melodier och giftiga texter: Moldy Peaches. Det är också en liknelse som tagits upp i många intervjuer. Det märks.
– Jag har absolut inget emot att liknas med dem. Men ta det du, Lulu, säger Kay.
Och Lulu levererar ett svar som uppenbarligen getts förut:
– Vi är båda stora Moldy Peaches-fans. Känslan har vi definitivt gemensamt och ljudmässigt… har vi väl en del gemensamt. Vi är enklare men har kanske fler lager.

Moldy Peaches är en del av den så kallade antifolk-scenen i New York, ett slags punkig do it yourself-variant på folkscenen på 60-talet. Mer Lower East Side än Greenwich Village, om man så vill. Både Kay och Lulu värjer sig dock för att benämna sin musik som antifolk.
– Vi försöker styra bort från det. Jag är en stor antifolk-fan men med det vi gör framförallt på nästa platta, som är mer producerad, med mer syntar och keyboards så tror jag att det skulle ge en felaktig bil av oss att kalla det för antifolk. Storytelling-aspekten har vi gemensamt med folkmusiken i allmänhet, säger Kay.
– Vi försöker gå åt ett mer new wave-igt håll, lite som den mer popiga sidan hos The Cure, säger Lulu.
– Vi kallare det inti-pop som i intelligent eller intellektuell pop.

En svartklädd Wonder Woman med kärlek till ben

Lindi 5
Foto: Ralph Bretzer

– Jag är ledsen att jag låter som en groda, ursäktar sig Lindi Ortega när vi möts i logen inför spelningen på Pustervik i Göteborg på onsdagen.

En månad på turné och otaliga möten och skakade händer har satt sina spår och den kanadensiska countrysångerskan som på söndag gästar Malmö Live har dragit på sig en rejäl influensa. När hon några timmar senare kliver upp på scenen kan man höra att rösten är en smula mer beslöjad än vad den brukar vara, men den låter ändå anmärkningsvärt klar och stark med tanke på omständigheterna.

Det är tredje gången jag ser henne. För varje gång har både publiken och bandet blivit större; från spelningen i Gustaftältet på Malmöfestivalen med bara hon och ständige sidekicken, gitarristen Champagne James Robertson, via förra vändan när hon även hade med sig en trummis, till nu med full bandsättning.

20160210_211015På scen är hon en slående uppenbarelse, ständigt i svart klänning, sorgeflor och signaturplagget: de röda bootsen. Hon har beskrivit sin stil som en blandning mellan Johnny Cash och Wonder Woman.

Trots sitt yrkesval beskriver hon sig själv som en lite introvert person som trivs bäst hemma med sina katter och en bok eller film.
– Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag går upp på scen, det är en transformation. När jag har min outfit och mina boots på känner jag mig som Wonder Woman, säger hon med ett skratt.

12696450_10154006074628682_715668182_oLindi Ortega växte upp i Toronto med en mexikansk pappa och en nordirländsk mamma, en något otypisk bakgrund för en countryartist.

– Jag fick countryn från mamma. Hon hade en stor kärlek för Dolly Parton, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Jag tyckte om texterna, vad de sjöng om och historieberättandet, säger hon.

– Min pappa spelade bas i ett band som spelade latinamerikansk musik. På grund av det hade vi en massa utrustning i källaren. För mig var det som en skattkista. Jag var nyfiken på mikrofonerna, ljudanläggningen och pianot. Och så var där en gitarr som pappa köpt till mamma för att lära henne spela. Hon var inte så intresserad så den bara hängde där på väggen som ett konstverk jag kunde greppa och skapa med. Jag bad pappa lära mig tre ackord och sedan lärde jag mig själv därifrån.

Countrymusiken är full av berättande låttexter och Lindi Ortega är själv något av en historieberättare.

– Det finns sånger som jag hoppas ska vara hymner för människor som känner sig ledsna eller deprimerade. I Demons don’t get me down säger jag egentligen att: jag vet att du verkligen vill sträcka dig efter laster som alkohol och droger men att man kan ta sig igenom det själv, att jag inte har de sakerna och att jag måste hitta det inom mig. I andra sånger berättar jag historier. Allt är inte självupplevt. Som Murder of crows. Jag har inte mördat någon och grävt ned dem…

Lindi 4I låtar som just Murder of crows eller Lived and died alone framträder också en lätt morbid ådra. Den sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en kärlekssång för de döda, I den sjunger hon;

When the sun has set
I will go dig up the dead
Lift their bodies from their graves
And I’ll lay them in my bed

– Många tycker att den är lustig och tror att den handlar om saker som den egentligen inte handlar om. Jag är en stor fan av osteologi, läran om ben. Jag tycker ben är vackra i alla former. Jag tycker att det är fantastiskt att de finns inom oss och när vi är borta så är det de som finns kvar. I den sången tänker jag på människor som lever sina liv ensamma. När de dör är det ingen som vet om det och ingen kommer på begravningen. Jag antar att jag har en existentiell ångest för ledsna ensamma människor och hela den mänskliga rasen. Det är inte meningen att det ska vara supermorbidt.

Sedan ett par år tillbaka har Lindi Ortega lämnat Toronto för countrymusikens huvudstad, Nashville.

– Jag kände att jag gick på tomgång i Toronto med den typ av musik jag spelar. Den var inte så populär där och det fanns egentligen bara ett ställe för mig att spela på.

– I Nashville finns en massa historia med mina hjältar, som Johnny Cash, Hank Williams och Loretta Lynn. Jag var väldigt nyfiken på det så jag flyttade dit och började om från början. Det finns en bra scen där. Även om Nashville i mycket är en maskin för new country så finns där även uppskattning för den typ av musik jag gör.

12736836_10154006074633682_1158079876_o

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

Många sidor av Annika Norlin

00b48089b4ad0389b3b9bfbd508573ba-600x396Foto: Ralph Bretzer

Del två av intervjun som inleddes i förra inlägget…

Idag tar Annika Norlin Malmö Live i besittning. Hela helgen är det hon som står för programmet vilket inkluderar såväl spelningar med egna banden Säkert! och Hello Saferide som en spelning där hon för första gången ställer sig framför en symfoniorkester

Vi möter Annika Norlin i hotellfoajén på torsdagsmorgonen. Hon har några intensiva dagar i Malmö innan det hela drar igång på allvar i kväll. Under tre kvällar håller hon i taktpinnen på Malmös nya kulturkomplex. Trots att hon beskriver frågan om att ta över Malmö Live för en kväll som extremt rolig var det inte självklart för henne att tacka ja till uppdraget.
– Nej det var det verkligen inte. Eftersom jag håller på med så många olika grejer är det mycket som jag har förmånen att tacka nej till. Det var mycket att det var just Anna Storåkers (programansvarig på Malmö Live) som frågade. Jag har jobbat med henne förut och tycker att hon är en bra person.

– Det är som om två olika grejer slåss i mig hela tiden. Det är en rolig egotripp. Det är som en dröm, som att gå på en festival där man tycker att allting är intressant. Samtidigt finns det en del av mig som inte trivs så mycket med att stå i centrum. De här sidorna får battla med varandra. Men jag tror att jag har löst det på mitt sätt. Planen från början var att det skulle handla mer om mig. Nu är det mer saker som jag tänker på.
Yrket som artist kan tyckas lite udda om man inte gillar att stå i centrum.
– Ja, det kan det. Men när man blir en halvoffentlig person är det som att folk tycker att saker man sagt tidigare är smarta. Om folk tidigare bara tyckt det var tråkigt och nördigt så tycker folk plötsligt att det där var bra sagt när man blir offentlig. Det är lite det jag dras till att plötsligt blir min person logisk på något vis. Det är ett tveeggat svärd.

I helgens program ingår bland mycket annat två lite ovanliga spelningar för Annika Norlin. Den ena av dem är en sammanslagen Hello Saferide- och Säkert!-spelning, något hon bara gjort en gång tidigare.
– Jag ser de här projekten som väldigt skilda från varandra även om jag fattar att alla andra tycker att det låter exakt likadant, fast på olika språk. Det är två ljudvärldar som man slår ihop. Men så blev det en utmaning i sig: hur ska jag kunna gifta ihop de här två.
– Jag gjorde det på Way out west förra året men det blev så konstigt att göra det i festivalform. Jag har längtat efter att göra det i ett annat sammanhang där det är lite bättre ljud och lite lugnare.

Annika Norlin kommer också ställa sig framför MSO. Det är första gången hon uppträder med en symfoniorkester.
– Det blir extremt mäktigt. Och ganska svårt på så sätt att jag kan låtarna i motorminnet och nu måste jag rycka upp det. Det har gjorts helt nya arrangemang till låtarna. Ofta när det är en popartist som spelar med en symfoniorkester så brukar det vanliga bandet vara där och så lägger man på stråkar, men här är det bara jag och symfoniorkestern.
– Vi har repat en gång och det var bara för min skull för de är sådana ess att de bara behöver läsa noterna. Men jag sitter asmycket hemma och repar med datademos på arren.

På scen, med MSO, kommer hon att gästas av Nadin Al Khalidi, bland annat känd från Malmöbandet Tarabband som spelar arabisk folkmusik.
– När jag ska göra mina vanliga spelningar kan jag bli lite låst för man har en ljudbild att hålla sig till och det gör att alla som är med måste ha ett uttryck som liknar ens eget eller kan giftas ihop med det. Nu när jag fick göra det här med MSO som är helt utanför min comfort zone kan jag ta in någon som har ett helt annat uttryck och då kollade jag upp lite olika Malmöartister och fastnade jag för henne och kollade om hon ville vara med.
– Hon kommer att spela en egen låt och så gör vi en av mina tillsammans. Sedan blir det ett samtal med henne där hon pratar om musik och politik.

I huvudet på Annika Norlin

09-noje-Annika-Norlin-1

Foto: Ralph Bretzer

Jag kommer precis ihåg första gången jag hörde Annika Norlins röst. Det var en eftermiddag för tio år sedan och jag satt i bilen och körde på E6:an. Jag tror det var någonstans strax söder om Falkenberg och jag körde i riktning norrut när den då nysläppta låten “My best friend” kom på stereon.

Det var någonting med hennes sätt att sjunga som fick mig att lystra till orden. Visst, den har den fantastiska catch-frasen “Damn, I wish I was a lesbian” men rösten och texten hade fångat mig redan innan den dök upp. Sedan dess har det slagit mig i princip varje gång jag lyssnat på någon av hennes skivor – oavsett om det är på engelska med under namnet Hello Saferide eller på svenska som Säkert! – eller sett henne live: hur otroligt väl hon får orden att gå fram.

I morse mötte jag Annika Norlin i lobbyn på hennes hotell i Malmö för en intervju om I huvudet på Annika Norlin, den helg hon är curator för på Malmö Live som drar igång nu på fredag. Om det kan ni läsa i Skånskans papperstidning i morgon bitti, eller på webben efter klockan åtta på morgonen. I samband med det passade jag på att prata lite om låttexter.

09 noje Annika Norlin 4Du har ett sätt att sjunga som får texterna att gå fram väldigt tydligt.
– Jag tror verkligen att det är ett val. Man får som sångare eller sångerska välja vad som är viktigt och jag väljer berättandet. Jag tror jag har fått det med mig för att jag har en bakgrund av att ha lyssnat väldigt mycket på gammal country när jag växte upp. Det har gjort att det kommit sig naturligt att det är texterna som ska vara i fokus.
– Sedan tror jag inte att jag har en sådan röst att det skulle vara logiskt att fokusera på någonting annat. Däremot har jag alltid gillat att samarbeta med sångare och sångerskor som fokuserat på det andra, på själva rösten, för det tycker jag blir en rolig dynamik. Jag har alltid gillat att ha med mig någon annan på scen, som till exempel Maia Hirasawa som jag jobbat med mycket. Rösten finns både som ett berättarinstrument och som ett musikaliskt instrument.
– Om man är dam så vill alla att man ska vara Joan Baez men jag vill vara Bob Dylan. Det är någon man får kämpa för.

Hur jobbar du med texter?
– Jag skriver varje dag någonting så jag har ett gigantiskt arkiv med texter – textfragment och färdiga texter – och så spelar jag in små melodier på röstmemot. Ibland känner jag att jag har nog för att det skulle kunna bli något, eller att det är texter som hänger ihop, och då brukar jag ha gjort en skiva. Då går jag in och petar och lägger till text eller lägger till musik.
– Eller så provar jag att gifta ihop olika textfragment. Jag vill alltid att det ska hända något i texten. Det händer ganska ofta att man har en text som bara beskriver samma sak men då fungerar det ofta att koppla ihop olika saker för att det ska hända något.

I låten The Crawler från senaste albumet med Hello Saferide, Annika Norlins engelskspråkiga projekt berättar hon om hur hon och kompisen Andrea går och simmar i ett badhus. Alla simmar bröstsim och hittar en gemensam rytm som funkar för alla – men sedan dyker det upp någon som crawlar och sabbar rytmen för alla andra med sina svallvågor och behov av att ta sig förbi. Det är inte svårt att se det som en metafor för samhället i stort.
– Den är väldigt metaforisk, bekräftar hon.
– Jag har alltid tänkt på det i en samhällskontext när jag går och simmar. Jag blir alltid irriterad av samma anledning, när jag gör det. Jag kan bli ganska trött på metaforiska texter, eller verk över huvud taget, och jag brukar inte hålla på med det men just där kändes det ganska självklart för att jag alltid tänker på det på det viset.

09 noje Annika Norlin 3Metaforen föddes ur anekdoten…
– Ja, verkligen! Att det sker ett mord (i texten) stämmer ju inte naturligtvis men annars: att man går och simmar och behöver samsas och så kommer det någon annan som inte bryr sig om hur det blir för andra. Det sker ju varje gång. Det blir en ständigt återkommande anekdot.
– Det är roligt för den låten… alltså folk har verkligen blivit förbannade på den. Folk bland mina vänner. Det är inte simmarförbundet eller så som hört av sig utan kompisar som har kommit och sagt: “Ja vadå? Jag är ju där för att crawla!”

Vad jobbar du med annars nu?
– Jag gör massor av olika grejer. Jag är peppad på att göra testa på olika saker och jobba med olika människor och genrer. Jag skriver mycket med och till andra men jag har inget enstaka skrytsak att komma med. Jag har lite projekt jag inte får berätta om och så ska jag börja sammanställa till nästa skiva men det vet jag inte riktigt vad det blir än. Jag får se vad som utkristalliserar sig.

Kollektivet tar nya musikgrepp

1428671211-609x408Foto: Ralph Bretzer

Ur ett kollektiv på Möllevången flödar musiken. Här huserar band som I am Super Ape, The Good Morning Spider, Sista Bossen och Stella Lugosi.
– Labeln föddes av nödvändighet. Vi behövde alla få ut vår musik och ingen ville hjälpa oss, säger Carlo Emme som spelar i I am Super Ape och är något av spindeln i nätet på relativt nybildade Kollektivet Records.

– Idén var att eftersom vi alla bor här kallar vi det Kollektivet. Även i kontakten med pressen är det bra, de köper det eftersom det är en bra story.
– Jag har gjort musik i tio år och aldrig släppt något tidigare. Jag har haft svårt att hitta de rätta kanalerna, säger Anna Bergvall, sångerska och låtskriverska i Stella Lugosi.
– Den första inkarnationen av bandet föddes här i lägenheten och vi repade i vardagsrummet. Kollektivet records, det är mitt ställe; stället där jag bodde, där vi bildades, allt är väldigt nära mig.

1428671205-599x408Vi möts över middag i Kollektivets kök tillsammans med delar av nämnda band. Carlo Emme har en bakgrund som kortklippt fastighetsmäklare och kanske är det där en del av de lite oortodoxa strategier han nu applicerar för att Kollektivet ska ta över världsherraväldet med sin musik.
– Det finns så mycket bra musik och ibland räcker inte det. Turligt nog har vi modet att hitta på saker för att nå ut.
– Som mäklare blev jag hjärntvättad eftersom min bakgrund var långt hår och att spela musik.

Den enda akten i Kollektivets stall som inte bor eller har bott i Kollektivet är Drawing Maps.
– Jag ville arbeta med någon från utsidan så jag kunde tvinga mig själv att arbeta med ett band som jag inte kände så jag kunde lära mig ett mer professionellt tillvägagångssätt.
Bland de lite mer ovanliga strategierna att nå ut kan nämnas att sprida gratis nedladdningskoder till bandens musik via Möllans falafel eller att kopiera en Coldplay-video bild för bild till senaste videon med Sista Bossen.

Kollektivet-5-bw– Jag åt på Möllans falafel varje dag och folket där var trevliga, säger han och drar parallellen till om han skulle gjort något liknande i en renodlad musikaffär där risken är att hamna i andra hand till andra skivbolag och etiketter.
– Dessutom köper fler människor falafel än som går in i skivaffärer. Och falafel är typiskt för Malmö.

Ett annat drag som 2015 kan kännas lite udda är att etiketten samtliga fyra släpp hittills, inklusive det mixtape som släpptes i samband med en label-night på Grand i Malmö i går släppts på kassett.
– Kassettbandet kanske är bortglömt i Sverige på grund av Spotify men när jag turnerade förra sommaren såg jag att i många länder ger labels ut sin musik på kassett. Det är väldigt dyrt att ge ut vinyl och om man bara släpper musiken digitalt kommer ingen att skriva om det.

1428671207-609x408Inte heller Valentina Mazzarelli i Stella Lugosi vill gå med på att det skulle vara något ovanligt med att ge ut musiken på kassett.
– Jag tycker att det är skitkonstigt att alla reagerar på att det är en så konstig grej. Inom punkscenen gör alla så här. Alla släpper på kassett.
När Carlo Emme blickar framåt är siktet inställt mot att utmana huvudstaden.
– Alla säger till oss att Stockholm är stället att vara på om vi vill få saker att hända. Vi tycker att Malmö är en fantastisk stad med en jättebra scen. Vi är stolta över att vara en del av det. Nästa steg blir att utmana Stockholmsscenen. Hur då? Vänta och se.

Moraea Myrgren, som sjunger i I am Super Ape, flikar in att allt inte handlar om pr.
– Det är också en poäng att du faktiskt tror på det här, säger hon med riktning mot Carlo.
– Vi tror alla på DIY [gör det själv, red:s anmärkning] och att stödja lokala småföretag. Det finns en anledning att du väljer att jobba med Möllans falafel och inte 7-Eleven eller McDonalds.
– Det är för att det är min miljö. Anledningen är att vi är de vi är: fattiga Möllan-hippies, säger Carlo.



Sjunger om att våga ta plats

Julia 2Foto: Ralph Bretzer

Under namnet Drawing Maps gör Malmöartisten Julia Heberling finstämd singer-songwritermusik som för tankarna till Red House Painters, Tiny Vipers och Mazzy Star. Lagom till internationella kvinnodagen släpper hon sin första singel, “Sisters”, en låt som handlar om att kvinnor ska ta sin konst på allvar och våga uttrycka sig, på nystartade Malmöbolaget Kollektivet.
– Upprinnelsen var när jag såg mig omkring i mitt kompisumgänge och tyckte mig se en tendens till att män i högre utsträckning tog sin konstnärliga verksamhet på allvar. Att de tog plats och vågade synas i den. Kvinnliga bekanta gör inte det i lika stor utsträckning, säger Julia Heberling när Nöjesbloggen träffar henne på ett kafé i Malmö..

Varför tror du att det är så att kvinnor har svårare att våga ta plats?

– Vi lever ju i ett patriarkat. Kvinnor internaliserar det rätt tidigt, tänker jag. Att man inte har rätt att ta plats, finnas till och uttrycka sig som män. Det är en tuffare situation, som kvinna måste du vara betydligt bättre för att bli accepterad.

När började du ta din egen konstnärliga verksamhet på allvar?
– Jag har hållit på med musik så länge jag kan minnas men det var väl något av en resa för mig också. Det är väl de senaste åren som jag tagit det riktigt på allvar, sedan jag bestämde mig för att gå ned i tid från mitt vanliga jobb för att kunna jobba med musiken mer.
– Jag känner att det materialet som jag har spelat in nu, och ska släppa, hade inte kommit till om jag inte förändrat min vardag på det sättet.

DJulia 1et krävs en del mod att göra det.
– Ja, det är lite läskigt. Det är det som är skönt också med att ha ett vanligt jobb så man har en trygghet och inte är beroende av musiken. Allt som händer med musiken är väldigt roligt men det är en bonus och det är skönt att kunna ha det så, att det inte är mitt levebröd.

Att “Sisters” släpps i samband med internationella kvinnodagen är inte en slump.
– Det var lite oklart om vi skulle hinna få det klart innan men jag känner mig väldigt glad att det blev så. Det känns viktigt, särskilt nu ett år efter attacken som var på förra internationella kvinnodagen. Jag har funderat lite på att jag inte ville ta fokus från det men samtidigt känns det som en bra dag att fira med en låt som handlar just om kvinnors lika rätt att ta plats.

Vi pratar om artistiska förebilder och Red House Painters, liksom frontmannen Mark Kozeleks överiga projekt, dyker upp som en ofrånkomlig inspirationskälla, liksom PJ Harvey, men också mer elektronisk musik.
– Min musik har alltid varit centrerad kring den akustiska gitarren och rösten men jag har nog utvecklats mot en större och bredare ljudbild. Innan var det väldigt avskalat nu med de nya grejerna har jag experimenterat mer med olika rytmer och har ett större sound.

Hur bygger du upp din musik?
– Det är så olika. Ofta är det en process där det börjar med ett riff, en textrad, en idé som inte lämnar en och sedan skriver man lite mer på det. Jag lägger lager på lager. När jag börjar spela in en låt vet jag ofta inte hur det kommer att låta när det är klart.
Inspelningen är en del av kompositionen…
– Ja.

Sisters” är som sagt första “riktiga” singeln för Drawing Maps. Men redan förra året kom faktiskt en självsläppt ep på Spotify men den kommer nu att dras in.
– Jag har precis blivit signad av Kollektivet records och då har vi kommit överens om att jag ska plocka ned ep:n för att jag vill släppa en del av det materialet på riktigt.
– Jag hoppas spela in lite mer till våren så att en fullängdare kan släppas till hösten men det är lite oklart än.

Det blir releasefester i Malmö och Stockholm tillsammans med skivbolagskollegorna Stella Lugosi (som också släpper sin debutsingel i dagarna). Den 20:e mars spelar de på Galleri Frank.

Lyssna på ”Sisters” här.

Explosivititeten i behåll

När Ali McMordie (till höger i bild) ringde upp Jake Burns (till vänster) för första gången på flera år resulterade det i en blöt kväll och en återförening som varat långt mycket längre än bandets ursrprungliga tid tillsammans.

Foto: Ralph Bretzer

“I could be a soldier
Go out there and fight to save this land
Be a people’s soldier
Paramilitary gun in hand”

Belfast. Epicentrum för the troubles, kampen mellan lojalister och republikaner på Nordirland. Här växte Jake Burns och hans kompisar upp under 70-talet.

– Det var bomber, upplopp och oroligheter. Men mitt största intryck var att det var väldigt tråkigt, säger han när vi möts i turnébussen i samband med att Stiff Little Fingers – bandet han varit ledare för sedan 1977 – ska spela på KB.

– Från början var det nästan spännande eftersom man var barn, sedan blev det skrämmande och till sist bara tråkigt. Det är en av orsakerna att jag började spela gitarr. Man kunde ändå inte gå ut på kvällarna på grund av alla avspärrningar.

”I won’t be a soldier
I won’t take no orders from no-one
Stuff their fucking armies
Killing isn’t my idea of fun”

Bandets första singel “Suspect device” med b-sidan “Wasted life” (som citaten är hämtade ifrån) kom tidigt 1978. Det är en liten brandbomb till skiva och låtarna på den låter på scen lika explosiva idag som när det begav sig, trots att den då så gänglige 19-årige sångaren förvandlats till en jovialisk 56-årig man med lågmäld framtoning och nära till skrattet.

Hela debutalbumet “Inflammable material” har den där laddningen där man känner att det är på liv och död.
– När vi hörde de första engelska punkbanden gillade vi vad vi hörde men jag kände aldrig att jag gick igång på att skriva låtar för att chockera människor som Pistols gjorde. När jag hörde The Clash slog det an mycket mer med mig eftersom de skrev om sina liv. Och där vi levde fanns det mycket att skriva om.

Stiff Little Fingers och The Undertones utgjorde de två ytterligheterna på den nordirlänska punkscenen när det gällde att tackla omständigheterna.
– De tyckte att eftersom de levde med det här dagligen var det det sista de ville sjunga om och såg bandet som en flykt från det som hände runt omkring dem. Jag förstår precis hur de tänkte men jag antar att jag bara är lite mer konfrontativ…

I samband med släppet av det första albumet lämnade bandet Nordirland och flyttade till England. Med det förändrades texterna.
– Det fanns andra band från andra platser som skrev om the troubles och om jag ska vara ärlig så tog vi det som något av en förolämpning. Det är också orsaken att vi slutade skriva om det det så fort vi lämnat Nordirland. Vi ville inte bli sedda som att vi skodde oss på the troubles.

När det gällde textskrivandet fortsatte Burns att gräva där han stod.
– En låt som Nobody’s hero (titelspåret på andra plattan) handlar till exempel om att försöka acceptera att man ena året är fyra killar i ett band i Belfast som ingen hört talas och nästa är man på tv och i tidningar och ens vänner börjar behandla en annorlunda.

Det blev fyra album innan bandet kastade in handduken 1982. Bandmedlemmarna som var i 18-årsåldern när bandet bildades hade växt isär. Små diskussioner blev till stora som blev till bråk och slagsmål.
– Vi var fortfarande unga och för dumma för att lugna ned oss och sätta oss och snacka igenom saker. På den tiden var allting på liv och död.

I fem år låg bandet nere innan basisten Ali McMordie ringde upp Jake Burns för första gången på flera år. Det resulterade i en blöt pubkväll som i sin tur resulterade i ett återförenat band.

– Det var strax före jul och vi ville alla åka hem och hälsa på våra föräldrar men var för panka för att göra det. Vi tänkte att återföreningen skulle ge oss pengar till biljetterna och till presenter. Men när vi annonserade ut återföreningen blev världen galen och biljetterna flög iväg. Vi fick spela på både fler och större ställen och det var utsålt överallt.

Idag har bandet stabiliserat sig kring ursprungsmedlemmarna Burns och McMordie tillsammans med Steve Grantley (trummor) och Ali McCallum (gitarr). De båda sistnämnda har varit medlemmar sedan mitten av 90-talet.

– Vi dricker mer te nu och mindre tequila, säger Jake Burns, med ett skratt, som svar på frågan om vad som skiljer turnerandet förr och nu.
– Vi är äldre och förståndigare och känner våra begränsningar.

Med sig i bagaget när de intog scenen på KB hade bandet sitt första nya studioalbum på ett decennium. Fyra låtar från den har letat sig in i aftonens spellista, bland annat fina ”My dark places” som handlar om Burns kamp mot en depression. Lejonparten av kvällens låtar kommer dock från de tre första plattorna. Jake Burns beskriver urvalet som en balansakt.

– Man måste hålla i åtanke att man inte står på scen för att marknadsföra sin nya platta. Vi vet att det finns låtar vi måste köra och det är helt okej. Vi har faktiskt fått klagomål för att vi kört för lite nya låtar. Det är naturligtvis kul att höra men vi har den tid vi har på oss och om vi ska ta in fler nya låtar vad ska vi då lämna ute?

Med rösterna i fokus

StellaFoto: Ralph Bretzer

– Jag hade en tanke om att jag ville ha en damkör …
Stella Lugosi har gått från klassisk powertrio till ett ständigt växande musikaliskt kollektiv med rösterna i fokus.

Det var Anna Bergvall som från början var Stella Lugosi. Namnet är en ordlek med den ungerskamerikanske skådespelaren Bela Lugosi – mest känd för sina klassiska tolkningar av Dracula – och är hämtat från Bauhaus nästan lika klassiska gothrocklåt “Bela Lugosi’s dead”. Det började som ett alias på sociala medier men har kommit att bli namnet på det band där hennes låtar står i centrum. Efter att ha hört – och förälskat mig i hennes låt – “This war belongs to you” stämmer jag träff med henne och bandkollegan Valentina Mazzarelli på Möllan i Malmö.

Projektet som började som en trio med Bergvall, Mazzarelli och Anna Jadéus (från Iryas Playground) har svällt och växer fortfarande. Tio röster, trumpet, bas, microkorg, pianon och gitarr. Planer finns på att trots allt ta in en trummis – om än en sparsmakad sådan. Men hur får man det att fungera med en så stor grupp?
– Vi är som en arbetssökande – vi är sjukt flexibla. Och vi är inte alltid allihop, säger Anna Bergvall med ett leende.

För knappt två veckor sedan dök bandets första video på Youtube upp. “This war belongs to you” är en suggestiv sång där kören skapar en ödesmättad stämning bakom Anna Bergvalls gitarr och speciella röst.
– Den skulle faktiskt hetat “Ghost” från början, säger Anna Bergvall när jag berättar att jag tycker att den låter nästan lite spöklig.

Videon, som är gjord av Valentina Mazzarelli, är inspelad i Anna Bergvalls barndomshem i Karlskrona där bilder på henne medan hon spelar överlagras med bilder från tågresan dit, där körpartierna repas in i tågkupén.
– Låten handlar om när man jättegärna vill hjälpa någon. Man ser hur personen mår dåligt och går helt upp i det. Man skulle ge sin högra arm för att hjälpa men vissa saker måste man lösa själv, vissa strider är inte mina även om jag skulle vilja.

I en tidigare upplaga var Stella Lugosi en klassisk trio med gitarr, bas och trummor men i sin nya inkarnation, som tog sin början förra sommaren, har bandet utvecklats till något helt annat.

– Jag hade en tanke om att jag ville ha en damkör. Jag har alltid haft mycket körarrangemang när jag spelat in mina låtar själv, berättar hon.
– Jag tänkte att: fan vad roligt att ha en kör, att träffas hemma och slippa allt det tråkiga: snubbarna, replokalen och trumsetet. Man slipper allt det som också är lite meckigt och kan börja med det roliga.

– Det är mycket för systerskapet. Det är en väldigt mansdominerad bransch. man blir till slut så trött på alla de här soundchecken där ljudteknikern behandlar en annorlunda än killarna.
Valentina Mazzarelli fyller i:
– Det märks att de inte är vana vid en sådan uppsättning. De kan det här med trummor, bas och gitarr men när det är en kör blir de helt ställda.

De beskriver Stella Lugosi som ett feministiskt band.
– Det finns en större mening med bandet: att få fler tjejer att inte sitta på sin kammare och vara sjukt duktiga på någonting och ändå inte stå på scen. Om tjejer är med i något band är det ofta för att de är ihop men någon eller på ett eller annat sätt hamnar där på grund av någon snubbe.

Nu är det skivinspelning på gång. I augusti ska den spelas in för släpp någon gång under höst, vinter.
– Jag tror att det kommer bli … Vi spelar i ganska olika genrer … vi väljer bland en massa låtar som kan vara en dag gamla eller fem, sex, sju, åtta år. Det kommer nog bli som en split med oss själva där en sida är hård och grungig – lite som det gamla Stella Lugosi – och den andra mer lugn. sävlig, långsam, med en massa körer.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×