En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon

Foto: Pressens Bild/TT, Jessica Gow/TT och Vilhelm Stokstad/TT; Montage Ralph Bretzer

Läst något av Frédéric Mistral eller José Eschegaray nyligen? Va? Har du inte läst de båda nobelpristagarna i litteratur från 1904?

Okej. Det har inte jag heller. Och den enda anledningen att jag över huvud taget känner igen namnen är att jag med viss regelbundenhet – en gång om året – tittar på listan över tidigare nobelpristagare. Att göra det, titta på listan alltså, skickar varje gång tankarna till The Kinks Celluloid Heroes:

You can see all the stars as you walk down Hollywood Boulevard
Some that you recognize, some that you’ve hardly even heard of

Litteraturhistorien är, liksom för den delen film- och pophistorien, inte konstant. Vem minns idag storstjärnor som skådespelerskan Clara Bow, bluesrockarna Grand Funk Railroad eller författaren Frank Wedekind, annat än som namn ur historien?

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
Vilket som går mot vilket öde är inte alltid lätt att förutse, eller ens logiskt.
Det för oss till det här med kravet på att införa en litteraturkanon. En informell sådan finns ju redan. På den står såväl August Strindbergs Giftas, Selma Lagerlöfs Gösta Berglings Saga och Klas Östergrens Gentlemen.

Att det behövs en högre kunskap om vår egen kulturhistoria och om kulturens betydelse, inte minst bland dem som styr oss, är allom uppenbart, inte minst efter Ebba Busch Thors framträdande i Aktuellt i förrgår. Många kommentatorer på båda sidor av den politiska debatten har tagit tillfället i akt att jämföra vår förre statsminister med sin franske nuvarande motsvarighet – den förstnämnde har en förkärlek för Da Buzz och Camilla Läckberg och den sistnämnde kan otvunget leverera första scenen ur Moliéres Misantropen på beställning.

Ja, det är klasskillnad där och själv brukar jag säga att allt jag lärt mig om svensk litteratur-, musik- och konsthistoria har jag lärt mig trots skolan, inte tack vare den. Det är naturligtvis tillspetsat men det finns ett korn av sanning där. Den svenska offentligheten – och utbildningsväsendet – har en väldigt trist bildningsfientlighet. Kunskaper som inte är direkt omsättbara i monetär nytta är inget värda. Att den typen av kunskaper främjar ett lands ekonomi på många andra sätt blundas det för.

Men är verkligen en fastspikad litteraturkanon rätt väg att gå?
Min personliga ryggmärgsreflex är att ingen annan än jag ska bestämma vad jag läser. En sanning med modifikation naturligtvis, i skolan läste man ju en del – alldeles för lite – som någon annan bestämt.

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.

Om man nu ändå ska ha en från ovan etablerad kanon, varför ska man bara ha det för litteraturen? Då ska vi även se till att ungarna får sig till livs lite Wilhelm Stenhammar, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Barbro Hörberg, Turid, Pugh Rogefeldt och Joakim Thåström.

 

”Han spelar gitarr och skriver låtar också”

Stacey Kent och Kazuo Ishiguro. Foto: Wikimedia och TT

I en kommentar till The Guardian om att hans vän Kazuo Ishiguro – författaren till bland annat romanen Återstoden om dagen – tilldelas Nobelpriset i litteratur kan Salman Rushdie inte låta bli att tillägga:
– Och han spelar gitarr och skriver låtar också. Roll over Bob Dylan.

Och visst är det så. I sin ungdom såg han sig som musiker, berättar han i en annan The Guardian-artikel, från 2015. Men det var en dröm som han fick ge upp när han kom till insikt om att att han inte kunde bli både och – singer-songwriter och författare. Det sistnämnda alternativet segrade och det lär väl knappast vara något han ångrat, särskilt inte nu.

– Jag brukade se mig själv som något slags musikertyp, men det kom till en punkt där jag tänkte: det här är inte alls jag. Jag är mycket mindre glamorös. Jag är en av dessa personer med manchesterkavaj med armbågsskydd. Det var en riktig besvikelse, säger han i intervjun.

Men den som gräver lite kommer att hitta Ishiguro i musikalisk form. Efter att han varit med i det klassiska radioprogrammet Desert Island Discs på BBC, ett program där mer eller mindre kända människor väljer ut sin favoritmusik hade han med jazzsångerskan Stacey Kent, vilket kom att resultera i ett samarbete mellan dem där Ishiguro skrev några av texterna till hennes Grammy-nominerade album Breakfast on the morning tram – en titel lånad från en av hans romaner.

– En av de viktigaste sakerna jag lärde mig av att skriva texter – och det här hade ett enormt inflytande på min skönlitteratur – var att med en intim, förtrolig, första persons-sång måste betydelsen inte vara uppenbar. Det måste vara snett, ibland måste du läsa mellan raderna, säger han till The Guardian.

 

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

Låttexter är poesi

sdlsybb035b-nlFoto: TT

Både väntat och oväntat. Så kan man väl kommentera valet av Bob Dylan som årets Nobelpristagare i litteratur. Han har liksom funnits med i snacket kring priset sedan Jesus gick i kortbyxor. Samtidigt var det väl inte många som trott att Svenska Akademien med alla sina finkulturella traditioner skulle ge sig så långt ut på folklighetens väg.

Och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Från hyllanden till kraftfulla och inte sällan rätt ofrivilligt komiska avståndstaganden. ”Helt ofattbart. Oerhört deprimerande.” basunerar en konkurrerande tidning ut som rubrik på sin webb-etta. Vilket ju känns både perspektivlöst och lite löjeväckande. Och ett skäl i sig gott nog att ge Dylan priset. För blir någon så upprörd över valet så måste det ju bara vara rätt.

Låttexter är poesi. De är poesi i en urgammal muntlig tradition. Det, mina vänner, är Odyssén och Illiaden också. Folklig muntlig tradition, dessutom.

Huruvida han är den av rockens och populärmusikens låttextförfattare som är mest förtjänt av priset tänker jag inte ge mig in på. Jag kan tänka mig flera andra kandidater, däribland Tom Waits och Patti Smith, men mest är jag glad att Akademien med detta lyfter formen, sångtexten, till samma nivå som andra litterära uttrycksformer. För sångtexterna är lika mycket litteratur som någon annan form av lyrik, som en teaterpjäs, roman, essä eller novell.

Med det skrivna ordet i centrum

STOCKHOLM 20041120 Umberto Eco, författare Italien. Foto Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX Code 30092Foto: Björn Larsson Rosvall / SvD / TT

“Manuskript kan inte brinna” säger djävulen i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margerita. Det är en mångbottnad replik som på ytan naturligtvis inte är sann men som bär en djupare sanning. Det skrivna ordet lever sitt eget liv, långt efter att dess upphovsman är borta. En dikt, ett teatermanus eller en bok lever i det att den blir läst och kan påverka de levandes tankevärld i årstusenden efter att de författats.

Ingen visste det här bättre än den italienska författaren, semiotikprofessorn och litteraturkritikern Umberto Eco som gick bort igår kväll, vid 84 års ålder, i sitt hem i Milano.

Ecos skönlitterära genombrottsverk, Rosens namn från 1980, hämtade som så många av hans böcker sin näring i ordens och böckernas makt, i hur farliga tankar sätter skräck i de som har makten. Boken gjorde Eco till en litterär stjärna som skulle skina ännu klarare efter att den på ett mycket bra sätt filmatiserats med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna.

På ytan är det en detektivroman där franciskanermunken William of Baskerville – med typiskt Eco:ska blinkningar till William of Ockham (han med Ockhams rakblad) och Sherlock Holmes – under medeltiden kommer till ett kloster för att lösa ett antal mord som ägt rum där.

I kärnan av berättelsen fanns naturligtvis ett manuskript, och inte vilket manuskript som helst. Aristoteles stora verk om diktkonsten, Poetiken, består av två delar, Om tragedin och Om komedin. Den sistnämnda delen finns inte bevarad och det är om den kampen om ordet utkämpar sig i romanen.

Men manuskript kan brinna. Boken rämnar i en eldsvåda som förgör klostrets magnifika bibliotek och med det är Aristoteles Om komedin för evigt förlorad, minnet av den finns bara kvar i titeln.

Rosens namn är, precis som alla Ecos verk, fyllda av klassisk bildning. Lika mycket som en historisk detektivroman är det en lektion i filosofi, kulturhistoria, logik och semiotik (läran om tolkandet av tecken). Vid sidan av spänningen slår man igen boken med känslan av att faktiskt vara lite mer bildad än man var när man började den, och det är ju inte en alldeles oangenäm förnimmelse.

Eco skulle i resten av sin litterära gärning förbli texterna trogna. De finns där i kärnan av alla hans berättelser. Det må vara tecknade serier i Drottning Luanas mystiska eld, det förfalskade antisemitiska dokumentet Sion vises protokoll i Begravningsplatsen i Prag eller tabloidpressen i Upplaga Noll, hans senaste roman som släpptes på italienska så sent som i januari förra året. Eller det konspirationsteoretiska påhitten av ett gäng småskojare i förlagsbranchen i min egen favorit, Focaults pendel, som tar sig an ett eget liv och snart försätter dess upphovsmän i livsfara.

Ecos böcker är, som sagt, spränglärda men han berättade med ett så frejdigt gott humör och med en sådan kärlek till den goda skrönan att det inte känns som att man får en historielektion, även om man de facto får det. Bildning har sällan varit mer underhållande än när den kom genom Umberto Ecos penna.

Ta ett bloss för moster Lillie

sy48bf00
Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
för att hon måste dö

Jag citerar dikten ur minnet. Det är åtminstone 20 år sedan jag sist läste den och säkert rör jag till ordningen på fraserna här och i nedanstående citat.
Jag sitter på tåget norrut när jag nås av nyheten att Bodil Malmsten gått ur tiden, 71 år gammal. Cancern tog henne precis som den tog Lemmy, som den tog Bowie, Signe Andersson och Paul Kantner, bara de senaste månaderna.

Jag skriver det här medan tåget passerar Falkenberg, staden där jag föddes, växte upp och där jag bildade mitt första band. Det var Magnus på piano, Lotta på sång och jag på gitarr från början. Vi kallade oss Surrey Estate Agents med en blinkning till Douglas Adams (ni vet han med Liftarens guide till galaxen).

Vi körde en tonsatt version av Ett bloss för moster Lillie hämtad ur mitt tummade ex av Bodil Malmstens samlade dikter. Den boken fanns alltid i min innerficka vid den tiden. Ja, jag var rätt pretentiös, men grejen med att Malmstens lyrik i allmänhet och Ett bloss för moster Lillie i synnerhet slog an strängar med mig var just att den inte kändes pretentiös.

Den moster Lillie som träder fram ur diktens jazziga rader gick bort i strumpor med sömmar och eviga rock n roll-drömmar, hon gick bort i höga klackar i slippriga uppförsbackar. Det är en melankolisk dikt men samtidigt varm och med ett stråk av humor. Rimmen ger den en lätthet trots att den de facto handlar om någon som gått bort. Den strösslas med rock n roll-referenser. Det är rödvin och starka cigaretter; det är Waits och West Side Story.

Det var Magnus och Lotta som skrev musiken till vår tolkning av Ett bloss för moster Lillie och ska jag vara riktigt ärlig så är jag osäker på om jag över huvud taget spelade på den låten. Jag är ingen mästergitarrist idag och för 25 år sedan var jag direkt dålig. Men jag tror att jag i alla fall lade ett litet solo på den.

wp-1454774522173.jpgPå den tiden var Bodil Malmsten nästan jämnt i tv-rutan och hon hade ett sätt som fick henne att gå igenom och få en att nästan känna det som att man kände henne. Kanske var det därför hon lyckades bli folkkär på ett sätt som i modern tid sällan poeter blir på våra breddgrader. För folkkär var hon redan då, innan romanerna och den hyllade bloggen.

En gång fick jag i alla fall möjligheten att träffa henne i verkligheten. Det var på bokmässan… kan det ha varit 93? … som vi bytte några ord med varandra. Hon var trevlig, signerade mitt tummade ex av hennes samlade dikter och jag frågade henne om  vi kunde få tillåtelse att tonsätta hennes dikt. Det fick vi och det var ju tur eftersom vi redan hade gjort det.

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.

wp-1454774649362.jpg

De var slödder och visste om det

Black Sabbath.
Tre fjärdedelar av originaluppställningen av Black Sabbath: Geezer Butler, Ozzy Osbourne och Tony Iommi. Bilden är tagen 1999. Frånvarande är trummisen Bill Ward. Det har han varit på alla återföreningar sedan dess. Foto: TT

“De var slödder och visste om det.”

Det är en storartad öppningsmening på en bok. Inte minst är det en storartad öppningsmening på en bok om verkliga människor som spelar i ett av världens mest inflytelserika rockband. Tillsammans med Led Zeppelin och Deep Purple lade Black Sabbath i brottet mellan 60- och 70-tal grunden för den musik som skulle komma att kallas heavy metal. Men det skulle dröja länge innan de fick den respekt de förtjänade för sin banbrytande musik.

“De var slödder och visste om det.”

Det är en mening som öppnar för klassanalys, för en bok som sätter in bandet i en social kontext. Gudarna ska veta att det finns intressanta tankar att tänka om Black Sabbath i det perspektivet och lika intressanta paralleller att dra mellan hur deras musik lät och platsen de kommer ifrån.

"Black Sabbath" Mick Wall (Forum)
”Black Sabbath”
Mick Wall
(Forum)

De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath har sina rötter i Birmingham, i utkanten av Black Country, det område i västra Midlands som var ett av de mest och tidigast industrialiserade områdena i Storbritannien. Området var känt för sina kolgruvor, stålverk och koksframställningsindustrier. För arbetarklassgrabbar som växte upp där på den tiden var det hårda, tunga och inte sällan farliga jobb som stod till buds. Och det i ett av de mest utpräglade och segregerade klassamhällen västvärlden kunde uppbåda.

Problemet är bara att Mick Wall i sin Black Sabbath-biografi inte gör klassanalysen annat än möjligtvis underförstått. Han gör inte heller något särskilt bra jobb med att måla upp bilden av den miljö som formade bandet.
Över några få utgångar i en magasinsartikel om Judas Priest-sångaren Rob Halford lyckades journalisten Roy Wilkinson nyligen i Mojo bättre med att slå huvudet på spiken om var Sabbaths musik hämtade sin näring än vad Wall lyckas med på flera kapitel:

“The grim reaches of Mordor in Tolkien’s Lord Of The Rings were inspired by the industrialised grime of the Midlands area known as the Black Country, in Birminghan, were Black Sabbath. With their black magic references and invicible down-tuned grind, Black Sabbath were the musical equivalent of Tolkien’s giant, whip-wielding Balrogs – charismatically brutal, clearing the way for others to follow”.

Låt vara att anledningen att bandet spelade så nedstämt var att Tony Iommi vid en arbetsplatsolycka kapat av sina fingertoppar och på grund av smärtan inte kunde spela med normalt stämda strängar.

Den första av bokens två delar, som omfattar ungefär en tredjedel av sidantalet och avhandlar storhetstiden med Ozzy Osbourne på sång och resten av originaluppsättningen intakt, haltar svårt. Det är delvis på grund av bristen på djupare analys men också på att det saknas gestaltning. Det blir i och för sig informativt och kunnigt collage där det klipps och klistras från olika källor och författarens mer sentida intervjuer med bandmedlemmarna. Det är trist för det är under den här tiden bandet gör det mesta av sin bästa musik.

Att det sedan är rätt tröttsamt att läsa om sprit-, knark- och sexorgier – klassisk 70-talshårdrocksdekadens – är i och för sig inte Mick Walls fel. Det hade knappast varit en rättvisande bild annars av ett band vars grava missbruksproblem ligger bakom att de under slutet av 70-talet och framåt – med undantag av den korta period de spelade med den betydligt skötsammare Ronnie James Dio på sång – allt som oftast halkade i diket.

Bokens andra del är mycket bättre. Det är här Mick Wall själv kliver in i berättelsen, bland annat i egenskap av PR-man för Black Sabbath och som spökskrivare för Ozzy Osbournes självbiografi. Plötsligt blir texten oändligt mycket mer levande. Nu känner han dem han skriver om och kan använda sina egna ögon och minnen. Nu har han också tillgång till bandmedlemmarna och intervjuar dem åtskilliga gånger genom åren både, på senare tid, för den här boken och, tidigare, för olika publikationer. Texten blir inte längre ett tredjehandsreferat och då är det också betydligt roligare att läsa.

Det bestående intrycket, när jag slår ihop pärmarna, är dock bristen på analys. Wall lägger kritiska öron till musiken och texterna men förmår inte sätta in bandets musik i ett samhälleligt perspektiv. Det är synd för han kan bandets historia på sina fem fingrar och har genom sin egen en ganska unik inblick i densamma.

En underhållande fantasyskröna

LT caroline32Foto: Malin Falk/Arkiv

Gud är utbränd och hörs inte av. I de nedre regionerna gör demonerna, ledda av Beelzebub, uppror mot hin håle själv. Och i mitten av alltihop hamnar naturligtvis mänskligheten. Allt verkar gå åt helvete högst bokstavligt och de fyra ryttarna börjar vädra morgonluft.

"Demonologi för  nybörjare" Författare: Caroline L Jensen Förlag: Kalla kulor
”Demonologi för
nybörjare”
Författare: Caroline L Jensen
Förlag: Kalla kulor

I ett helt vanligt svenskt bostadsområde bor helt vanlige – eller är han det? – 19-årige Isak tillsammans med sin mentalt frånvarande mamma och sin älskade men förmodligen ondskefulla lillasyster. Tillsammans med kompisen Rufus och deras ledsagare, den talande råttan Beatrice, faller det på Isaks lott att ställa allting till rätta. Och det helst innan jorden går under.

I sin fjärde roman smälter Caroline L Jensen samman Neil Gaiman med Michail Bulgakov och gjuter smältan i Dantes form när Isak, Rufus och Beatrice beger sig på en resa genom helvetets kretsar för att rädda livet på Satan (!) och därmed världen och hela mänskligheten.

Jensen når kanske inte riktigt upp till nämnda författarstorheter rent stilistiskt men hon har helt klart fått till en underhållande och lätt vanvördig fantasyskröna där hon sätter sin egen skruv på den kristna teologin. Visst är Gud god och mäktig, men är han verkligen allsmäktig? Och finns det någon över honom i hierarkin?

I Bibeln tar karaktären Gud ett skutt mellan gamla testementets lynniga och bekräftelsekrävande krigargud och den frånvarande guden i det nya testamentet. Guden som låter sin son tala om förlåtelse i hans ställe. Det får här sin förklaring på ett ganska intressant sätt.

Mytisk resa bland dolda minnen

Neil Gaiman

 Neil Gaiman. Foto: TT

På väg från en begravning kör den namnlöse protagonisten runt på måfå och hamnar av en slump (?) på sin barndoms landsväg. Numera är den inte längre så lantlig men i slutet av vägen ligger fortfarande Hempstocks bondgård och bakom den finns ankdammen som är en ocean – och något mycket större än så.

Neil Gaiman  “Oceanen vid vägens slut” (Bonnier Carlsen) Översättning: Kristoffer Leandoer
Neil Gaiman
“Oceanen vid vägens slut”
(Bonnier Carlsen)
Översättning: Kristoffer Leandoer

Han färdas tillbaka i minnet till när han var sju år gammal – ett ensamt barn som levde i sina böcker – till mötet med den några år äldre Lettie Hempstock som verkade så mycket äldre än sina år, till när hans barndom tog slut.

Oceanen vid vägens slut kommer ut på ett barn- och ungdomsboksförlag och det är definitivt en saga. Men att klistra på etiketten ungdomslitteratur på boken är att förminska den. Som huvudpersonen, tillika berättarjaget, säger:

“Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.”

Ända sedan genombrottet med serieromanerna om Sandman har Gaimans verk genomsyrats av legender, myter och sagor. I Sandman kunde han han ta in allt från Shakespeare (både personen och hans verk) till grekiska gudasagor, i Amerikanska gudar skapade han en helt egen mytologi utifrån gamla gudasagor och i Neverwhere byggde han om London till en skuggvärld under ytan av det vi ser.

“Oceanen…” är inget undantag. Även här putsar han bort verklighetens fernissa för att hitta något större, vackrare och mer otäckt därbakom. En plats att fly från och fly till. Tonen är melankolisk, språket närmast poetiskt. Att den är relativt komprimerad, boken är bara lite drygt 200 sidor, bidrar ocskå till att den gör ett så starkt intryck.

Kristioffer Leandoers översättning är smidig och fångar väl Gaimans berättarton. Jag frågar mig dock varför han valt att förflytta vissa brittiska begrepp till svenska dito. När systern spelar Kalle Johansson – tänker han verkligen på musiken med det namnet? Tänker han inte på den som Chopsticks – dess engelska namn? Och varför kallar hans pappa honom för “Bildsköne Bengtsson”? Jag har svårt att tro att vanliga människor i 60-talets Sussex vet att referera till svenska 30-talsgangsters.

Det är dock en ytterst marginell anmärkning. Oceanen vid vägens slut är en stor liten roman för ungdomar och vuxna lika.

Eller med Lettie Hempstocks ord:
“Jag ska berätta något viktigt för dig. Vuxna ser inte ut som vuxna på insidan heller. Utanpå är de stora och tanklösa och vet alltid vad de håller på med. Inuti ser de ut som de alltid har gjort. Som när de var lika gamla som du. Sanningen är att det inte finns några vuxna. Inte en enda, inte i hela vida världen.”

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×