Mellan Laurel Canyon och urskogen

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Wernes reverbindränkta gitarr smyger sig in i medvetandet. Jag sitter på en bänk vid Gustavscenen med en öl i handen och vilar trötta festivalben. Vad kan väl passa bättre när klockan slagit midnatt på festivalens andra dag och någon dj pluggar houseplågor jag definitivt är för gammal för på Stortorget än lite finstämd prärierock?

Amanda Werne, som uppträder under namnet Slowgold, är en artist jag varit nyfiken på ett tag men som det inte blivit av att jag kollat in. Hon har på några få år hunnit såväl bygga upp en respektabel katalog av skivor som samlat på sig en imponerande mängd hyllningar från såväl svensk som utländsk press. Att hon dessutom uppträtt tillsammans med Freddie Wadling borgar för kvalitet.

Den där reverbindränkta gitarren smyger sig på, i ett par takter. Sedan faller basen och trummorna in med tyngd och kraft. Ena sekunden är det mjukt och smeksamt, i nästa är det fullt ställ. Jag tänker i ärlighetens namn inte så mycket på prärien och de vidöppna vidderna. Snarare på en plats där Laurel Canyon möter den svenska urskogen; en plats där Neil Young gör ett av sina besök i Crosby, Stills & Nash, sparkar liv i Stephen Stills och låter gitarren yla i natten; en plats där the shotgun shack har vita knutar.

Wernes gitarr smyger inte längre. Den sjunger, talar, skriker. Hennes ögon är slutna och håret en skog. Hon är ett med sitt instrument och ett med sångerna. Trioformatet skulle kunna vara begränsande men tillsammans med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson hittar hon en dynamik som målar tavlor och skissar drömmar.

Slowgold lyckas med det svåra att låta det psykedeliska, svävande och finstämda få styrka, textur, groove och bett. Och det utan att låta som en karbonkopia på det sena 60- och tidiga 70-talets acidrock. För bredvid Neil Young och Stephen Stills smyger sig Turid och Barbro Hörberg in i den djupt egensinniga mixen.

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

Julia utan Marbles och lite Erja

Julia 5Foto: Ralph Bretzer

Julia Adams utgjorde en gång i tiden ena halvan av charmiga vispopduon Little Marbles som släppte några riktigt fina plattor och gjorde ett riktigt fint gästspel på Gustavscenen på Malmöfestivalen för ett gäng år sedan. Jag vet inte riktigt hur det är med statusen på Little Marbles idag men klart är att Julia Adams är ute på ett soloäventyr med mer elektroniskt inriktad popmusik.

Julia 4I denna skepnad gästade hon igår åter den numera transformerade Gustavscenen. Borta är tältets intimitet som annars hade klätt musiken bra. Det finns något hudlöst och känslomässigt naket i hennes texter som liter försvinner i snålblåsten på ett gråkulet Malmötorg.

Little Marbles akustiska instrumentering har bytts ut mot antingen Julia bakom keyboardet eller förinspelade elektroniska bakgrunder. Det, däremot, förstärker den hudlösa känslan att befinna sig mitt inne i Adams känsloliv. Tyvärr borgar det inte för någon större scenisk dynamik och Adams ser väldigt ensam ut på scen, även om hon gör sitt bästa för att äga densamma.

Den sympatiska framtoningen och den hudlösa känslan gör det lätt att ta hennes musik till sig. Däremot kan jag tycka att hon denna seneftermiddag träffar lite väl många sura toner.

* * *

Erja 1

Den finska slidefantomen Erja Lyytinen – som för övrigt pluggat på musikhögskolan i Malmö en gång i tiden – lät gitarren glöda i bluestältet.

En genuin stjärna är född

14060193_10155016672333682_462442514_oFoto: Ralph Bretzer

Det finns en speciell känsla med att se en riktigt bra artist som precis blivit det hen alltid varit menad att bli: en fullt utsprungen popstjärnan.

Redan innan Miriam Bryant kliver ut på scenen går förväntningarna nästan att ta på. Jag har sett henne flera gånger tidigare men det här är första gången efter Såmycket bättre och skillnaden mellan före efter går vidare än bara till storleken på publiken som är säkert tiodubbelt större än den hon spelade för på Malmöfestivalen för ett par år sedan.

Miriam Bryant var naturligtvis helt rätt för Så mycket bättre med sin charmiga kaxighet, sina svordomar och sin oförfalskade glädje. Och sin förmåga att ta andras låtar och göra dem till sina egna, att lägga något eget till utan att tappa kärnan i det som var, bör tilläggas. Att hon skulle bli säsongens stora utropstecken stod klart redan när hennes reaktion på att få reda på att det var Niklas Strömstedt som skrivit julklassikern Tänd ett ljus spreds som en löpeld på nätet.

14037422_10155016673423682_418881369_oGenomslaget var massivt och resultatet ser vi på Stortorget. Vrålet när första SMB-tolkningen kommer är på trumhinnespräckarnivå.

Den mycket välförtjänta framgången har satt sina spår i hennes artisteri. Hon har alltid varit en duktig scenartist med en röst som aldrig tycks svika men redan från start under torsdagskvällens spelning märks det att han hittat en än större pondus och säkerhet, utan att för den sakens skull tappa den genuina charmen. Hon tar den enorma scenen i besittning, äger den och utnyttjar den.

Tidigare när jag har sett henne har jag ondgjort mig lite över att arrangemangen lite begravt Bryants stämma i elektroniska ljud. Även här har en utveckling skett. Ljudbilden känns renare, med mer “levande” instrument, vilket gör att rösten får mer plats. Dessutom väljer hon till min stora glädje att köra min personliga favorit Weak heart där hon enbart backas av en akustisk gitarr.

Spelningens utan tvekan gulligaste ögonblick är när hon till första extranumret, tar in sin syster på scen att sitta framme vid kanten med vad som ser ut som tårar av rörelse i ögonen medan Miriam själv sjunger en Raised in rain som kan få klockor att stanna.

– Miriam, du fyller torg nu, sa hon, säger Miriam Bryant.
– Jag sa: men kom ut på scen och se själv.

Miriam Bryant har alltid varit lovande. Men nu har larven spräckt sin kokong och en fjäril slagit ut sina vingar. En stjärna är född.

14074943_10155016672658682_2073253454_o

Några bilder från lördagen

Lördag 1SVT och Barnkanalens Malin Olsson sände live från Raoul Wallenbergs park. Foto: Ralph Bretzer

Lördag 2

Lördag 3Dance across borders, dansföreställning i Fontänen.

Lördag 4

Lördag 5

Lördag 6Skanska laserpunk-bandet The Guilt på Rock Stage.

Lördag 7

Fredagspunk på festivalen

Headliners 1Foto: Ralph Bretzer

Rock Stage, förra årets festivalnykomling bland scenerna bjöd bland annat på lite skön rak punk-rock n’roll i form av Malmöbandet The Headlines. Det må stå Sex Pistols på sångerskans jacka i bilden ovanför och festivalprogrammet må prata om å ena sidan 90-talsidkoner som Rancid och Distillers och The Sounds å den andra, men mina tankar gick mer till andra generationens punkare. Streetpunk i stil med Sham 69 och Vice Squad. Riktigt skönt lät det i alla fall för en gammal punkromantiker som mig.

Headliners 4

Headliners 2

Gustavscenen har länge varit min favorit på festival. Det är här man hittar lite nyare eller smalare musik och tältet har varit en mysig plats att slå sig ned i festivalvimlet. Ibland har det dock varit mindre lyckat; som när Silvana Imam bokades dit för några år sedan och det var så trångt att man höll på att dö. Eller när flyktingkabarén (eller vad man ska kalla det) Europa Europa gick där med livemusik av (ett för en gångs skull omaskerat) The Knife och resultatet var det samma.

I år har scenen fått växa till sig. Tältet är borta och nu ser det mer ut som en lite större variant på det som var lilla Posthusscenen fram till för några år sedan. I går spelade hyllade riot grrl-bandet Arre! Arre! där vid midnatt. Och med det är festivalen igång på tiktigt. Om nu bara det förbannade duggregnet kunde lägga av så kan det bli fest på riktigt.

Arre

DSC_0322

Tack och hej för den här gången, Malmöfestivalen!

Beatrice Eli 8Foto: Ralph Bretzer

Nej, bilden ovan är inte från Malmöfestivalens finalkväll. Den är från Beatrice Elis spelning i tisdags (Var det i tisdags? Allt flyter ihop vid det här laget.) men jag tyckte att det var en passande tack och hejdå för den här gången-bild.

Jag sitter på tåget på väg hem efter åtta raka dagar och kvällar i Malmöfestivalens vård. Benen värker. Knäna värker. Öron och huvud är trötta och ögonen lite grusiga. I lurarna dunkar Helt off:s nya platta skönt i baktakt. Den släpptes igår vilket gör deras avslutningsspelning på Stortorget till ett releaseparty modell större.

Det har varit en lyckad festival. Kajsa Grytts glöd, Sofia Karlsson vackra stämma och musikalitet, Rival Sons sköna jammande, Thåströms mörka muller och Zara Larssons självsäkra leende är några av de saker som biter sig kvar i minnet. Vädret har varit kanon och jag kan faktiskt inte minnas att jag bevakat någon Malmöfestival där jag inte har stått våt och frusen på Posthusplatsen före i år.

Seainabo 10
Kvar biter sig också Seinabo Seys spelning igår kväll. Sey är 24 år och har släppt två ep:s. I april såg jag henne på ett lite drygt halvfullt KB. Förra veckan spelade hon på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas och igår intog hon Stortorget på ett alldeles storstilat sätt framför en faktiskt ganska enorm publik. Så var förutsättningarna också de bästa: avslutningskväll och kanonväder.

Och där stod hon och sjönge a capella inför kanske 20 000 människor (jag tar siffran ur luften, men ni hajar dimensionen) och det var bara så där knäckande bra.

Det krävs mod och självtillit att våga låta musikerna vila och ge sig ut ensam, om än bara för en låt. Det kräver en säkerhet i vetskapen om att den egna rösten inte kommer att svika en. Det finns inget fångstnät och ingen som kan täcka upp en miss.

Nu missar inte Seinabo Sey. Någonsin. Hon har en fantastisk pondus och är majestätisk i varje ögonblick hon tar ton på scen och jag kan inte komma ifrån tanken på henne som en svensk Shirley Bassey. Om hon inte får göra temat till en James Bond-film snart är det något som är fel…

* * *

Hur är man funtad om man tar med tomater och kastar på en 17-årig popartist bara för att hon vågar ta plats och säga vad hon tycker? Nu kan Zara Larsson konsten att äga en häcklare, men ändå…

* * *

Några bilder från Helt Offs spelning:

Helt Off 8 bw

Helt Off 12 bw

Helt Off 1 bw

”Zara har täckning för sin kaxighet”

22-malm-ZaraLarsson-5-576x400Foto: Claes Hall

Det har på många sätt varit Zara Larssons sommar i media.
Från instagraminlägg som plockats upp av kvällstidningarna till det märkliga bråket som uppstod efter uttalandet om att hon borde fått plats på Bråvallas poster och det uppmärksammade sommarpratet. Och så hashtaggen #backazara så klart.

Hon är ung, bara 17 år, är tjej, kaxig och tar plats. Det borde inte vara något konstigt med det 2015 men ändå sticker det tydligen i ögonen på vissa.
Det borde inte vara något konstigt, speciellt inte som hon har täckning för sin kaxighet och star quality så att det räcker och blir över.
Förutsättningarna är perfekta på fredagskvällen. Det är avslutningskväll, solen skiner och torget är om inte packat så i alla fall bra nära. Är det största publiken på årets Malmöfestival? Det kan mycket väl vara det…

Zara kommer ut med ett självsäkert leende på läpparna. Utan att ha tagit en ton äger hon redan scenen.
Bakom sig har hon ett tajt liveband som lyfter låtarna högt över den lite plastiga studioproduktionen på skivorna.
Att hon sedan har rösten att backa upp attityden med och ett fullblodsproffs rörelsemönster förstärker bara intrycket av att hon är en stjärna här för att stanna på inte bara den svenska pophimlen. Rösten har dynamik och uttrycksfullhet även om den inte är färdigutvecklad än. Men den lilla valpighet som finns kvar i stämman klär å andra sidan tonårsanthems som Rooftop, Skippin a beat och Lush life väl. Att alla låtar kanske inte når upp till samma klass som de nämnda är kanske inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt bara har ett album och ett gäng singlar i bagaget.

Själv tycker jag den där kaxigheten är charmig men, som sagt, vissa har av oklara skäl problem med den. Som den tomte som kastar upp tomater på scen. Zara Larsson tar det dock som en drottning:
– Det är lite fint ändå, han har tagit sig hit, tagit med sig tomater. Det är lite fint ändå! Men vi andra är här för att ha kul.
Så äger man häcklare.
Att betyget trots allt stannar på en trea beror på bristerna i låtkatalogen. Zara själv får ett högre betyg.

 

Stormvarning

Stormvarning 1Magnus Carlsson.

Lite bilder jag tog under gårdagens Stormvarning-spelning, ett gig där artister varvades med föredrag om klimatkrisen och vad vi kan göra åt den…

Stormvarning 5 Peter Morén från Peter, Bjorn and John

Stormvarning 10Nino Ramsby och Rebecka Törnqvist.

Stormvarning 4Till vänster i bild, Goran Kajfes.

Stormvarning 9Nils-Emil Svanängen, alias Loney Dear.

Stormvarning 8Isabella Lundgren.

Stormvarning 7Goran Kajfes.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×