Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Legendarisk tv-man död

Stephen Bochco är död. Skaparen av tv-serier som Spanarna på Hill Street, Lagens Änglar, NYPD Blue och Doogie Howser blev 74 år gammal. 

Ett urbant sorgesamt piano, en polisbil som rullar ut ur garaget och sedan över regnvåta New York-gator och skådespelaren Daniel J Travantis sorgsna ögon. Och Bruce Weitz lömska blick förstås.

Inledningssekvensen till Hill Street Blues har etsat sig in i medvetandet. Jag var tio år när serien hade premiär 1981 och till och med för mig, som ännu inte nått tonåren, var det uppenbart att serien var något annat än de rätt lättviktiga polisseries som jag sett tidigare, även om jag naturligtvis inte kunde sätta ord på varför då.

”Hey, let’s be careful out there”

Serien tog in element från såpoperan – storylines som sträcker sig över flera avsnitt och ett myller av karaktärer – och blandade skitig realism med en rejäl dos humor.
– Michael Kozoll [Bochcos medproducent, reds anm] och jag ville inte göra en vanlig snutshow, har seriens skapare, Stephen Bochco, sagt till The Guardian.

Och en vanlig snutshow var det verkligen inte. Redan första avsnittets öppningsscen visar det med all önskvärd tydlighet. Den skakiga handkameran, den muggiga ljussättningen, snackigheten och de dova färgerna under polisstationens morgonmöte ger signalen om att det vi ser är ett utsnitt ur verkligheten. Och när serien lämnade oss sju år senare hade den känslan inte lämnat.

Gott skådespeleri, ett vasst manus, överlappande dialog och inte minst ett myllrande galleri av intressanta och mångbottnade karaktärer lyfte den långt över den kvalitet som var vanlig i amerikanska serier vid den här tiden. 1981 hade tv-serien en status någonstans strax under B-filmen. I bästa fall.

Inte minst det faktum att de ”goda” karaktärerna hade fel och brister – och att vi som publik fick följa med och ta del av det som hände bortanför själva fångandet av bovar – hjälpte till att lyfta nivån.
– Idén i nästan alla andra polisserier är att deras privatliv händer under de 23 timmar på dygnet som du inte ser, det vände vi in och ut, sa Stephen Bochco till New York Times 2014.

Redan första säsongen kapade man hela Emmy-galan med totalt 21 nomineringar (fortfarande oöverträffat) och åtta priser.
– Jag var shockad av kvaliteteten vid den första visningen. Steven tog publiken till platser som erkände livets komplexitet, har Joe Spano, som spelade den sympatiske Henry Goldblume, sagt till The Guardian.

Stephen Bochco skulle gå vidare och skapa fler serier, bland dem Lagens änglar, NYPD Blue och Doogie Howser. Han har fått ta emot inte mindre än tio Emmys, varav fyra för Spanarna på Hill Street.
– Han är en av de viktigaste figurerna i televisionens historia, säger tv-kritikern David Bianculli till New York Times.
– Vi skulle inte ha den utmärkta TV vi idag har, via kabel, sändningar och streaming, om det inte vore för det Stephen Bochco gjorde. Han var en pionjär.

I söndags dog Stephen Bochco i Pacific Palisades, Kalifornien. Han dog i komplikationer som en följd av hans cancer. Bochco stamcellstransplanerades 2014 på grund av leukemi.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Förebilden för Döden är … död

Jag har aldrig varit någon stor serieläsare men under en period som ung vuxen i slutet av 80-talet läste jag en del. Det var nästan utseslutande Neil Gaimans fel. Hans serie Sandman var ett mästerverk där myter och legender flöt samman i ett både poetiskt, varmt, filosofiskt och lite skrämmande världsbygge.

I centrum för berättelserna stod de sju ändlösa: Destiny, Death, Dream, Destruction, Desire, Despair och Delirium. Vid sidan om drömfursten själv – The Sandman, Morpheus eller vad man nu vill kalla honom – var det Döden som var den mest framträdande och, oväntat nog, den minst skrämmande av dem.

Gaimans genidrag var att porträttera döden, inte som ett skelett i kåpa med lie i hand, utan som en söt, vänlig, vis och tröstande punktjej med goth-spretigt svart hår och en ankh – hieroglyfen för livet – om halsen; alltid beredd att sträcka ut handen och ledsaga den drabbade in i det okända.

Du får det alla får. Du får en livstid.

Den visuella förebilden för Döden hittades dock inte av Gaiman själv utan av tecknaren Mike Dringenberg. Gaiman berättar i The Sandman Chronicles att han hade tänkt sig sånngerskan Nico, så som hon såg ut på omslaget till albumet Chelsea Girl från 1967, som förebild men Dringenberg hittade istället Cinamon Hadley. Han tecknade en bild på Death med Hadley som förlaga och skickade bilden till Gaiman som reagerade med ett ”Wow!” och bilden kom senare att tryckas i nummer 11 av Sandman.

Cinamon Hadley berättade 2011 för Slug Magazine hur det gick till när hon blev Döden:
”Mike Dringenberg var en god vän till mig. Han sa att han ville använda mig som förebild för en karaktär i en serietidning sedan tänkte jag inte mer på det.”

Till Post-Punk.com sa hon:
”Jag visste ingenting om serier och jag visste inte att det här var något särskilt. Jag visste absolut inte att det skulle bli det som det blev”.

Det det blev skulle visa sig vara en förebild inom såväl goth-mode som nördkulturen i stort. På många sätt överglänser karaktären Döden självaste huvudpersonen och figurerar på allt från t-shirts till kaffemuggar. När tidningen Empire 2016 listade världens 50 bästa serietidningskaraktärer hamnade Döden på plats 15, före till exempel Iron Man, Wonder Woman och Kapten Haddock. I sin motivering skriver man bland annat att Döden är ”den visa äldre syster alla önskar att de haft, mycket mer samlad och tillfreds än någon av de andra ändlösa (med möjligt undantag Destiny (ödet)) och det är också hon som får knyta ihop hela serien i dess sista akt”.

Trots det var Hadley länge omedveten om uppståndelsen.

Flera år senare bläddrar hon igenom en serietidning hos en god vän och snubblar över bilden av sig själv. Hon berättar för Slug Magazine att det gav ett lyft för hennes självkänsla och självförtroende och att det öppnat upp nya sociala vägar för henne.
”Människor vill antingen möta mig [för att de beundrar karaktären] eller så vill de inte det för att de tror att jag är stöddig”.

Hon berättar också att hon ibland undrar om Dringenberg använt mer än hennes utseende till karaktären:
”[Döden är] märkligt oskyldig på sätt och vis, och det är så mycket jag”.

I lördags avled Cinamon Hadley 48 år gammal. Hon diagnosticerades med långt framskriden tjocktarmscancer förra året men efter behandling gick sjukdomen i remission. Men den kom tillbaka och hennes liv gick inte att rädda.

Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×