2014 var tjejernas år i popvärlden

Desktop28Rebecca och Fiona, First Aid Kit, Tove Lo, Little Jinder och Seinabo Sey. Foto: TT

Tjejerna dominerade på P3 guld-galan och även på Grammisditon var det tjejer som plockade hem de flesta av de tyngsta titlarna. Det konstaterar kulturredaktör Gunilla Wedding här. Och visst är det så. Fullständigt rimligt är det också. Det mesta av den bästa och mest intressanta musiken 2014 gjordes av kvinnliga artister, både här hemma och i den angloamerikanska delen av musikvärlden. När jag satt och fnulade på en årssammanfattning hade jag på allvar svårt att komma på några manliga artister som satt några djupare avtryck på mig under det gångna året.

Min största invändning till årets pristagare är att jag tycker att Silvana Imam borde fått priset i samtliga kategorier hon var nominerad i – årets artist, hiphop och årets textförfattare. När det gäller den förstnämnda kategorin är det ju i och för sig kanske inte så konstigt att Tove Lo tog hem trofén med tanke på hennes stora genombrott på andra sidan pölen. Grammis är ju ett pris som tenderar att belöna kommersiell framgång snarare än något annat. Att Imam inte fick en enda grammis är däremot bara märkligt.

Zara Larsson blev även hon utan grammis (hon var nominerad i kategorin årets låt). Däremot stod hon för årets showstoper med sitt lysande framträdande där den nominerade låten, Carry me home, framfördes i en fin version med rösterna i centrum. Även Tove Styrke var riktigt bra med sin punkiga popdänga Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

* * *

På tal om svensk hiphop har den ju gått från klarhet till klarhet de senaste åren. 90-talet brukar omnämnas som den svenska hiphopens gyllene ålder. Det var då genren gick från sina första stapplande steg i skuggan av de amerikanska pionjärerna till något som var värt att ta på allvar på sina egna meriter. Det var också det årtionde de flesta av dagens hiphopartister nådde den ålder att de var medvetna om den musik som fanns omkring dem.

Därför är det kul att Infinite Mass, ett av den tidens stora akter, och ADL, en av den tidens hjältar mer i det fördolda, gjorde comeback på årets grammisgala. Jag är väl i ärlighetens namn osäker på om det mest var nostalgin som fick mig att bli så glad av Infinite Mass Soundsystems framträdande tillsammans med NoNoNo eller om det verkligen var så väldigt omistligt. Det lät i alla fall rätt mycket som Infinite Mass lät då det begav sig.

* * *

Det där med återväxten bland kvinnliga artister torde förresten vara säkrad. Teddybears avslutade galan med stencoola 12-åriga dancehallsångerskan Baby Trish. Undrar bara hur kul hon kommer tycka det är att släpa runt med det artistnamnet när hon är 20…

WEB_INRIKESZara Larsson.

Sound of Gaga

Lady Gaga
Foto: John Shearer/Invision/AP/TT

Jag ska villigt tillstå att jag inte är någon större vän av musikaler i allmänhet och Sound of Music i synnerhet.

Jag ska också tillstå att jag tycker det är sådär kul när popstjärnor drabbas av storhetsvansinne och tror att de inte har några begränsningar och kan sjunga vad som helst.

Lady GagaMen när Lady Gaga klev ut på scenen under Oscarsgalan, natten till idag, för att ta sig an ett medley ur just Sound of Music är det knappast vokala begränsningar man tänker. Visst visste vi att hon kan sjunga bättre än de flesta, om det skvallrar en mängd youtube-videos – inte minst från tiden innan Stefani Germanotta iklädde sig sitt alter ego. Om det skvallrar inte minst duettplattan med Tony Bennett där hon sjunger brallorna av den gamle charmören.

Men jäklars,,, Håren reser sig på armarna när man hör henne ta sig an Edelweiß och My favourite things. Och då gillar jag inte ens låtarna! (Med undantag för en lysande parodi på den sistnämnda som jag ska posta här när jag någon gång hittat den på nätet).

Det är kraften, det är kontrollen, det är känslan. Och inte minst är det en vokalteknik som skvallrar om en mycket god musikalisk utbildning i botten.

* * *

Uppdatering: Found it! Från det sedan länge utgångna albumet ”Misfits” med pärlor från underground-cabaretscenen i början av 90-talet. Texten är totalt NSFW.

Om man lätt blir stött av referenser till droger och kinky sex bör man fundera på om man ska låta bli att lyssna, liksom om man någon gång har tänkt sig att lyssna på låten igen och inte vill att textrader om ”cocaine up in my nose and eye-lashes” och ”drug fueled sex orgies” ska befläcka ens bild av denna lika ohyggligt tråkiga som äppelkäcka och tillrättalagda alpdröm till film och musikal.

Själv kan jag inte sluta fnittra åt den. Svårare än så är jag inte. Och den hade naturligtvis inte varit hälften så rolig om inte Christa Hughes sjungit den så snyggt med drama-nivån uppskruvad till elva.

Kungen och drottningen

PicMonkey Collage

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jag tillhör inte de allt igenom Håkan-frälsta. Jag tillhör inte heller hatarna. Jag tycker att han är en helt okej artist på skiva som i sina stunder blommar ut i full briljans. Jag kan bli oerhört frustrerad över hans sätt att skamlöst stjäla från andra artister samtidigt som jag i hemlighet blir lite förtjust när jag plockar någon ny referens (som inte är lika uppenbar som U2:s New years day i årets låt på P3 Guld-galan igår – Det kommer aldrig va över för mig.

På scen däremot, framförallt i hemstaden Göteborg, har jag inga som helst dubier mot Håkan Hellström. Där är han en storartad artist som bär arvet från klassiska entertainers som Bruce Springsteen och James Brown. All den kärlek som möter honom från publiken kastar han tillbaka till dem vilket gör det hela till en enda stor love-fest.

Det handlar inte bara om Håkan Hellströms pojkaktiga charm eller hans kvaliteter som estradör och popsnickare. Det handlar om att han har satt fingret på något som är lite av popens motsvarighet till den heliga graal. Det är den ytterst svårdefinerade och svårskapande samhörighetskäsnlan han lyckas skapa mellan sig själv och sina fans, den där vi mot världen-aspekten (inte att förväxla med det betydligt osympatiskare vi mot dom-tänket), som får honom att transcendera artistrollen och bli något mer än bara en musiker som spelar sina låtar.

Veronica Maggio är jag mer odelat positiv till. Redan på debutsingeln Dumpa mig från 2006 fanns det där. Även om det inte var den musik jag normalt lyssnade mest på föll jag som en sten för det där sorgsna draget som gick på tvärs med musiken som andades glättig pophit lång väg.

Sedan dess har hon bara växt sig starkare och starkare som artist. Jag älskar hennes lågmält finurliga sätt att använda svenska språket, sorgkanterna  – även när låten går i dur – och hennes sätt att inte stanna, att fortsätta att utvecklas och förändras från platta till platta utan att någonsin tappa kompassen för vem hon själv är i musiken.

Numera är de självklara giganter på tronen, kungen och drottningen av svensk pop just nu. Då är det rätt självklart att de plockar hem de största av de av lyssnarna framröstade priserna på galan igår, de som årets liveartist (Hellström) och som årets artist (Maggio).

* * *

Årets nykomling är Lilla Namo och årets pop Jennifer Wilson. Inte mycket att orda om det heller. Helt rätt tycker jag även om Linda Pira – som stod för galans höjdpunkt med sitt framträdande – kunde gett Lilla Namo en match i den förstnämnda kategorin. Personligen hade jag gärna sett Sveriges svar på The Donnas: Tiger Bell i rockkategorin men jag kan ju inte direkt klaga på valet av Ghost heller.

* * *

Så påpassligt att den här videon lades upp på Youtube i förrgår… För övrigt ett av mina favoritspår på Maggios senaste platta.

På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

P3 Guld och Bowie…

Väldigt kul och välförtjänt att Linnea Henriksson plockade hem priset för årets artist. Hon har haft ett riktigt bra år med album som sålt guld och singel som passerat platina-nivån. Men mest minns jag de fina spelningarna under sommaren och hösten (1, 2 och 3). Idag lyssnar jag på Till mina älskade och älskare på repeat.

Synd bara att galan inte sändes live och att både Live Nation och P3 själva sabbade spänningen genom att lägga ut vinnarna på twitter en halvtimma i förväg. Det var väl sådär bright…

Och vad sysslade ljussättarna med? Kändes som att de inte hade någon som helst koll på var folk skulle befinna sig på scenen. Ibland ljus på artisterna men mer ofta inte.

Kent – årets grupp? Det känns ju sådär fräscht. Det priset borde vara gjutet för First Aid Kit som hade ett helt fantastiskt 2012 krönt av den enorma Way out West-spelningen i augusti. Kent? Tja, de gjorde väl bra ifrån sig men i jämförelse… Och Maskinen som årets liveakt? Timbuktu och Damn! skulle haft det priset.

Bäst scenframträdandet stod Gnucci för. First Aid Kits rap-version av Dylans Subterranean Homesick Blues gick inte av för hackor den heller. Men att det skulle vara världens första rap-låt… Nej, det köper jag inte. Evert Taube rappade på Kinesiska Muren (eller Muren och böckerna som den också är känd som) redan 1960 och det finns en massa talking blues som är betydligt äldre än så.

* * *

Att kalla det en chock är ingen överdrift när en ny singel från David Bowie dök upp helt utan förvarning på hans 66-årsdag för en dryg vecka sedan. Inte minst som den visade sig vara väldigt, väldigt bra.

Where are we now? må vara inspelad i New York men det är en annan metropol som dyker upp i tankarna och det inte bara för att en referens till Potsdamer Platz finns redan i första textraden. I producentstolen sitter Tony Visconte som rattade Bowies klassiska Berlin-trilogi och det här är definitivt en fortsättning på den. Blicken är fäst i backspegeln; mot åren han spenderade i den då delade staden.

Kompositören Philip Glass, som gjort symfoniska stycken av Bowies Berlin-plattor, sa en gång att Bowie gjorde “ganska komplex musik förklädd till enkla stycken” och det gäller även här. Den melankoliska och vackra “Where are we now?” har både direkthet och en känsla av att här finns mer att upptäcka. Jag lyssnar på den om och om igen utan att tröttna. Det bådar mycket gott för fullängdarens som sägs vara på gång i mars.

En förhoppning…

Av outgrundliga skäl inte nominerad i kategorin årets låt… Men årets grupp blir de om jag får som jag vill.

Hej Bloggen!

Jag är ledsen att jag försummat dig hittills i år men nu är mitt förlängda jullov över. Ikväll är det P3 Guldgala och jag sitter klistrad framför tv:n. Här kommer min egen lilla förhoppning om hur det ska gå. Märk väl att det är just det: en förhoppning. Det är ingen gissning om hur jag TROR att det ska gå utan hur jag VILL att det ska bli:

Årets metal: Efter en fin tredjeplatta och den blytunga avslutningen på årets Malmöfestival måste mitt val falla på Hisingens stoltheter: Graveyard. I år igen…

Årets dans: Bryr mig inte det allra minsta.

Årets pop: Hawaii har inspirerat till en hel del gräslig musik genom åren. Men Victoria Bergsman tog med sig solen och gitarrglidningarna och gjorde något riktigt fint av dem. Taken by trees  får priset av de nominerade om jag får välja.

Årets hiphop/soul: 2011 var det kanske starkaste svenska hiphop-året någonsin. 2012 har inte varit lika starkt, naturligtvis, men Labyrint fortsatte leverera både som grupp med EP:n ”Broder” och Akis solosinglar.

Årets låt: I min värld gjorde Alina Devecerski årets låt med ”Flytta på dig” i hård konkurrens av Silversystrars ”Doft av talk” och First Aid Kits ”The lion’s roar”. Ingen av dem är nominerad. Därför får det bli Icona Pops ”I love it”.

Guldmicken (årets liveaartist): Redan när konstellationen Timbuktu och Damn! dök upp för sisådär en tio år sedan var de en helt fantastisk liveakt; kanske landets bästa. Sommarens turné visade att de bara växt sedan dess.

Årets nykomling: Tuff kategori med flera värdiga vinnare. Alina Devecerski, Linnea Henriksson eller Icona Pop? Mitt val faller på Alina Devecerski eftersom Linnea ju faktiskt släppt en platta tidigare (med bandet Prylf) och Icona Pops platta inte håller lika jämn kvalitet som Devecerskis.

Årets artist: …så får Linnea Henriksson bli årets artist istället.

Årets grupp: 2010 såg jag First Aid Kit spela framför ett 50-tal personer på Siestafestivalens minsta scen. I somras såg de till att det var tomt på alla andra scener när de fyllde upp lika bra framför Way out wests största scen som Kanye West gjorde året innan. Systrarna Söderberg har verkligen tagit steget till the big time. Risken är väl att folket här röstar på Swedish House Mafia men i min värld är det enda rimliga att First Aid Kit får priset.

* * *

För övrigt anser jag att Neneh Cherry borde både nomineras och prisas men ingen av kategorierna känns klockren. Varför finns det ingen Årets album? I den kategorin vore hon klockren med skivan The Cherry Thing, årets utan tvekan mest spännande svenska skiva.

Idrottsgala utan linje


Molly Sandén sjöng Alphavilles gamla örhänge ”Forever young”.
Varför? Varför? Varför? Foto: Jessica Gow/Scanpix

Idrottsgalan är igång. Rolig inledning med Malmös egen Robin Paulsson och legendariska sportankaret Bo Hansson men sen…

Första artist är Darin och ett dansnummer som… jag vet inte vad. Det är svenska flaggor och bara överkroppar. Först blir det tyst på webbredaktionen. Sedan bryter kollegan Sanna ihop i skrattkonvulsioner medan jag själv kippar efter luft. Det är så osannolikt töntigt. Lite som Grotesqos klassiska tingeling-nummer från Melodifestivalen, fast på allvar.

Sedan drar Robin igång med att traditionsenligt skämta om deltagarna.
– Samma sak, samma personer, samma skämt som varje år, kommenterar kollegan Andreas.

Artistframträdande nummer två står Johnossi för. Det är betydligt bättre. Sedan kan man i och för sig fråga sig vad man sänder för signaler när man projicerar en massa idrottsprestationer i bakgrunden samtidigt som ett band spelar en låt som heter ”What’s the point?”

Och vem är det som sjunger på låtarna som spelas i bakgrunden när de som ska presentera priser går ut? Både Gagas ”Bad romance” och Lisa Miskovskys ”Driving one of your cars” har blivit sjukt misshandlade.

Fatboy är sköna som alltid och ”Real wild child” är ett stycke klassisk rock n roll men varför kör de en cover? Deras platta från förra året var ju fylld av helgjutna egna låtar. Ett bra framträdande som kunde varit ännu bättre.

Lena Maria Klingvall, själv en gång framgångsrik handikappidrottare, sjunger ett mäktigt musikalklingande nummer inför utdelningen av priset till årets idrottare med funktionshinder.

Niklas Wikegård är roligast hittills genom att gå in och dra igång partyt på riktigt drygt hockeyvis (sprit och slagsmål). Dessutom dissar han innebandy och bowling. Bara en sån sak.

Molly Sandén + ”Forever young”. Vem kom på den briljanta idén? Sparken omedelbart! Hon försöker låta souldiva utan att ha röstkapaciteten. Dessutom ska den låten inte, inte, inte sjungas på det viset. För bövelen!

Måns Zelmerlöw sjunger något klämmigt ur sin Romeo & Julia-föreställning och det glider över i ett roliga-timmen-80-talsmedley. ”Konsten att förstöra gamla hits” kommenterar kollegan Andreas och jag kan bara hålla med. Det är verkligen förskräckligt. Holly Johnson kom hit och hör vad de gör med din gamla ”Power of love”. Eller, förresten, gör inte det, du blir bara ledsen.

Var är linjen? Var är tanken? Det känns inte som att någon tänkt någonting över huvud taget när det gäller underhållningen på galan. Kvallens framträdanden borde vara ett kit som både håller samman och lyfter showen. Istället blir det pissepauser mellan överlämnandet av priser som man lika gärna kan läsa om på internet, på text-tv eller i sin morgontidning i efterhand.

Al och Peggy mot Golden Globe


Al och Peggy Bundy idag. Foto: Scanpix

Eller ja, den klassiska 80- och 90-tals-komediserien ”Married…with Children” (”Våra värsta år”) är naturligtvis inte nominerad till någon Golden Globe i år. Serien gick ju som bekant i graven 1997 efter tio år i etern.

Däremot finns herr och fru Bundy representerade vid nästa års gala. Ed O’Neill som spelade Al Bundy återfinns ju numera i rollen som patriarken Jay Pritchett i den lysande komediserien Modern Family som nominerats som bästa komediserie.

Als fru, Peggy Bundy, spelades av Katey Sagal som nu nominerats som bästa skådespelerska i en dramaserie för sin roll i Sons of anarchy där hon spelar Gemma Teller Morrow.

Alla nominerade finns här.

Galor är som galor är

Foto: Emilia Olofsson

Så är det: Galor är som galor är, Peter Jihde är som Peter Jihde är.  Framför allt: TV4 är som TV4 är. Att man kräks över reklaminslagen och den inbäddade egenreklamen när högsta hönset Jan Scherman kommer in inför utdelandet av kanalens webbplats Fotbolsskanalens specialpris får man liksom köpa.

I sin genre får väl årets upplaga av Fotbollsgalan väl ändå anses vara helt okej. Två timmar är en rätt lagom tid för ett sådant program. Vi gick rappt från vinnare till vinnare utan onödiga longörer – om man inte räknar reklamavbrotten. Talen höll sig dessutom inom rimliga tidsgränser.
Bäst var Therese Sjögrans, där hon berättade om sin styvfar som betyder mycket för henne. Hon berättade bland annat anekdoten om när han lovade henne 100 kronor per mål hon gjorde i en match:
– Då gjorde jag elva stycken, berättade hon och fortsatte med adress till sin målvaktstränare:
– Så testa att lova mig pengar nästa gång vi tränar avslut.

Så har vi det där med artisterna som uppträdde. Det verkade nästan som om någon tänkt till lite. Först ut Joel Alme, Magnus Carlsson och Svante Thuresson – alla med dokumenterat fotbollsintresse och sina respektive klubbhalsdukar om halsen – som gjorde Bill Withers finfina ”Lean on me”. Bra, även om Joel Almes tonträff kanske inte var den allra bästa.

Sedan: svensk popmusiks stora vattendelare, Hoffmaestro. Älskade av publiken och hatade av kritikerna. Själv har jag lite svårt att förstå varför de väcker så starka känslor. Jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnar speciellt mycket på dem, deras musik verkar inte vistas i de miljöer där jag tillhör inventarierna.

”Ibracadabra” som de körde på Fotbollsgalan lät som en (väldigt) urvattnad version på Manu Chao och Che Sudaka (som jag gillar). Inte särskilt mycket att hetsa upp sig över – eller irritera sig på för den delen. Själva föremålet för låten, Zlatan så klart, såg ut att gilla det i alla fall. Men det är klart, det är alltid kul att bli hyllad.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×