R.I.P. Gary Moore

Gary Moore är död. Jag får nyheten när jag sitter och tittar på BBC World. Medan bilderna på tv:n handlar om upproret i Egypten rullar kvällens andra nyheter på listen i rutans nederkant. Där står det. Det kommer som något av en chock.

Det var ju bara i somras som jag såg honom. Han spelade hårdrock igen. Gitarrspelet var bländande. Out in the fields, Empty rooms, Over the hills and far away. Musiken jag själv lyssnade så mycket på när jag 15. Jag älskade på det sätt han plockade in folkmusiken på albumet Wild frontier som gick het på stereon hemma i pojkrummet. De senare bluesövningarna var jag dock inte lika förtjust i. De var lite för tekniska för genren.

Som hårdrocksgitarrist, däremot, kom hans bländande teknik fullo till sin rätt. Hans spel var kraftfullt men ändå nyanserat, för att inte säga vackert. Redan innan folkmusikflörten på Wild frontier var det inga svårigheter att spåra Moores keltiska rötter. Däri låg mycket av hans egenart; i det Irländska arvet och i kombinationen mellan det lyriska och det hårda.

Gary Moore var inte gammal, bara 58 år, när han dog; inte känd för att ta en massa droger. Jag vet inte dödsorsaken men han var inte en av de där man bara väntar på ska trilla av pinn.

”He was so robust, he wasn’t a rock casualty, he was a healthy guy” säger Eric Bell, som Gary Moore ersatte som gitarrist i Thin Lizzy, till BBC.

Framförallt kändes det som att han – efter många år i skymundan – hade mycket kvar att ge. Jag ondgjorde mig i min recension av Sweden Rock-spelningen i somras över att det var lite för mycket nya ännu osläppta låtar på spelningen. Vi får hoppas att de där osläppta låtarna har spelats in så att vi får chansen att bekanta oss med dem i efterhand för det var inget fel på dem. Han var ju där han skulle vara: tillbaka i hårdrocken.

Nu möter han förhoppningsvis polaren Phil Lynott igen på the great gig in the sky.

Min recension från Gary Moores Sweden Rock-spelning kan ni läsa här.

 

Thin Lizzy???

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tIvnrmVrq9A]

För en liten stund sedan damp det ned ett mejl från Sweden Rock. Thin Lizzy kommer till sommarens festival.

Thin Lizzy?

Nä, det gör de naturligtvis inte. Inte det riktiga Thin Lizzy. Ett Thin Lizzy utan Phil Lynott vore ju som ett Dio utan, eh, Dio. Som Creedence Clearwater Revival utan bröderna Fogerty (vänta lite, det finns ju). Eller som ett Motörhead utan Lemmy.

Det finns band som kan byta medlemmar. En del lyckas även med att byta sångare. Ett litet fåtal kan till och med ta ett kliv framåt med ny vokalist. Paradexempel på det senare är naturligtvis Iron Maiden, som bytte från Paul Di’Anno till Bruce Dickinson, och Fleetwood Mac efter att Peter Green lämnat bandet.

Sedan finns det band som är en viss medlem. Lemmy är Motörhead. Ronnie James Dio var Dio.

Thin Lizzy hade två faktorer som gjorde deras egenart. Dels är det soundet med de dubbla leadgitarrerna (som Iron Maiden lånade med framgång) och dels är det Phil Lynotts röst och personlighet. Och det är Lynnott som är den viktigaste.

Lyssna på det här spåret:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Obg7QSm9e3w]

Lynott utan Lizzy – men med Mark Knopfler från Dire Straits. Han stod alldeles utmärkt på egna ben. Men tvärt om? I don’t think so. Det blir ju liksom bara ett coverband.

Phil Lynott har varit död i 25 år. Att turnera runt och kalla sig vid det bandnamnet ännu idag snuddar vid bedrägeri. Då är det betydligt hederligare att göra som de forna Rainbow-medlemmarna som turnerar runt med gamla Rainbowlåtar och kallar sig Over the Rainbow. Det är, men ändå inte.

Ännu mer nostalgi på SRF!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=g3DgAJwVeVU]

Och så kommer det en försenad julklapp från Sweden Rock i mailboxen. En pressrelease om att ytterligare en av mina 80-talsfavoriter kommer till sommarens festival.

Jag började lyssna på The Cult i och med de hårdrockiga plattaorna ”Electric” och ”Sonic Temple” från 1987 respektive 1989. Men det var när jag började driva från hårdrocken mot postpunk, svartrock och alternativrock som jag blev riktigt svag för dem. Plattan ”Love” från 1985 är en klassiker i goth-genren med mästerliga låtar som ”Rain” och ”She sells sanctuary”.

Ian Astburys Jim Morrison-liknande mässande och Billy Duffys snygga gitarrslingor ger dem i mina öron tredjeplatsen på den gothiska prispallen efter Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy.

Ett festivalminne i julstressen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HlaAG2XmKUo]

(Stress)låt för dagen…

Går i Nordstan – Göteborgs kanske mest kända köpcenter – dagen innan julafton. Det är så mycket folk att jag håller på att bli galen. Pulsen närmar sig det outhärdliga.

Hjärnan söker sig till lugnare marker, sommarens rockfestivaler. Kanske är det musiken i mina lurar med gitarrer som liknar ilskna bålgetingar som gör att tankebanorna tar ett skutt tillbaka till 2009 års Sweden Rock Festival.

Torsdagsnatten på den festivalen var ren tortyr. Jag hade tänkt att hey – det funkade kanon att sova i bilen Roskilde ’94  – det borde funka nu också. Skillnaden är den att vid Roskilde ’94 hade jag ännu inte fyllt 23, vid SRF 2009 skulle jag till att fylla 38. Något äldre, något bekvämare. Roskilde ’94 var det dessutom varmt- SRF ’09 var det som kallast -2 grader på natten. Jag sov med andra ord inte en minut i bilen.

Tidig fredagseftermiddag har kroppen börjat återfå normal temperatur och jag lägger mig i solskenet framför den scen där gamla proggrockarna Kebnekajse håller på att spela, med ryggsäcken som kudde och försöker ta igen lite sömn. Nätt och jämnt har jag slutit ögonen och drivit iväg i sömnens land när jag känner någon peta på mig med sin fot. Jag slår upp ögonen igen…

Full snubbe: Här kan du inte sova!

Jag: Varför inte?

Lång tankfull tystnad…

Full snubbe: Nej, du har rätt. Sov du.

Jag sluter ögonen, men nej, det går inte att somna om. Tack så jävla mycket.

Nostalgisommar

Snön ligger vit på taken men ändå börjar det rycka i festivalnerven. Idag släppte Way out West biljetterna och offentliggjorde datumen (11-13 augusti) (Inga band presenterade ännu). Samtidigt släppte Sweden Rock nytt band till sommarens festival: The Damned.

Sweden Rock artar sig riktigt lovande måste jag säga. De stora kanonerna finns där. Ozzy solo och Judas Priests sista spelning på svenska mark. Yeah! I’ll be there. Saxon ska bli kul att se också.

För mig personligen är dock cowpunkarna Jason & the Scorchers (återförenade och förstärkta med malmöpågen Pontus Snibb, till vardags i Bonafide), The Damned och Joan Jett mest lockande. Jason & the Scorchers var ett av mina favoritband på 80-talet och Jason Ringenberg har fortsatt att göra utomordentlig musik på egen hand.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=P9uRjbE9qFU]

Och The Damned… Ja. de är inte, som SRF skriver i sitt pressmeddelande, punkens första viktiga brittiska band. Inte om man inte struntar i att räkna med Sex Pistols som ju bildades redan 1975. The Damned bildades året därpå.

Men trots allt – de var först med mycket. De var först av de brittiska punkbanden med att släppa singel, först att släppa album, först att splittras och först att återförenas. Det är hur som helst en spelning jag inte vill missa.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WaOraUh1AyM]

Och så har vi då Joan Jett & the Blackhearts.Det kommer att bli en nostalgifest av sällan skådade mått, inte minst i ljuset av det nymornade intresset för The Runaways. Är hon hälften så bra som hon var på Hultsfred 1990 så är jag nöjd. (Damn, det kommer att vara 21 år sedan nästa sommar… Hjälp!)

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=uW_HCdU-qEY]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×