Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

Lady Gaga besöker 80-talet

lady-gaga-perfect-illusion-youtube-google-chrome-2016-09-21-203903

Artpop blev inte den triumf som Lady Gaga förmodligen hoppats. Nu när första smaken på kommande albumet Joanne kommit signalerar det en helomvändning. Borta är referenserna till popkonsten; till Jeff Koons, haute couture och Venus de Milo.

Videon lämnar Jonas Åkerlunds high concept-territorium för en mer traditionell popvideo där en Lady Gaga i oväntat traditionell mundering – daisy dukes, rockerlinne och boots istället för de flippade kreationer vi vant oss av att se henne i. Hon sjunger på en scen, dansar i publikhavet och i öknen. Det känns rätt befriande i sin flimmerklippta relativa vanlighet.

Även musikaliskt gör hon ett lappkast. ”Perfect illusion” är en adrenalinpumpande popdänga som skickar tankarna rakt tillbaka till 80-talet. Själv associerar jag till både Madonnas tidiga plattor och lite mer oväntat (och glädjande) Pat Benatars rockdrivna pop. Framför allt är det glädjande att den lämnar utrymme för Gaga att visa upp sina avsevärda talanger som sångerska, snarare än ett idédrivet koncept.

Det vore en överdrift att påstå att här bryts någon ny mark men kanske är det också det allra mest glädjande med låten. Framgångarna för Fame, The Fame Monster och Born this way byggdes inte på de flippade kläderna eller extravaganta videorna även om de hjälpte henne att nå ut. Framgången byggdes på starka hitlåtar från en artist som faktiskt har en stor musikalisk begåvning. Om Perfect Illusion är en hit på samma nivå som till exempel Poker Face är väl tveksamt men den känns definitivt som ett steg i rätt riktning.

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Kris Kristofferson kommer till Malmö

KrisFoto: TT

En av countryns riktigt stora låtskrivare kommer till Malmö för en spelning på Palladium.

Kris Kristofferson är kanske inte den största vokalist som countrymusiken fått fram. Hans röst saknar djupet hos en Johnny Cash, uppkäftigheten hos en Waylon Jennings eller den höga, klara innerligheten hos en Willie Nelson. Men som låtskrivare är han en av de riktigt stora. ”Me and Bobby Mc Gee” blev en superklassiker i händerna på Janis Joplin, ”Help me make it through the night” blev det samma genom versioner av Elvis Presley och Willie Nelson och ”Sunday morning coming down” var ren magi genom Johnny Cashs välsignade stämband.

Outlaw-traditionen, som Kristofferson var med om att lägga grunden för, bröt med Nashvilles glättighet genom ett lite råare sound och fokus på historieberättandet och själva låtarna. Det är en tradition som bär ett lika stort arv från folksånger, blues och rock n roll som den gör från den traditionella countryn.

Tillsammans med Cash, Jennings och Nelson, kollegorna från den första outlaw-country-generationen, utgjorde han en del av supergruppen The Highwaymen. Numera är Cash och Jennings borta medan både Wille Nelson och Kris Kristofferson börjar komma upp sig i åren – Nelson är 83 och Kristofferson fyller 80 om några veckor.

För den som vill passa på att se  honom innan det är för sent är det bara att skriva in datumet 12 september i kalendern. Då kommer han till Malmö för en spelning på Palladium.

Förutom Malmö spelar han i Vara konserthus den 15, i Kalmarsalen i Kalmar den 17, i Konserthuset i Göteborg den 18 och på Cirkus i Stockholm den 20 september och konserterna öppnas av Appalachian Murder Bunnies, som består av Kris dotter Kelly Kristofferson och Andrew Hagar, son till förre Van Halen sångaren Sammy Hagar.

Biljetterna släpps på torsdag.

Prince bröt reglerna med genialitet

FILE - In this March 2, 2007 file photo, Prince accepts the award for outstanding male artist at the 38th NAACP Image Awards in Los Angeles. Prince announced Tuesday, Sept. 3, 2013, that he’s released a new song, titled “Breakfast Can Wait.” The song is being released through his new distribution deal with the independent Kobalt Label Services. He’s working on a new album that’s set to be titled, “Plectrum Electrum.” (AP Photo/Chris Carlson, File)
Foto: Chris Carlson/AP/TT

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Om du sysslar med musik ska du till exempel inte byta ut ditt välkända och säljande namn mot en symbol. Du ska inte heller inleda konserter med att avverka alla dina största hits under den första tredjedelen och absolut inte bjuda på långa funkjam när du kan spela riktiga låtar.

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Det gör det alltid och de gäller alla. Eller, ja, nästan alla. Det finns de som vanliga regler och förhållningssätt till det man sysslar med inte tycks gälla. Vi kallar dem genier, ett extremt missbrukat ord. Nästan ingen är ett geni, det är liksom själva grejen.

Prince Roger Nelson var högst sannolikt ett geni. På 80-talet, hans verkliga storhetstid, tycktes han inte kunna göra något fel. Han vräkte ur sig skivor. Mellan 1978 och 1991 släppte han inte mindre än 14 album. Han hade en lång rad hits i eget namn, naturligtvis, men hade även råd att släppa iväg givna världshits som Nothing compares 2U och Manic Monday, för att bara nämna ett par, till andra artister (Sinead O’Connor respektive The Bangles). Det sägs att han under sin mest produktiva period skrev uppemot 300 låtar om året.

För mig personligen var det dubbelalbumet Sign o’ the times som 1987 fick mig att inse Prince storhet. Här visar han prov på så väl lysande låtskrivande, sitt briljanta gitarrspel och det där lite funkstötiga sättet att sjunga som var hans specialitet. Här fanns också, speciellt i titelspåret, en knivskarp betraktelse över samtiden, då fortfarande något ganska ovanligt inom mainstreammusiken. Minns att detta var året innan N.W.A släpper Straight outta Compton och ändrade spelreglerna för alltid.

In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same.
At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun.

Att höra sådant på Tracks 1987… Det var en uppenbarelse.

1992 kom plattan där han bytte namn till den där symbolen. Det var också ett första steg bort från de stora singelsuccéerna och det stora rampljuset. Det blev inga fler hits av samma magnitud som 1999, Purple rain eller Raspberry beret. Men han fortsatte vara produktiv och på scen levererade han som få andra.

På Way out west 2011 håller han lekstuga och rumsterar om rejält med hur man ska strukturera en spelning. Han inleder med att spotta ur sig ett gäng av sina allra största hits – 1999 som öppningsspår följdes av Little red Corvette. Efter en timma kommer låten som i varje normal liveshow-dramaturgi skulle varit finalen: Purple rain, komplett med lila konfettiregn och allt.

Men Prince matar på med ett långt funkjam som enligt all rimlighet borde vara en temposänkare för en artist som hade kunnat köra hits hela spelningen. Men så är inte fallet. För det är bandet alldeles för tajt och svängigt och Prince gitarrfingrar alldeles för glödande och inspirerade. I kulissen står Kanye West och får feeling, drar ut på scen, snor Prince mikrofon och börjar  freestylerappa. Oplanerat att döma av Prince förvånade ansiktsuttryck. Och sedan blir det fler hits igen.

Prince må vara en del av den väv som utgjorde 80-talets ljudvärld. Men han var uppenbarligen på intet sätt slut som artist även om han mer eller mindre medvetet vänt superstjärnestatusen ryggen. Statusen fanns där ändå. Det blev uppenbart den där augustinatten 2011. Han fortsatte att släppa skivor in i det sista. Förra året kom han 38:e och 39:e album.

Han hann samla på sig 7 grammys genom åren, en Oscar för bästa filmmusik (till filmen Purple rain) och sålde över 100 miljoner skivor. Han hittades, enligt TMZ, död tidigt på torsdagsmorgonen i sitt hem Paisley Park i Minnesota. Han blev 57 år gammal.

* * *

Så här skrev jag i en krönika i samband med att Prince spelade i Köpenhamn 2010: När jag blev frälst av Prince

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×