Ovärdigt om Cobain

Det har inte kommit många skivor här i världen som på allvar kan sägas ha haft någon större påverkan på den. Nirvanas Nevermind är dock tveklöst en sådan skiva. En skiva som gick utanpå den dittills rätt smala grungegenren, satte ett definitivt slut för 80-talet med sin yuppiementalitet, plastighet och själlösa – om än emellanåt rätt underhållande – pudelband. Det var en platta som lyfte upp hela den amerikanska underground-, alternativ-, och independentscenen på sina axlar och visade upp den för världen.

För mig som fyllde 20 år 1991 kom Smells like teen spirit som ett synnerligen upplyftande slag i magen. Visst hade jag hört Nirvana tidigare och hade gillat det jag hört, gått och gnolat på About a girl, men när MTV spelade Smells… var det så uppenbart att allting i ett slag hade förändrats. En era hade gått i graven och en ny inletts.

Industrin vaknade och hängde på med förväntat resultat. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för igår 20 år sedan tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

SVT högtidlighöll minnet av Cobain på 20-årsdagen av hans död den 5 april 1994 med att visa en decenniegammal dokumentär om honom. Världen är full av halvhjärtade rockdokumenträrer. Den om Kurt Cobain som SVT just visade tillhör inte på något sätt de sämsta. En hel del intressant blev sagt men samtidigt saknades intervjuer med de viktigaste personerna, förutom arkivmaterial. Intervjuer med Krist och Dave. Med Butch Vig. Med Courtney Love.

Det hade också varit trevligt med andra musikerintervjuer, förutom den med Chad Channing (trummisen på Nirvanas första platta). Det hade ju varit lämpligt om de som lade grundstenarna till hela grungevågen fått komma till tals och inte bara en massa journalister. Till exempel Mark Arm i Green River och Mudhoney och Stone Gossard i Green River/Mother Love Bone/Pearl Jam hade tillfört mycket. För att inte tala om de som startade Sub Pop…

Och att de uppenbarligen inte fått loss rättigheterna till hans musik var ju bara dödsstöten. Iggy Pop, Lou Reed, David Bowie, Johnny Cash och Leadbelly i all ära men i en dokumentär om Kurt Cobain vill man väl ändå höra Nirvana? Nu fick vi bara några sekunder av hitsen och det känns inte riktigt värdigt.

Till minne av Totta

Idag skulle Totta Näslund ha fyllt 66 år. Den i Sandviken födde och i Ö-vik uppvuxne bluesmannen skulle bli legendarisk i Göteborg med i Lund bildade progghjältarna Nationalteatern. Legendstatusen odlade han vidare såväl i Tottas bluesband som solo och i ett återförenat Nationalteaterns Rockorkester.

Själv minns jag framförallt en lysande Nationalteatern-spelning i Trädgårdsföreningen i Göteborg någon gång under 90-talet där både Totta och Ulf Dageby med all önskvärd tydlighet visade att rock n roll-coolhet inte behöver ha ett bäst föredatum så länge den bärs med värdighet och självdistans. En fin solospelning i början av 00-talet på konserthuset i Gävle finns också med i minnesbanken.

Han hann sätta sin prägel på några av våra största svenskspråkiga rocklåtar innan han rycktes bort allt för tidigt, nyss 60 år fyllda. Sista resan gjorde han, strax innan sin bortgång, tillsammans med vännen och kollegan Nikke Ström, som han spelat med i Nynningen, Nationalteatern och Tottas Bluesband, till Hibbing, Minnesota.

Att han reste just till Bob Dylans födelseort är naturligtvis ingen slump. Dylan var en stor förebild och Totta var en mycket god uttolkare av idolens låtar, vilket märks inte minst i Nationalteatern-pärlan ovan – i mitt tycke en av de vackraste sånger som skrivits – som är en tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.

Även Elvis gjorde en cover på samma låt men kungen kommer i mitt tycke inte i närheten av Tottas tolkning. Han sjunger den så rått och rakt men ändå finstämt att den klöser sig rakt in i hjärtat på mig. Det förmår inte Elvis göra även om hans version på intet sätt är dålig.

Såhär beskriver Nikke Ström vad som gjorde Totta speciell i en intervju i Göteborgs-Posten:
”Framför allt hans unika förmåga att ta in en textoch göra den till sin i känsla och uttryck. Jag tycker han var enastående bra på det.”

Ikväll hyllas Totta på Nefertiti i Göteborg och imorgon kommer den spelningen till Malmö och Kulturbolaget. Med i bandet finns förutom Nikke Ström även den lysande Nynningen-, Tottas Bluesband- och Nationalteatern-gitarristen Bengan Blomgren. Bland vokalisterna märks Mats Ronander, Dan Hyllander och Mattias Hellberg.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där men det tillåter nu inte omständigheterna. Å andra sidan firas hans födelsedag också med släppet av en kombinerad bok och 10 cd-box. Den, däremot, tänker jag inte missa. Den kommer göra säg väl bredvid Nationalteatern-boxen från i höstas.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×