Öresundsfestivalen – lördag

DSSDen Sorte Skole. Foto: Ralph Bretzer

Vad gör man när de tre akter man helst vill se på festivalen spelar i princip samtidigt? Man går på alla tre, naturligtvis. Jag ser de första 20 minuterna av Linnea Henriksson på KB, springer snett över gatan till Inkonst för att se Kill J:s halvtimmeslånga set innan jag rusar tillbaka för att se Linneas avslutning. Därefter är det raka spåret till Moriskan och Den Sorte Skole.

Kill J
Kill J

Kill J först. Jag vet att jag tjatar om denna danska electronica-duo men det är av goda skäl. Det är inte en slump att de lyckades med konststycket att bli bokade till Roskilde med bara en singel i bagaget, den fantastiska Phoenix. Nu har de släppt en andrasingel, den lika vassa Bullet och ytterligare en låt finns på Youtube. Julie ”J” Aargards röst är magnifik och växer ytterligare live. Inte minst är det en fröjd att se hennes mikrofonteknik.

Hon ägnar sig kanske inte åt att sjunga vackert i klassisk mening men hennes sånginsatser är extremt uttrycksfulla och hon använder rösten som ett instrument som både kontrasterar och arbetar tillsammans med Lennart ”Kill” Rasmussens beats och klaviatur. Upplevelsen är naturligtvis annorlunda än att höra henne tillsammans med Vindlas stråkar som vi fick på fredagen men den stämman fungerar utmärkt med båda typerna av inramning.

Linnea 1
Linnea Henriksson

Att se den danska duon så här tidigt i karriären ger lite känslan av att se en stjärna födas. ”Hon kommer bli lika stor som Robyn” hörde jag någon säga och det tror jag knappast är någon överdrift. Att Linnea Henriksson är en riktigt bra liveartist kommer däremot knappast som en överraskning. Hon har en sällsynt förmåga att sprida glädje från scen. Dels handlar det naturligtvis om hennes varma personlighet och fina låtar men lika mycket om att det är så uppenbart att hon älskar det hon gör. Hon tycker helt enkelt att det är skitkul att stå på scen och den känslan sprider sig till publiken.

Bandet är utökat sedan förra turnén och det delvis nya soundet på senaste skivan med betydligt mer dansorienterad musik finner sig väl till rätta live. Henrikssons energi tycks outsinlig och det är väldigt svårt att låta bli att le ett lyckligt leende när man ser henne dansa och hoppa på scen. Ändå är det till syvende og sidst den personliga rösten som gör henne till den stjärna hon är.

Jag lyssnar privat inte på särskilt mycket dj-musik. På stark inrådan går jag ändå och tittar på Den Sorte Skole. Jag hinner bara se de sista 20 minuterna men det jag får se är omskakande. Till visuella effekter signerade Dark Matter strömmar musikhistorien genom den stora salen på Moriskan. Det gör ett slags collagemusik där mängder av samplingar lyfta från gamla vinylskivor.Olika världsdelar, tidsperioder och genrer möts till en enhet som känns hypermodern trots sina uråldriga beståndsdelar.

Talande är att de, trots att det rör sig om just collagemusik och att de tvingats släppa sitt senaste dubbelalbum Lektion 3 gratis på nätet eftersom de inte kunnat cleara alla samplingar, lyckats kamma hem det danska kritikerpriset Steppeulven som årets kompositörer. Man kan jämföra det med hur Public Enemy – inga musikaliska likheter i övrigt – en gång i tiden skapade en helt ny ljudvärld genom att sammanfoga samplingar av redan existerande musik.

Bland övriga akter jag hann fånga under lördagskvällen förtjänar Malmötrion OLD och danska sångerskan och låtskriverskan Broken Twin – eller Majke Voss Romme som hon egentligen heter – ett omnämnande. OLD bjuder en lekfull och till stor del elektronisk popmusik som är svår att katergorisera. Jag kommer att tänka på Le Tigre i tilltalet och sämre associationer kan man ju definitivt få. En synnerligen underhållande spelning med den ljuvliga Knee hang gang som självklar höjdpunkt.

Broken Twin, å andra sidan, är en betydligt mer melankolisk och stillsam upplevelse. Men inte ett dugg mindre fängslande. Det är mörkt inne på Babel under bandets spelning. Enstaka röda ljusslingor lyser delvis upp Voss Rommes ansikte. Det är en perfekt inramning till det sorgsna, vackra och suggestiva sånger. Johnny Thunders You can’t put your arms around a memory har säkerligen aldrig låtit vackrare.

Öresundsfestivalen Dag 2OLD och Broken Twin.

 

Öresundsfestivalen – fredag

Nicole Sabouné 3

 Nicole Sabouné. Foto: Ralph Bretzer

Det stora utropstecknet. för mig, under Öresundsfestivalens första dag, var Nicole Sabouné. Den lundabördiga sångerskan förvandlade Babel till en kokande kittel av högoktanig svartrock. Jag gillar hennes debutalbum väldigt mycket, inte minst för att den talar till min egen nostalgiska sida – det här var precis den typ av musik jag själv lyssnade på i slutet av 80-talet.

Nicole Sabouné 9Live tillför hon något extra. Intensiteten är uppskruvad. Basen och trummorna pumpar så mycket hårdare och skapar ett kompromisslöst dansant driv. Nicklas Stenemos gitarr kanaliserar The Edges övertoner, Gang of Fours postpunkfunk och Sisters of Mercys olycksbådande melodislingor och synthen frammanar det olycksbådande mörkret som lurar i musiken.

Bäst är ändå Sabouné själv.  När hon sjunger rör hon sig återhållet ryckigt för att inte säga spattigt. Hon är som en tryckkokare på väg att explodera. Vokalt rör hon sig från det mörkt mässande till snabba utfall uppåt i registret som för tankarna till såväl Toyah Wilcox som Siouxsie Sioux. Och bland alla dessa tydligt urskiljbara influenser hittar hon ändå något eget. Hon ska också ha en eloge för det kaxiga draget att köra en ”svår” cover som Suicides Dream baby dream som extranummer.

Gensvaret från publiken talar sitt tydliga språk. Det är lika energisprakande som artisterna på scenen och när Dream baby dream byggt upp från sin lågmälda inledning till sitt crescendo känner jag mig alldeles överväldigad.

Öresundsfestivalen1Linnea Henriksson och Mads Langer till vänster. Kill J och Lisa Alma till höger och Fievel i mitten tillsammans med Vindla String Quartet.

Ett annat utropstecken var föga förvånande Öresund Session. Jag har skrivit om konceptet tidigare och det är närmast något av en programförklaring för hela festivalen: att förena musikscenerna på båda sidorna sundet. Stråkkvartetten Vindla bildar basen och till den kommer sju av festivalprogrammets starkaste vokalister – tre från Sverige och fyra från Danmark. Allt framfört till Vindlas arrangemang i Moriskans vackra spegelsal.

Stråkkvartetten är skoningslöst avslöjande som form. Här finns ingen starkt markerat groove eller tunga gitarriff att gömma sig bakom. Trots det är det ingen som skakar på manchetten. Insatserna är över lag starka med Linnea Henriksson och Kill J som starkast lysande stjärnor. Än en gång förbannar jag att de båda har fått sina egna spelningar placerade samtidigt. Men så är ju festivaler…

Mads Langer 2
Mads Langer

Det är ett briljant koncept som ju också ger ett smörgåsbord att välja från senare under festivalen. Mads Langer var till exempel okänd för mig och jag gick och tittade på honom när han spelade halvannan timme senare på samma ställe.

Jag ska villigt erkänna att den typ av musik Mads Langer gör inte riktigt talar till mig. Det är lite för snällt och lite för mycket James Blunt för att jag ska gå lossa på det. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av ett riktigt gott hantverk.  Rösten är riktigt bra och hans känsla för timing är smått fantastisk.

Ensam på scenen, antingen bakom miniflygeln eller med gitarren om halsen, fångar han upp publiken med sin röst och sitt avslappnade och sympatiska sätt. Att han dessutom har humor gör ju inte saken sämre. Jag gillar till exempel historien om när han blev felbokad till att spela på en hårdrockfestival och tacklade det genom att spela sin allra snällaste låt (bland många snälla låtar). Just den låten är närmast parodisk i sin vänlighet men han framför den med en sådan självdistans att det blir roligt snarare än mesigt.

Gnucci 2
Gnučči

För min del avslutar jag fredagskvällen något i förtid eftersom jag jobbat sedan klockan sex på morgonen (ingen ursäkt, jag vet) med att kolla på Gnučči. Det är svårt att inte bli golvad av hennes blotta energi och hennes tokskruvade blandning mellan modern dansmusik och hiphop.

Det finns en väldigt tilltalande anarkism bakom både låtar som Goodah och 360 Donna och hennes scenpersona. Hon kan synbarligen problemfritt kasta sig från stenhårda beats till den mest kommersiella och säljande refräng man kan tänka sig. Det är som att musiken lever mellan två världar.

Psychohappy heter Gnuččis senaste EP. Det är ett bra ord som väl sammanfattar känslan av att lyssna på hennes musik.

 

Kan inte sluta kolla…

Jag har ju tidigare skrivit om Öresund Session och försmaken på den som gavs på svenska ambassaden i Köpenhamn i samband med att Öresundsfestivalen presenterade sitt program. Både danska Kill J och svenska Linnea Henriksson var lysande backade av Vindlakvartetten. Idag kom två av låtarna därifrån ut på den danska bloggen Here today som filmade det hele.

”Spine tingling” kallar Here today deras insatser och det är knappast någon överdrift.

Kolla in klippen här. Själv kan jag knappt sluta kolla!

Briljant röst från andra sidan

Kill J och Vindla String Quartet Öresund Session ÖresundfestivalKill J och Vindla String Quartet under kristallkronan på svenska ambassaden. Foto: Ralph Bretzer

I onsdags tog jag bron över till andra sidan sundet. Öresundsfestivalen skulle presentera sitt program och sina nyheter för i år på svenska ambassaden. En skön kontrast till Eurovision-hysterin som pågår längs Fan Mile – annars mer känd som Ströget – hela vägen från Rådhusplatsen ända till Nyhavn. I samband med det spelade Linnea Henriksson och sångerskan från electroduon Kill J tillsammands med Vindla String Quartet.

Ingen som läser den här bloggen kan ha undgått att märka att jag gillar Linnea Henriksson. Kill J är däremot en ny bekantskap för mig. Och vilken röst hon har, J som står bakom mikrofonen. Den låter riktigt bra på de två inspelningar som än så länge finns ute på Spotify. Så här, med det öppna, luftiga soundet från Vindlas stråkar och utan studiopolityr låter den fullständigt fantastiskt: stark, distinkt, personlig och lekfull. Ett mäktigt instrument som hon ver att nyttja till fullo. Att låtarna hon framförde, ”Bullet” och ”Phoenix”, är riktigt vassa gör inte saken sämre.

Om ett par veckor ska video från ambassadspelningen finnas ute på nätet. Tills dess får man hålla till godo med studioinspelningarna. Och det är ju inte så illa det heller…
Det ska för övrigt bli väldigt intressant att se henne på festivalen, både i sin elektroniska skepnad och på Öresund session, där hon, Linnea Henriksson och fem andra av festivalens artister uppträder tillsammans med Vindla.

Läs min artikel på Skånskan.se från i onsdags (lördagens papperstidning) om Öresundsfestivalen och Öresund session här.

Fantastiska Fallulah gör återbesök

Fallulah 4 3

Fallulah från Öresundsfestivasspelningen på KB i maj. Foto: Ralph Bretzer

När danska Fallulah gästade Öresundsfestivalen i maj var det inte bara festivalens höjdpunkt utan kanske rentav det bästa jag sett på en scen hittills i år. Inte nog med att hon efter bara två album har en riktigt fin låtkatalog att hämta från, hon är också en scenpersonlighet av rang. Hon har energi, charm och utspel som gör en henne till en liveartist utöver det vanliga.

Nu får alla ni som missade henne då en ny chans, och det om bara två månader. Och alla vi som var där får en chans att återuppleva magin. Den 17 augusti, under Malmöfestivalen, tar nämligen Öresundsfestivalen över Gustav Adolfs torg, vilket bland annat innebär spelingar med Fallulah och en annan personlig favorit, Malmöbandet Babian.

Det är tidigt än men efter vad som oftentliggjorts redan kan det här bli riktigt kul. Calexico, Mavis Staples, Lindi Ortega, The Bronx, Mariam the Believer och Fallulah. Jag längtar redan!

Ut ur och in i fokus

Iceage 3

Foto: Ralph Bretzer

Lördagskvällen var en kontrasternas afton för undertecknad. Det inleddes med lite redigt Malmömangel med hardcore-bandet Hårda Tider och avslutades med lite Köpenhamns-dito när Iceage äntrade Babels scen. Däremellan This is Heads hypnotiska krautgrooves och Agnes Obels undersköna och ack så spröda sånger.

Iceage. Alltså. Om Iggy Pop och The Fall-sångaren Mark E Smith hade haft en son tillsammans och den sonen blivit dansk punkbandssångare så hade han låtit precis som Elias Bender Rønnenfelt i Iceage. Han går all in med punkrocktruligheten och inleder med att köra bort fotograferna från första första raden framför scenen.

Jag är inte säker på att jag egentligen tycker att de är bra men på något sätt gillar jag det ändå. Rønnenfelt kan vara den mest oartikulerade sångare jag någonsing hört. Han får den unge Joe Strummer (som i början av sin karriär hade tandhälsoskäl till sitt sluddrande) att verka tydlig. Inledningsvis är det dessutom väldigt ofukuserat när bandmedlemmarna envisas med att göra oljud på sina instrument mellan låtarna vilket gör det svårt att uttyda var en börjar och en annan slutar. Men så hänger Rønnenfelt av sig gitarren efter några låtar och då tar det sig avsevärt. Han får större frihet att leva ut på scenen samtidigt som fokuset blir skarpare.

Jag gillar det kaotiska, kompromisslösa och konfrontativa i bandets musik. Men samtidigt hade de mått bra av lite mer struktur.

Iceage 1

Iceage 5¨¨¨¨

En röst som fyller rummet

Agnes Obel 2

Foto: Ralph Bretzer

Det finns artister som passar för att spela i kyrkor och de som inte gör det. Den mäktiga akustiken med sin långa efterklang gör att instrumenten lätt grötar ihop sig till en svårurskiljbar massa. Danska pianisten, låtskriverskan och sångerskan Agnes Obel, som på lördagskvällen gjorde sin Sverigedebut, tillhör lyckligtvis den förstnämnda kategorin. Om det någonsin funnits en artist som känns som skapt för att spela i just den typen av rum så är det hon.

På skiva är hennes sånger oerhört vackra – inte minst personliga favoriten Riverside med sina inslag av amerikansk gotik – men ibland snudd på lite för försynta och  finstämnda. Om man inte lyssnar med hela sin uppmärksamhet är det lätt att man tappar den helt. I Johanneskyrkan på lördagskvällen fanns det ingen risk för det. Kyrkorummet fick rösten att växa ut och liksom omfamna oss lyssnare. Den musikaliska inramning smakfullt avskalad med Obels flygel i förgrunden, fint uppbackad av cello och violin.

Precis som med Fallulahs spelning på fredagskvällen – inga likheter i övrigt – går jag ut i Malmönatten med känslan att nu behöver jag inte se och höra mer ikväll. Jag är helt nöjd. Men precis som då vankades det mera. Men det skriver jag om imorgon.

 

Sinnesvidgande This is head

This is head 2

Foto: Ralph Bretzer

Efter att ha inlett lördagens aktiviteter med en rejäl skallrensning på Babel med Malmöhardcore-bandet Hårda Tider beger jag mig till Debaser för att se ett annat Malmöband som gör saker med ens skalle – de hajpade This is head. Och i det här fallet ska man verkligen tro på hajpen. Det finns goda skäl att folk faller som käglor för dem.

Det finns skäl, men inte är det att de skulle vara särskilt publikfriande. 90 procent av ljuset på scen kommer bakifrån och stundtals är det svårt att urskilja bandmedlemmarnas anletsdrag, något som känns uttänkt. Deras skivomslag och promobilder är inte heller särskilt avslöjande vad gäller människorna bakom musiken. Sången är djupt inbäddad i det instrumentala, som vilket annat instrument som helst och mellansnacken sparsmakade.

De känns helt enkelt inte som världens mest utåtriktade band. Nej, deras storhet står någon annanstans att finna.

Har ni sett filmen Himmel över Berlin? (Om inte – gör det.) I den finns en scen när Bruno Ganz ängel går omkring på en rockklubb där de då fortfarande tämligen obskyra Nick Cave & the Bad Seeds spelar medan publiken står stilla med avstånd mellan varandra, liksom förlorade i sina egna tankar. Hade Wim Wenders gjort den filmen idag hade This is head varit ett perfekt band för den scenen.

Visst går det att dansa till deras krautiga beats och det gör också några  där framme men för mig ligger deras storhet i det hypnotiska och sinnesvidgande draget. Plus att de skriver förbaskat minnesvärda låtar. Själv står jag och vaggar i min egen värld, liksom människorna i den där filmscenen.

 

Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Teatralt och personligt med Skilla


Skilla 3

Foto: Ralph Bretzer

Det var inte Skilla riktigt som vi är vana att höra dem som uppträde på Far i hatten på fredagskvällen. Elpiano och elgitarr var utbytta mot akustiska diton och trumsetet mot en rytmlåda (heter det så?). Alla utom sångerskan Nina Christensen satt ned på scen.

Ett sådant upplägg blir lätt lite sceniskt stelt vilket ställer stora krav på vokalisten – även i vanliga fall den naturliga fokuspunkten – att leverera även visuellt. Nu är dock Christensen en närmast magnetisk scenpersonlighet som uttrycker sig med hela kroppen och liksom gestaltar sången utan att det för den sakens skull känns framtvingat eller pretentiöst. Att hon dessutom är en underbart personlig sångerska gör inte saken sämre. Jag älskar hur hon liksom slänger upp rösten på de högre tonerna.

Den (nästan) akustiska inramningen (Vanja Gottlow behåller sin elbas) framhäver det även i elektrisk form tydliga teatrala draget i bandets musik, ett drag jag för övrigt är mycket förtjust i.  Med bandet i en halvcirkel runt den stående Christensen och med publiken sittande i en motsvarande halvcirkel bildas dessutom en scen i scenen. I kombination med Christensens utspel och vita gammaldags långklänning (och stundtals violin) ger nästan känslan att befinna sig på en litterär salong någonstans när förra seklet var ungt och det, tycker jag är en väldigt angenäm känsla.

DSC_0284

Skilla 2 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×