Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Om kraften i en låt

Vad är väl en sång. Den kan ju vara tråkig, trist eller alldeles, alldeles underbar. Ibland alla på samma gång.
I torsdags kom sommaren 1994 på återbesök till Malmö. Och om den sommaren hade ett soundtrack som kunde reduceras ned till en enda låt så var det När vi gräver guld i USA med GES.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är superintresserad av fotboll. Jag ska också erkänna att jag inte är en fan av herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Men den där sommaren gick vi alla och gnolade om alla flickor vi försakat och på alla dem som trott på allting som vi gjort. Den där sommaren tjatade till och med de minst fotbollsintresserade i umgängeskretsen om Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien.

Vad hände mer musikåret 1994? Oasis släppte Definitely Maybe och vandaliserade ett hotellrum i Hultsfred. Bad Religion blev plötsligt och oväntat – och tyvärr tillfälligt – jättestora. Blur släppte Parklife, Beck Mellow gold med brottarhiten Loser och rapparen Nas sin hyllade debutplatta. Nirvanas Kurt Cobain och bossanova-kungen Antonio Carlo Jobim gick ur tiden. Men allt det där bleknar, i alla fall mot en folklig svensk horisont, i jämförelse med en halvdan fotbollslåt.

2018 har vi åter upplevt en magisk fotbollssommar, om än storleken mindre än för 24 år sedan. Och GES är åter på vägarna. Jag står där i fotodiket på Mölleplatsen med kameran i högsta hugg. Som vanligt är natten varm. Så sparkar de som avslutning på kvällen igång Låten; själva orsaken till att de här herrarna står där på scen tillsammans. På videoskärmen bakom scenen rullar scenerna från när bronshjältarna kom hem och mötte folket på Kungsträdgården.

Det är inte mycket till låt egentligen. Texten är tunnare än min gamla Dead Kennedys t-shirt från 86 som torktumlats en miljon gånger. Men det spelar egentligen ingen roll. Visst blev det silver i hemma-vm 58 men hur många av oss har levande minnen därifrån? Och i kategorin svenska fotbollslåtar är inte konkurrensen stenhård, direkt. Årets försök av Gyllene Tider får ju När vi gräver guld att verka Bob Dylan i jämförelse.

Men poängen är att När vi gräver guld i USA är mer än en låt. Den är ett minne, en känsla. Den är tiden när vi – i alla fall majoriteten av oss i publiken – var unga och vackra. Den är minnet av solen som aldrig slutade skina. Den är känslan av att nu, nu erövrar vi världen. Och den känslan strålade åter ned där vid Mölleplatsen.

Kanske är det just det faktum att texten är så tunn som hjälper oss att fylla den med våra egna minnen och tankar kring den där sommaren vi aldrig glömmer. Det faktum att Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt kan konsten att snickra ihop en melodi som vägrar släppa taget om ens medvetande hjälper naturligtvis också till. Så här 16 timmar efter att jag såg honom framföra den spelar fortfarande Glenmarks Hon har blommor i sitt hår i min skalle och det trots att jag hatar den låten.

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Texas kommer till Sverige

Foto: Monika Flueckiger/Keystone/TT

Jag antar att det är åldern som gör det, men det kommer en stilla nostlgivåg över mig när pressmeddelandet om att Glasgowbandet Texas kommer till Sverige. Den där sorgsna slidegitarren och det puttrande munspelet i introt till deras hit ”I don’t want a lover”, inledningsspåret på debutalbumet Southside från 1989, börjar spela i skallen. Och så Sharleen Spiteris sång förstås med en lätt skotsk accent trots det amerikanska anslaget i bandets musik. Det blev fler plattor och fler hits: ”Summer son”, ”Say what you want” och ”Black Eyed Boy” inte minst men det det är den där första plattan som lever kvar i mitt minne.

Och minnena från en Roskilde-spelning i början av 90-talet som dyker också upp i minnets filmduk. Det är länge sedan jag lyssnade på deras musik och jag drar på senaste plattan som gått mig helt förbi, liksom det mesta de gjort efter 90-talet. Jump on board från förra året visar sig vara helt okej, ja, kanske till och med bättre än så. Spiteri, som fyllde 50 i november låter lika bra som för 20 år sedan och på låten Great Romances minner den inte så lite om Blondie-sångerskan Debbie Harrys glansdagar.

– Man vill bara veva händerna i luften, snurra i cirklar och sjunga skallen av sig. Vi är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare och det är bara, liksom, låt oss lösa saker och inte bråka längre, säger Spiteri i pressmedelandet.

– Nu när jag är äldre har jag hittat lugnet. Jag är 50 nu. Jag spenderade lite tid i Indien efter förra turnén och det gav mig en del klarhet kring mitt liv – Jag tycker att det har påverkat texterna på den här plattan, gett dem kanske en större känsla av tolerans, att bry sig om människor, medvetenhet om andra? Jag är väldigt säker på vem jag är. Jag är väldigt säker på vad jag vill ha i mitt livet. Och vem jag vill ha i mitt liv. Och jag vet definitivt vem jag inte vill ha i mitt liv.

Vad hon refererar till i den sista meningen av citatet är oklart. Hur som helst verkar det inte röra sig om bandmedlemmarna för, att döma av deras Wikipedia-sida, är kärnan i bandet intakt från glansdagarna. Basisten Johnny McElhone (tidigare i Altered Images) som hon en gång i tiden startade bandet med är kvar liksom ursprungsgitarristen Ally McErlaine. McErlaine, låg i koma under nio veckor och spenderade ett halvår på sjukhus efter en massiv hjärnblödning 2009, Sedan 2011 turnerar han dock med bandet igen.

Senaste medlemstillskottet, trummisen Ross McFarlane kom i och för sig in i bandet 2011 men de förefaller ha haft något av en svängdörr på just trumstolen.

Den 5 juni spelar Texas på Pustervik i Göteborg och kvällen efter på Nalen i Stockholm.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

En kampanjsång i förtid

sdltb3e6303-nlFoto: TT

Bruce Springsteen, Lady Gaga, Madonna… Hillary Clinton har många kända artister i sin ringhörna. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att motståndet ser ut som det gör. Men faktum är att redan 1992 – när maken Bill kampanjade för det jobb som hon kan tillträda den 20 januari om ödet faller i hennes favör – sjöngs det sånger till hennes ära.

Thinking about the great political wives of history
Who outshined their husbands just like Hillary
Imelda, Cleopatra and Eva Peron
But next to Hillary Clinton their all outshone

Det var gamle antifolkhjälten Lach som då – innan den genren ens hade ett namn – snickrade ihop denna kampanjvisa:

From the great state of Arkansas
She looks like she stepped of the set of LA Law
And that’s totally cool by me
I vote for Hillary

I samband med att låten återsläpptes i början av året berättade Lach att han skrivit sången efter att ha lyssnat på morgonsändningarna på radio där de skojat om att Hillary själv borde kandidera till presidentposten, snabbt spelat in den på sin fyrkanalsportastudio (sådana som musiker använde för att spela in snabba låtskisser innan den digitala teknikens genombrott) och skickade in den till radiokanalen för skoj skull bara för att till sin stora förvåning fick höra dem spela den i sändning. Men han skulle få höra den sjungas i ännu större sammanhang:

– When Bill introduced Hillary to the crowd during his acceptance speech it was cool to hear them chant the chorus of the song.

Versionen nedan är av något nyare datum och inspelad med fullt band, till skillnad från den ursprungliga inspelningen. Den fanns med som gömt bonusspår på den europeiska versionen av Lachs album Kids fly free från 2001. Observera det snygga draget att klippet som visas under pianosolot är av självaste Tricky Dicky – Richard Nixon – vid flygeln.

 

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×