Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

För 25 år sedan förändrades världen

iNTERNETFoto: TT Bearbetning: Ralph Bretzer

Idag för 25 år sedan förändrades världen för alltid. Men det var inte uppenbart för speciellt många den 23 augusti 1991. Få var då ens medvetna om att internet just öppnats för allmänheten.

Mitt eget första möte med internet kom något år tidigare, när jag började plugga på Halmstad Högskola. I datasalen stod Sparc-stationer, vilket var något väldigt häftigt på den tiden, med vilka man kunde koppla upp sig på nätet som då ännu saknade grafiskt gränssnitt och alltså bara bestod av ascii-tecken *), det vill säga huvudsakligen bokstäver och siffror.

Bristen på grafik – och för den sakens skull hemsidor – hindrade inte att det var något väldigt häftigt, känslan av att ha världen vid sina fingertoppar. Att vi sedan använde dessa för sin tid otroliga kraftpaket huvudsakligen till att spela Tetris och att logga på MUD:ar **) är en annan femma.

Jo, det kändes stort men att det skulle förändra världen stod väl knappast klart för oss då. Ännu var det nästan ett decennie kvar till internet skulle finnas i var och vartannat hem, fildelningen så när tagit knäcken på film- och musikindustrin – i alla fall om man får tro dem själva, och att ett liv utan tillgång till webben i fickan var man än befann sig skulle te sig som ett ohanterbart helvete.

Det var inte förrän 1992 som man kunde surfa på nätet med webbläsare som hade ett grafiskt gränssnitt, och faktiskt få bilder i samma fönster som texten. Först var Erwise som följdes av ViolaWWW och Mosaic. Den sistnämnda kom dock inte förrän i januari 1993.

När gjorde då internet på riktigt sitt intåg i svenskens liv? I början av året intervjuade jag Rickard Eriksson, skapare av det första sociala mediet, Lunarstorm, i tidningen Hallands Nyheter i samband med att en nostaligiversion av den gamla sajten lagts ut på nätet. Han berättade bland annat hur han upplevde internet när han själv kom i kontakt med det för första gången 1996:

– Internet var fruktansvärt tråkigt på den tiden, men det fanns möjligheter, man kunde kommunicera. Men det behövdes ett krångligt program för att skicka e-post, ett annat för att diskutera på forumet usenet och ett tredje för att chatta på irc. Det var fortfarande datornördarna som hade kunskapsgreppet och var kungar.

2002, året innan Facebook startades, tilldelades Nilsson Stora Internetpriset. Han vann det i kamp med hem-pc-reformen som på många sätt kan beskrivas som internets slutgiltiga inbrott i de svenska hemmen. Reformen genomfördes 1998 och gav anställda rätt att hyra eller låna en persondator.

Det är odiskutabelt att det var reformen som gjorde att gemene man fick en dator hemma och med hemdatorn följde ett modem och med det en uppkoppling till den stora världen. Efter tre år med reformen hade en miljon svenskar tillgång till dator hemma. Året efter att reformen genomfördes slog bredbandet igenom, wifi skapades och mobilsurfandet föddes.

Så småningom började den initiala rädslan att betala saker via de nya apparaterna nötas ned och såväl shopping som bankaffärer skulle flytta över online. Och världen skulle aldrig mera bli sig lik.

Från datorn i ditt hem till mobilen i din ficka. Men vad är nästa steg? När flyttar internet under huden?

Fotnoter:
*) American Standard Code for Information Interchange
**) Multi User Dungeon – Ett slags nätbaserade textäventyrsspel där ett stort antal spelare kunde spela samtidigt och interagera med varandra.

Vaknar upp i Narnia

Satte mig på tåget till Göteborg i morse. När jag somnade någonstans i höjd med Lund var det vår, sedan vaknade jag upp i Narnia (första delen, där den vita häxan gjort så att det är ”always winter but never christmas”). Hatar sådana bakslag. Blöt och jävlig är snön också. Kommer kanske aldrig våga somna igen. Tänk om jag skulle vakna upp i en ny istid…

* * *

Blir lite gladare när jag kommer innanför dörren och ser att Lykke Lis nya har dumpit ned på hallgolvet i hardcopy. Säga vad man vill om digital musik men det är fortfarande något särskilt med att ha musiken på riktigt. Låt vara att cd inte är riktigt lika mycket på riktigt som vinyl. Vinyl är riktigast.

Och tusan vad snygg den är! Från omslagsbilden och häftet till pappkvaliteten känns det väldigt gediget.

Varför satsar inte de stora skivbolagen i större utsträckning på schyssta förpackningar? Det hade ju varit ett sätt att på ett tidigt stadium mota nedladdningen i grind. Att ge kunden något mer än bara musiken. Ge dem ett skäl att faktiskt vilja ha den fysiska produkten, något som inte gick att ladda ned från nätet.

Men istället har det varit som omslagsdesignen regredierat, egentligen ända sedan cd-formatet introducerades. Som om det inte var kul längre att göra något speciellt när de stora fina vinylkonvoluten försvann och designern hänvisades till 12×12 centimeter instucket i ett fult plastfodral som sprack eller tappade tänderna bara man tittade på det.

Men ett schysst hårdpappfodral med god design (och gärna ett bra innehåll också, naturligtvis) det gör mig glad. Nästan lika glad som ett gatefold-vinylkonvolut. Men bara nästan.

* * *

Läser i Huffington Post att det finns tillägg till Chrome och Firefox som rensar bort, eller i alla fall maskerar, vartenda omnämnande av Charlie Sheen och Justin Bieber på internet. Inte en dag för tidigt.

Om TV-apparatens snara död

– Melodifestivalen är det enda tillfället när det är socialt acceptabelt att sitta och gnälla en timma i sträck, säger Gabriella.

Vi sitter två familjer i en hyrd lägenhet i Sälen och tittar på tv, käbblar om vilka låtar som är sämst, vilken deltävling som varit uslast, vem som sjunger mest falskt och vilka som faktiskt, trots allt kommer gå vidare. Det är TV som social mötesplats IRL.

Jag läser en intressant artikel i Göteborgs-Posten (hittar den inte på nätet – därför ingen länk) om TV:ns möjligt förestående död – eller i alla fall degradering till möbel snarare än mediamaskin.
Själv är jag av uppfattningen att den kommer att förändras snarare än dö. Storleken är naturligtvis av betydelse. Fråga dig själv: ser du hellre den nya storfilmen på stor bioduk eller liten mobilskärm?
Jag tittar gärna på tv-serier på datorn när jag sitter på tåget men föredrar dem ändå på den stora platt-tv:n.

Den sociala aspekten ska inte heller underskattas. Att samlas framför “dumburken” och gnälla på Melodifestivalen, heja på landslaget i fotboll eller följa skidlandslagets framgångar – eller brist på desamma – i Holmenkollen. Över de senaste två decennierna har vi sett en ökad tendens att följa stora sportevenemang tillsammans med andra på krogen – det om något visar väl tv-mediets sociala potential. TV kan vara både en isolerad ensamsysselsättning och ett kollektivt deltagande. Den förstnämnda delen kommer nog allt mer att flytta ut till andra plattformar medan den andra kommer finnas kvar.

TV:n och internet kommer sannolikt att fortsätta att sammansmältas med internet. SVT-Play och liknande koncept kommer vi ha direkt i digital-tv-boxen där vi kan välja när vi vill se programmen samtidigt som live-events som just Melodifestivalen, sportevenemang och stora nyhetshändelser som oroligheterna i Mellanöstern kommer att fortsätta att sändas när de händer.
Ett visst utrymme för ett programlagt utbud kommer det nog också att finnas både plats och en publik för. Vill man verkligen alltid välja själv exakt vad man ska se? Ibland är det inte fel att se något som man inte planerat och låta sig överraskas av något som man inte trodde skulle vara intressant men faktiskt visade sig vara det.

* * *

SVT lägger för övrigt ned A-Ekonomi. Äntligen!

Nytt på vaxrulle!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=uqJ5N-EuxQM]

Den första maskinen som kunde spela musik var som bekant inte mp3-spelaren… Inte heller var det cd:n, lp-skivan eller stenkakan.

Nej, 1877 uppfann Thomas Alva Edison fonografen – den första maskinen för inspelad musik – som spelade vaxrullar om två eller fyra minuters längd. De sista rullarna tillverkades någon gång i slutet på 20-talet.

Bandet The men that will not be blamed for nothing, som jag tidigare berättat om på den här bloggen, tar sin steampunk på allvar. Följdaktligen sålde de sin första, och hittills enda, fullängdare i en specialversion med ett av spåren på vaxrulle. Förvisso bara i 40 exemplar, men ändå… Sådana initiativ måste uppmärksammas och hedras!

Med något bättre ljudkvalitet kan samma spår höras här. Man kan fråga sig om i vanliga fall betydligt stökigare TMTWNBBFN valde att spela in ett acapella-spår bara för att det skulle funka på vaxrulle…

* * *

Första artistsläppet från Way out west. Robyn och Fleet Foxes kommer. Sweet! Robyn var riktigt bra på WOW för två år sedan och Fleet Foxes, som jag inte sett, ska bli kul att se.

Ångdrivna drömmar

… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

– I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nia3R0Luvus]

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PrfV4ZMn4EE]

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.

Walkman har gått ut

Foto: Scanpix

2010 är uppenbarligen året då eror tar slut. Hultsfred kastade in handduken i somras och nu kastar Sony in Walkmanen i historiens glömska efter 31 år.

Det fanns en tid när en freestyle – remember them, boys and girls, det var stenålderns motsvarighet till mp3-spelaren – var höjden av lycka inslagen under julgranen. Och allra bäst var det om paketet innehöll originalet: Sony Walkman.
Själv gick jag jämt omkring med hörlurar (dock oftast med spelare av billigare fabrikat) under större delen av 80-talet.

Jag minns att jag till slut fick en riktig Walkman. Det var den stora gula undervattensmodellen. Jag vet inte riktigt varför jag fick just en undervattensfreestyle, jag kan inte minnas att jag någonsin hade den i närheten av vatten. Jag älskade den högt och ärligt ända tills den totalt utsliten föll i bitar.

Japanska IT Media rapporterar nu att produktionen av Walkman upphörde i april i år. (Uppsnappat via PC för alla)

Nu gör jag som alla andra och lyssnar på musik av betydligt högre ljudkvalitet i min telefon. Det hade jag inte väntat mig i mitten av 80-talet. Å andra sidan hade jag då nog trott att vi skulle ha flygande bilar till 2010, allra minst…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×