Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×