Never being boring

Det har varit mycket på morgonen i jobbet som webbredaktör. Ännu ett mord i Malmö och en sprängning i Arlöv. Det gör att releasen av den här boken känns väldigt vältajmad…

Men så kommer det ett besked som gör mig oproportionerligt glad.

Jag har aldrig varit någon syntare. tvärt om. När jag gick på högstadiet var det hårdrock som gällde men det var något med låten ”Suburbia” som gick rakt in i hjärtat på mig. Sedan dess har de fortsatt göra pop av hög klass. ”It’s a sin”, ”So hard”, ”Being boring”… Listan kan göras lång. Nu kommer Pet Shop Boys till Way out West. Kanske blir det festival till sommaren, trots allt.

WOW En grande finale

Alicia3Foto: Ralph Bretzer

Way out west började med besvikelse och slutade på bästa tänkbara sätt, med en grande finale som heter duga. Den sista spelningen på stora scenen i Slottsskogen var också den bästa jag sett på årets festival.

Alicia Keys inleder och avslutar med New York-hyllningen Empire State of Mind. Det handlar inte om brist på bra låtar, sådana har hon i överflöd, utan om dramaturgi. Hela föreställningen är genomkorreograferad och visar upp en provkarta på hela den stolta underhållningstraditionen. Det är snygga dansnummer, ett riktigt bra band och en känsla för det visuella som genomsyrar allt som händer på scenen. Allt är genomtänkt, från rörelserna på scen till stukningen på hatten som hon bär under spelningens inledning.

Alicia2-2Klarast lyser Keys naturligtvis själv. Hon visar upp mer strålglans på de sekunder som hon inleder långt bak på scenen med ryggen vänd mot publiken än vad de flesta andra artister bara kan drömma om att visa upp på en hel spelning. Hon låser inte fast sig bakom flygeln – inte alltid det mest sceniska av instrument – utan äger hela scenen med en självklar pondus.

Alicia Keys är en ekvilibristisk sångerska och lika duktig på piano. Ända genomsyras hennes musik av synnerligen god smak. Hon flashar inte med sina avsevärda talanger men är inte rädd för att använda dem när låtarna så kräver. Och vilka låtar hon har. genombrottshiten Fallin’, A woman’s worth,
nämnda Empire State of Mind och titelspåret från senaste plattan, Girl on fire , som trummas igång av Alicia Keys själv är bara några av många, många höjdpunkter.

Trots att showen är så genomkorreograferad och att inte en ton sätts fel blir det inte livlöst och stelt. För det visar hon upp allt för mycket sång- och scenglädje och jag går därifrån med en varm känsla i kroppen. Om man ska anmärka på något så är det möjligtvis på ett lite onödigt mellanaktsnummer där körtjejen och -killen sjöng duett med varandra och att hon inte körde Not even the king och Superwoman, två av mina personliga favoriter.

Jag håller den här spelningen för ett av mina riktigt stora Way out West-minnen, uppe där med Erykah Badus spelning premiäråret och M.I.A. 2010.

Alicia5

Alicia6

WOW Jag gillar Cat Power

Cat-001

Foto: Ralph Bretzer

Jag hinner klämma in de sista 40 minutrarna av Cat Powers spelning och kan konstatera några saker:

Jag gillar Cat Power. 

Jag gillar hennes röst och hennes låtar.
Jag gillar hennes sätt att vara på scen. Hennes sätt att vara avslappnad och ändå gestaltande. Att inte göra någon affär av de teatrala elementen i framträdandet.

Jag gillar hennes förmåga att i ena stunden slita hjärtat ur kroppen till avskalat komp med pianot i förgrunden för att i nästa stund pratsjunga till elakt rocktugg på gitarren.
Jag gillar att hon plockar upp Roland S Howard, Michael Hutchence och Lou Reeds Shivers.

Jag gillar hennes sätt att dröja sig kvar på scenen, att liksom inte vilja slita sig från publiken, fast speltiden är över och mixerkillen för en god stund sedan satt på en platta med någon annans musik.

Jag gillar Cat Power. 

* * *

Jag gillar James Blake också. Efter Cat Powers spelning går jag över området och fångar den första halvtimmen av hans spelning. Den unge engelsmannen har en speciell men mycket tilltalande, lite Antony Hegarty-klingande, röst. Och det är onekligen en intressant, till stora delar elektronisk, ljudvärld han bygger. Dessutom gör han ett genomsympatiskt intryck på scen.

Men frågan är om hans musik ändå inte gör sig bäst i lurarna där man kan försjunka i de fina detaljerna och stämningarna i hans låtar och produktioner. På scen, framförallt inte en jättestor festivalscen i dagsljus, blir det inte så spännande när han sitter låst bakom sin klaviatur.

Blake

WOW Som en käftsmäll!

PE

Foto: Ralph Bretzer

Jag är gammal nog att minnas när Public Enemy slog igenom och den chock var att höra den ljudvägg som de piskade fram sina budskap med. Det var så ilsket, konfrontativt och massivt att även någon som då mest lyssnade på hårdrock var tvungen att stanna upp och lyssna. Med sin klassiska första albumkvartett ändrade de spelreglerna för vad hiphop kunde vara.

Inför Wow-spelningen var jag lite nervös. Hade de legat av sig? Det är trots allt länge sedan de var ett av världens hetaste band och det finns inget värre än gamla hjältar som legat av sig.

Jag hade inte behövt oroa mig. Chuck D må ha fått lite gråa strån i det välansade skägget men med både ett fett liveband och dj leverar de en rejäl käftsmäll till spelning. När de matar på med gamla hits som Don’t believe the hype, 911 is a joke in yo town och Fight the power är det knäckande bra; bland de bästa hiphopspelningar jag sett.

Även de nyare låtarna sitter bra i setet och får inte ta överhanden. Däremot hade de gärna fått ligga lite lägre med marknadsföringen av bandets hemsida, twitteradresser och Flavor Flavs Michael Jackson-hyllningsplatta. Avslutningen blir också lite för långdragen.

PE3

WOW Avskalat och briljant

Iris

Foto: Ralph Bretzer

Festivalslivet är fullt av tvära kast. Från The Knifes visuella fest via hipsterskägg till något helt annat.

Iris De Ment har varit en favorit ända sedan hon spelade in ett par helt briljanta duetter, inte minst titelspåret, till John Prines platta In spite of ourselves. På senare år har jag tapoat henne lite men senaste plattan som kom i oktober förra året har åter satt henne i fokus.

På Way out west kommer hon ut på scenen ensam, i vit klänning, och slår sig ned bakom en stor svart flygel. Mer än så behöver hon inte för att övertyga: en fantastisk röst och en låtkatalog som båda bör en stor del av den amerikanska söderns musikaliska arv; folksånger, gospel och country.

Musiken träffar rakt i hjärtat och det är med sorg jag lämnar spelningen lite i förtid för att kunna få plats i fotodiket till Public Enemy.

WOW Pop i butik

TBT1

Foto: Ralph Bretzer

Ett av Way out west-festivalens nya grepp för året, vid sidan av film och chippade armband, är dagtidsspelningar i en centralt belägen klädbutik. Jag startar festivalens finaldag med att kolla in Taken by trees där.

Butiken är belägen i vad som långt in på 90-talet var Göteborgs äldsta biograf, Victoria, så det finns ett kulturellt arv att förvalta och butiken visar sig fungera överraskande väl som klubblokal även om ljussättningen – eller frånvaron av den – lämnar en del övrigt att önska. Det höga taket och det voluminösa rummet skaparen mäktig akustik. Lokalen är om inte helt full så i alla fall bra nära kapaciten på 500 personer. Enligt en vakt jag pratar med är det mest hittills bland butiksspelningarna.

Jag har gillat Taken by trees musik ända sedan Victoria Bergsman lämnade The Concretes och startade eget. Sedan dess har hon befunnit sig på en musikalisk resa där varje skiva är en ny enhet med influenser från Pakistan på andra plattan och Hawaii på den senaste. Det är det senase som vi hör mest av idag. Gitarren växlar mellan glatt sprittande och vackert skimrande medan Bergsmans röst svävar ovanpå de tajta beatsen. Hon berättar att det är första spelningen med nya konstellationen men det är inget som jag märker av.

En skön och lagom lågmäld start på dagen.

* * *

Gårdagens fina väder är som bortblåst. När jag kliver in på festivalområdet i Slottsskogen duggar det lätt. På scen har Phosphorescent, eller Matthew Houck som han egentligen heter, precis börjat spela och musiken fångar in mig och tvingar mig att stanna upp. Det är något med hans själfulla indierock med inslag av skäggrock och americana som går rakt in i hjärtat på mig. Han backas dessutom av ett riktigt vasst band.

När duggregnet övergår i skyfall börjar jag dock dra mig mot presscentret men musiken vill liksom inte släppa taget och jag vänder om. Och lagom till finalen med en lång och majestätisk Los Angeles upphör regnet och det spricker upp lite grann. Man kan till och med se en smula av himlen i sprickorna.

Det är något av tjusningen med att gå på festival: att upptäcka artister som man aldrig lyssnat på tidigare och bara bli bortblåst av låtar som är helt nya för en.

* * *

När jag skriver det här öser regnet ned igen. På stora scenen spelar Dungen och jag hade gärna legat i gräset med solen i ansiktet och lyssnat på deras psykedelia men i det här vädret? Nej det får bli bebop-legendaren John Coltranes son Ravi Coltrane som uppträder i tältet istället…

WOW Konfunderande The Knife

Knife1

Foto: Ralph Bretzer

På många sätt känns det som att fredagen var dagen som Way out West började på riktigt. Torsdagens bedrövelse var, om inte glömd, så i alla fall bitvis förträngd. Solen bröt igenom och det blev en riktigt fin festivaldag. Inte minst svarade en rad fina spelningar för att livslusten kom tillbaka.

Knife3Kvällen fick, till skillnaden från torsdagen, en rejäl avslutning i Slottsskogen även om The Knife inte drog riktigt lika mycket folk som Håkan Hellström gjorde tidigare på dagen. Så är inte ett The Knife till närmelsvis lika lättillgängliga som den gode Håkan. Det är inte så ofta jag går på en spelning där jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig men The Knife var ett sådant tillfälle.

Så här morgonen efter har jag inte färre frågor. Vad var det egentligen jag såg? Hur mycket var live och hur mycket förinspelat? Vem där i myllret på scenen är Karin Dreijer? Vem är Olof Dreijer? Är de ens på scen eller dväljs de i skuggorna? Spelar det någon roll?

Knife2Shaking the habitual – the show är just det, en show, mer än en konsert. Det är en visualisering av bandets musik i dans, i kostym, i ljusshow och med fantasiinstrument. Det är lekfullt och en fest för ögat och olikt något annat jag sett på scen. Själv står jag med munnen halvöppen en bit bort och undrar vad det är jag egentligen ser samtidigt som bilden på videoskärmarna panorerar ut över publiken under Silent shout och jag ser hur publikhavet är förvandlat till ett svettigt kokande dansgolv.

Det är rätt imponerande hur det lyckas få till dans med så pass utmanande musik som de gör. Kanske är det den ansiktsmålade hippieclownen Tariq som värmde upp publiken med ett kvartslångt aerobicspass (!) som är ansvarig för det…

Knife4Hur som helst är jag glad att jag slipper sätta betyg på spelningen. The Knife rör sig bortom en popkonserts normala ramar och då finns det egentligen ingenting att jämföra med. Och det är rätt stort i sig.

* * *

Karin Dreijer pratade i en sällsynt intervju med Faktum om att de sågs som så mystiska. Hon menade att de inte var det men att konstnärer gärna uppfattades så när de ville låta verket – i deras fall musiken – stå i centrum.

Jag kan bara undra om det i bland ändå inte är så att det där mystifierandet kan stå i vägen för just verket och på ett paradoxalt sätt sätta fokus just på artisterna.

Knife5

WOW Showmanship av den högre skolan

Miguel1

Foto: Ralph Bretzer

När Miguel sparkar igång framåt natten är det nästan så att man tappar andan. Det är klassiskt amerikanskt showmanship av den högre skolan och det är väl inte förmätet att gissa sig till att förebilderna är Prince och Michael Jackson.

Movesen är stensnygga – varje ny piruett och split drar ned applådåskor – och timingen är oklanderlig. Rösten skäms inte heller för sig och bandet är snortajt och funkigt med precis rätt mängd rocknrollklös i gitarren.

Låtkatalogen är väl av naturliga skäl kanske inte uppe där med prinsen från Minneapolis och efter det inledande fyrverkeriet tappar spelningen tempo. Men när han avslutar med sköna hiten #Beautiful – på skiva en duett med Mariah Carey – glömmer jag gärna det.

Miguel2

WOW Håkan på hemmaplan

HH

Foto: Ralph Bretzer

Egentligen spelar det ingen roll vad man tycker om Håkan Hellströms musik; om man tillhör de frälsta eller är mer skeptisk. Att se Håkan Hellström på hemmaplan är en magnifik upplevelse.

Jag är väl egentligen varken eller. Jag tycker han är bra utan att bli så där tonårsfrälst som jag fortfarande, trots min ålder, kan bli ibland. Ändå kan jag få gåshud  av den monumentala upplevelse det var att se honom fira tioårsjubileet av solodebuten med att spela den i sin helhet på WoW för tre år sedan.

Det är som sagt något särskilt med att se honom här i Göteborg som jag inte upplevt på samma sätt när jag sett honom på annat håll. Det sitter där redan från början med den härligt sentimentalt lokalpatriotiska Jag lämna mitt hjärta i Göteborg med Alf Robertsson som spelas innan det röda draperiet dras upp. Det förstärks av backdropen med silhuetten av Älvsborgsbron och jublet som följer på textraden om att han aldrig kommer känna sig hemma i Stockholm för att sedan slå i taket med den öronbedövande allsången när han kör titelspåret från senaste skivan redan som andra nummer.

Jag står och skriver detta medan spelningen fortfarande pågår. Just nu har de tagit ned Nu kan du få mig så lätt för att ge publiken utrymme och allsången svävar än en gång över Slottsskogen.  Det är svårt att inte imponeras av det eleganta sätt Håkan och hans fantastiska kompband, jag skulle vilja kalla dem ett svenskt E Street Band, spelar på publiken likväl som på sina instrument. Precis som den gode Bruce och hans mannar, för övrigt.

Då är det inte svårt att förstå varför det är han som drar festivalens hittils största publik. Jag ser mig om och tänker – Herregud! Är det verkligen så här mycket folk på festivalen? Att bli schemalagd samtidigt som honom måste vara festivalens fetaste nitlott om man är artist.
– Yeah vi får spela på Way out west men var är publiken?
– Sorry, de är med Håkan…

WOW Bat for lashes blommar ut

BATL

Foto: Ralph Bretzer

Jag har gillat Bat for lashes från första stund jag hörde Natasha Khans vackra stämma, dock utan att på riktigt bli någon fan. Det lär det bli ändring på efter en magisk Way out westspelning.

Khans sånger är vackra utan att någonsin bli menlösa. För det svarar ett rytmiskt driv, en underliggande känsla av mörker och fara och den dramatik hennes dynamiska, mångsidiga och skickliga band levererar. Bandet balanserar mellan det organiska och det elektroniska på ett ytterst förtjännstfullt sätt.

Men mer än allt beror det på Natasha Khan själv. I sin färgstarkt mönstrade byxdress står hon ut på scen jämte sina svartvitt klädda mefmusiker. Fast hon hade stått ut oavsett vad hon iklätt sig.

Med sin dans och sin karisma utgör hon ett självklart blickfång. Att hon sedan sjunger helt fantastiskt med sin klara, rena men ända personliga röst gör ju inte direkt saken sämre.

Kort sagt: en spelning att bära med sig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×