”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Monstret lurar under ytan

 

Nessie

Jag kan väl ha varit nio eller tio. Jag var i Skottland på semester med mina föräldrar och stod i Fort Augustus i The Highlands och blickade ut över sjöns vatten. Även om jag naturligtvis inte trodde på berättelserna så var de ju fantasieggande. Fanns där ett monster som vilade under Loch Ness yta? Kanske något urtidsdjur som lyckats överleva på bottnen av Storbritanniens näst djupaste sjö. Eller en underjordisk förbindelse till Storsjön som gör att de båda sjöarna kunde dela odjur?

Svaret är ja, visst vilar det ett monster under Loch Ness yta. Men det är inte så mobilt och har knappast för egen maskin stuckit upp huvudet för att visa sig för skrämda bybor och turister. Det står klart nu sedan ett norskt team skickat ned en robot för att undersöka vad som finns på sjöns botten, rapporterar BBC.

1969 filmade regissören Bill Wilder, kanske mest känd för Marilyn Monroe-filmen Some Like it Hot, The Private Life of Sherlock Holmes som släpptes året efter. I den följer Holmes spåren efter en försvunnen make till Skottland där Dr Watson får sig en skymt av ”Nessie”. Eller, ja. Det visar ju sig vara Sherlocks bror Mycroft som konstruerat en ubåt som maskerats som ett sjöodjur (naturligtvis). Monstret/ubåten byggdes av special effects-makaren Wally Veevers, med filmer som 2001 – En rymdodyssé, Stålmannen och Local Hero på sin meritlista.

Under inspelningarna sjönk monsterrekvisitan som nu hittats av norrmännens sökrobot.
– Vi har hittat ett monster, men inte det många människor förväntat sig, säger Loch Ness-experten Adrian Shine till BBC.

– Modellen var byggd med hals och två pucklar och togs ut längs med piren för filmning av en del av filmen 1969. Regissören ville inte ha pucklarna och bad att få dem bortplockade trots varningar från resten av teamet, misstänker jag, att detta skulle påverka flytförmågan. Det oundvikliga hände och modellen sjönk.

Enligt Shine tyder såväl fyndplatsen som form och storlek på att det verkligen rör sig om filmrekvisitan som funnits.

WEB_INRIKES

Denna välkända bild som publicerades i Daily Mail 21 april 1934 och sägs föreställa det sk Loch Ness-odjuret togs av en Londonläkare vid namn Kenneth Wilson. Bilden avslöjades som bluff årtionden senare. Foto: Pressens Bild/TT

Filmbolag stoppar sågning från Hässleholmsgrupp

Det lär ha varit en rejäl sågning. Men vem vet, det går inte att se den på Youtube, där den ursprungligen lades upp. Varför? Filmbolaget gillade inte att någon gick hårt åt deras produkt och dessutom använde klipp från filmen, åberopandes citaträtten.

Den Hässleholmsbaserade Youtube-kanalen Monte Fjanton klockar in på miljoner visningar och har nominerats priset Guldtuben. Det är deras recension, under vinjetten Felix recenserar, av filmen Kärlek 3000 från 2008, rapporterar filmtidskriften FLM på nätet. Enligt tidskriften, och enligt Felix själv i klippet nedan, har klippet tagits ned av Youtube sedan filmbolaget gjort en så kallad ”copyright-strike” vilket innebär att kanalen inte kan lägga upp klipp längre än 15 minuter.

 

Christopher Lee är död

Christopher Lee
Foto: AP/TT

Soldat, spion och skådespelare. Scaramanga och Saruman. Och inte minst en man som sjöng hårdrock vid över 90 års ålder.

Men det är som greven med det anmärkningsvärda tandgarnityret och den svarta slängkappan Christopher Lee skrivit sig in i mitt medvetande och blivit nästan synonym med sval, elegant och brittiskt väluppfostrad ondska. En ikonisk person och en ikonisk karaktär. Lee kom att spela Dracula inte mindre än tio gånger på film.

Han är nästan definitionen av nerdig coolhet. Rollerna han har spelat även vid sidan om Dracula talar sitt tydliga språk: Bondskurken Scaramanga, Lord of the Rings-diton Saruman, Star Wars-diton greve Dooku… Så hade han också släktbanden till det: han var kusin till Ian Flemming och kunde räkna självaste Karl den store som en anfader.
Dessutom hade en röst med en pondus som kunde frysa nerver till is med bara kraften av sitt magnifika magstöd.

Som om det inte vore nog tillbringade han åren efter att han stridit som frivillig i finska vinterkriget och i Nordafrika under andra världskriget med att jaga nazistiska krigsförbrytare.
Det finns en historia som Sagan om ringen-regissören Peter Jackson berättar i ett kommentarsspår till sista delen av filmtrilogin som ger en fingervisning om hans förflutna:

– När jag skulle filma en knivhuggningsscen med Christopher skulle jag förklarade för honom vad han skulle göra… Och han svarade: ”Peter, har du någonsin hört ljudet man släpper från sig när man blir knivhuggen i ryggen?” Och jag sa, ”Um, nej.” och han sa ”Ja, men jag har, och jag vet vad jag ska göra.”

Parallellt med filmkarriären har Lee även ägnat sig åt musiken. Och med hans djupa basröst och grandiosa framtoning är det kanske inte så konstigt att det till slut blev hårdrocken som fångade honom. Bland annat släppte han fyra temaalbum om sin anfader Karl den store. Sista skivan blev en julsingel som släpptes i december förra året. Den sjunde juni gick Christopher Lee ur tiden. Han blev 93 år gammal.

Live long and prosper

Egentligen är det ett helgerån. Att gräva fram ett så bisarrt videoklipp när Leonard Nimoy, mannen som gav den kalla logiken ett ansikte i rollen som Dr Spock i Star Trek, gått ur tiden. En roll så ikonisk att det har varit svårt att se honom i andra roller senare i karriären. Stundtals ter Spock sig närmast komisk i sitt gravallvar och sin kylighet. Men ändå lyckades Nimoy fylla rollen med såväl värme som alienation och humor.

Själv verkar han ha haft en någon ambivalent hållning till rollen. New York Times tar i sin dödsruna upp titlarna på hans två självbiografier: ”I am not Spock” från 1977 och ”I am Spock” från 1995.

Ett helgerån kanske att dra upp videon ovan, som sagt. Men jag vet inte… Leonard Nimoy verkar ha varit en man som kunde skratta åt sig själv och inte tog sig allt för mycket på allvar. Varför skulle han annars ställa upp på något så här utsökt konstigt (och fånigt)? Titta på hans anisktsuttryck. Han ser ut att ha mycket svårt att hålla sig för skratt själv.

Själv skrattar jag inte så mycket som gapar i misstro. Men kul är det. Och mångsidig var han, även om just sången inte var hans starkaste kort. Förutom skådespeleri och musik ägnade han sin konstnärliga gärning åt lyrik och fotografi.  Bland hans övriga filmiska meriter kan nämnas att han regisserade succéfilmen Tre män och en baby från 1988.

Leonard Nimoy blev 83 år gammal, han avled i sviterna av sjukdomen kol. Som han brukade säga i Star Trek: “Dif-tor heh smusma” – ”Live long and prosper”.

Desktop33Foto: TT

 

HR Giger ur tiden

H.R. Giger and Anneka VastaHR Giger som han såg ut 1980, året han fick ta emot en Oscar för monstren i Alien. Foto: TT

In space nobody can hear you scream…

Jag var på läger i England. Det kan ha varit sommaren 1984 när jag för första gången såg Ridley Scotts film Alien som då visades på TV. Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha reagerat på den om den hade kommit idag men då, i mina tidiga tonår var den nog det läskigaste jag sett. Kombinationen av de lika snygga som skrämmande rymdmonstren och att man aldrig fick se så mer av dem än korta glimtar – trickfilmtekniken var som bekant inte så långt kommen 1980 – hjälpte till att skapa den där typen av krypande Hajen-skräck där man aldrig vet var monstret kommer dyka upp nästa gång. Kommer det att vara bakom nästa hörn? Eller i din vapenbroders mage?

Bakom det där monstret och flera andra designer i samma film, bland annat rymdskeppet The Derelict, stod den schweiziske surrealistiske konstnären H.R. Giger. 1980 fick han och det övriga teamet bakom de visuella effekterna ta emot en Oscar för sitt arbete. Med sin distinkta, närmast organiska skräck- och science fiction-inspirerade stil har Giger blivit något av en populärkulturell ikon. Han gick på gränsen mellan det mekaniska och det biologiska med sina så kallade biomekanoider. Hans konstverk hade ofta starka sexuella inslag och kan ibland uppfattas som stötande. Samtidigt finns där, upplever jag, en svart humor i dem, en vilja att retas med den goda smaken.

WEB_NOJE
Korn-sångaren Jonathan Davis och hans Gigerdesignade mikrofonställ. Foto. TT

Hans designer för Alien-filmerna är kanske de mest kända. Men lika viktiga för att göra honom till en populärkulturell ikon, tycker jag, är de skivomslag han gjorde för artister och band som Emerson, Lake & Palmer, Debbie Harry, Celtic Frost och Danzig är. Han gjorde hårdrockbandet Korns mycket speciella mikrofonstativ och, inte minst, ligger ett av hans verk bakom ett på sin tid mycket uppmärksammat rättsfall.

Det är svårt att tänka sig idag men på 80-talet var rockmusik farligt. Väldigt farligt. The Moral Majority och PMRC – Parents music resource center – med Tipper Gore (gift med en viss Al Gore) i spetsen bedrev ett korståg mot framförallt punk och hårdrock. Dee Snider i bandet Twisted Sister ställdes inför ett senatsförhör och Judas Priest åtalades (på mycket märkliga grunder) för att ha orsakat två fans självmord.

I San Francisco fanns punkbandet Dead Kennedys som med sin skiva Frankenchrist från 1985 hade bifogat en poster av Gigers målning Landscape #XX – även känd som Penis landscape. Målningen hade, i alla fall om man ska tro Dead Kennedys-sångaren Jello Biafra, varit utställd på åtskilliga gallerier i USA utan att stöta på patrull. När den följde med ett punkbands skiva var det dock en helt annan sak och anklagelser riktades mot bandet för obscenitet. De åtalades också med den märkliga brottsrubriceringen ”distribution of harmful matter to minors”. De frikändes dock sedan juryn inte kunnat komma överens.

Förra året valdes han in i Science Fiction and Fantasy Hall of Fame och igår gick H.R. Giger ur tiden, 74 år gammal. Han avled i sviterna av de skador han ådragit sig vid ett fall.

Giger2Omslagen till Emerson, Lake & Palmers ”Brain Salad Surgery” (1973), Debbie Harrys ”Koo Koo” (1981) och Danzigs ”Danzig III – How the gods kill” (1992)

Fotnot: För en synnerligen underhållande beskrivning av rättsfallet mot Dead Kennedys kolla in Jello Biafras spoken word-album High Priest of Harmful Matter – Tales from the Trial från 1989.

WOW Punk på scen och film

Kliver ut ur biomörkret och ned på Linnegatan. Det börjar spricka upp. Det kan behövas. Efter att ha försökt svettas ut den värsta besvikelsen över Neil Youngs inställda spelning till en röjig spelning med gamla punkbandet TSOL på Jazzhuset gick jag ändå hem genom Göteborgsnatten med en känsla av ofullständighet i kroppen.

abcd-small__large

Det behövs en fet avslutande spelning på stora scenen för att ge festivaldagen sitt klimax. Då hjälpte det föga att TSOL faktiskt var riltigt bra och visade en helt annan glöd och tändning än vad man kunde höra på deras senaste platta som kom för några år sedan och markerade bandets 30-årsjubileum.

Hur som helst startar fredagen bra med en fin dokumentärfilm om protopunkbandet Death, A banned calked Death. New York Times kallade dem i en stort uppslagen artikel för punk innan punk var punk och det är en bra beskrivning och mer korrekt än de som vill kalla dem för världens första punkband, vilket de naturligtvis inte var även om de föregick Ramones.

Det är svårt att se filmen och inte tänka på Searching for Sugarman. De är en bra historia om ett band som tiden glömde bort och aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade när det begav sig och som sedan på osannolika vägar får upprättelse. Det är också en film om en familj som står upp för varandra och för sina övertygelser. Den bör absolut ses av alla som har ett intresse för punkmusikens utveckling eller bara flr bra oborstad men uppfinningsrik rockmusik spelad med ibtensitet och övertygelse.

WOW: Mindre bra party…

Efter den fina starten satsar jag på irländska dramat Dollhouse innan det är dags att bege sig till Slottsskogen och byta biomörkret mot musiken.

Grundpremissen är att ett gäng gatungdomar bryter sig in i en rik familjs hem och festar det sönder och samman. Under ytan vilar ett par hemlighetet modell större.

På filmens pluskonto hamnar några av skådespelarinsatserna, med Seana Kerslake i spetsen, personregin och ett mestadels snyggt foto.
Minuskontot är dock omfattande. Här ryms ett mer än lovligt tunt manus, brist på vettig dialog, inte särskilt trovärdiga personteckningar och en stundtals skakig klippning.

Filmens stlrsta problem är dock att storyn hade hållit för en kortfilm på sisådär en 20 minuter. Utdraget till långfilmslängf blir det mest tunt och tråkigt. Lägg därtill att frågan om varför det som händer äger rum lämnas obesvarad så får man en film vars betyg måste hamna farligt nära en etta.

WOW: Hyllning till rösterna bakom

And all the coloured go: do dedoo doo doo…

Och sedan kommer the coloured girls och gör just det. I Lou Reeds Walk on the wild side ger den där kören låten mycket av dess karaktär. Den gör låten en plats och en tid samtidigt som den rotar musiken i en tradition. Dessutom förstärker den det avslappnade groovet. Det är svårt att tänka sig Walk on the wild side som den klassiker den är utan kören.

tumblr_mm6mcw3TR61sn7wjto1_500 (1)Bakgrundssångarna är musikbranchens osjungna hjältar. Vad hade Bowies Young americans varit utan sin soulkör eller Stones Gimme Shelter utan den fantastiska Merry Clayton som svarar på Mick Jaggers sång?
Även om de stundtals får, som Clayton i Gimme shelter, ta mer utrymme har de den inte sällan otacksamma men nödvändiga rollen att tjäna låten och groovet på bekostnad av det egna egot.

Filmen 20 feet from stardom blir min startpunkt för årets Way out West. Filmen, som i och med visningen på WOW fick sin nordiska premiär, är en varm och upplyftande dokumentär. En hyllning till sången och till människorna bakom rösterna som vi alla har hört utan att ha en aning om vem de tillhör.

Några av huvudpersonerna har med tiden går de där 20 foten fram i rampljuset och, likt Darlene Love, Luther Vandross och Sheryl Crow, själva bli stjärnor medan de flesta, som fenomenala Lisa Fischer och Merry Clayton, är okända för de allra flesta. Jag inser till exempel att jag sett Fischer live utan att ha en aning om det.ä

* * *

Sammanfattningsvis en mycket bra dokumentär och en trevlig start på festivalen för min del. Mindre trevligt är regnet som hamrar ned utanför fönstret…

Laddar för WoW

20130807_140008

Mobilfoto: Ralph Bretzer

Promenerar längs Linnégatan i Göteborg. Det hänger någonting i luften. Och då menar jag inte bara de stora banderollerna som basunerar ut att Way out West är på ingång. Nej, det vilar en stämning av förväntan över gatan som även i vanliga fall är ett levande och vitalt promenad och partystråk som mynnar ut i Linnéplatsen där entrén till festivalen är belägen.

20130807_143541I flera dagar har min puls varit förhöjd. Smått maniskt har jag kollat mejlen och facebook efter sista minutenbokningar. Imorgon drar festivalen igång och jag är på plats i Göteborg för att rapportera direkt till er. Ni kan följa rapporteringen direkt här på bloggen. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera så tätt som det bara är möjligt från förmiddagarnas filmvisningar via konsertererna i Slottsskogen till klubbarna som stänger långt framåt småtimmarna.

Jag har varit på alla Way out West sedan starten utom en och det börjar bli något av en tradition att varje festival föregås av gnäll om att “i år är minsann inte startfältet så starkt som det brukar”. Så också i år. Och det är klart, har man lagt ribban högt så blir det lätt lite daller på den. Avhoppen i form av Beyonces lillasyrra Solange, av Azealia Banks och inte minst av The Roots skulle få vilken festival som helst att darra i sina fundament men jag tycker ändå att WoW mött upp väl med den sena bokningen av legendariska hiphopgruppen Public Enemy. Och toppbokningar som sellan sedda The Knife, personliga hjälten Neil Young och fantastiska Alicia Keys skäms ju inte för sig.

Way out West utvecklas till att allt mer bli en kulturfestival med både film och konst på programmet. Bland konstverken märks Stina Nordenstams ljudinstallation Tänk dig en människa och bland filmerna Waltz for Monica – filmen om Monica Zetterlund med skånska Edda Magnason i huvudrollen -som visas en månad innan den får riktig premiär.

Dessutom ska det bli väldigt spännande att imorgon eftermiddag få se den syriska artisten Omar Souleyman, vars framträdande på Stockholm Music & Arts ställdes in efter att han förvägrats inresetillstånd. Strax efter lunch idag kom beskedet att Souleyman, som bland annat sammarbetat med Björk och Gorillaz, nu en vecka senare får visum.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×