Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Kris Kristofferson kommer till Malmö

KrisFoto: TT

En av countryns riktigt stora låtskrivare kommer till Malmö för en spelning på Palladium.

Kris Kristofferson är kanske inte den största vokalist som countrymusiken fått fram. Hans röst saknar djupet hos en Johnny Cash, uppkäftigheten hos en Waylon Jennings eller den höga, klara innerligheten hos en Willie Nelson. Men som låtskrivare är han en av de riktigt stora. ”Me and Bobby Mc Gee” blev en superklassiker i händerna på Janis Joplin, ”Help me make it through the night” blev det samma genom versioner av Elvis Presley och Willie Nelson och ”Sunday morning coming down” var ren magi genom Johnny Cashs välsignade stämband.

Outlaw-traditionen, som Kristofferson var med om att lägga grunden för, bröt med Nashvilles glättighet genom ett lite råare sound och fokus på historieberättandet och själva låtarna. Det är en tradition som bär ett lika stort arv från folksånger, blues och rock n roll som den gör från den traditionella countryn.

Tillsammans med Cash, Jennings och Nelson, kollegorna från den första outlaw-country-generationen, utgjorde han en del av supergruppen The Highwaymen. Numera är Cash och Jennings borta medan både Wille Nelson och Kris Kristofferson börjar komma upp sig i åren – Nelson är 83 och Kristofferson fyller 80 om några veckor.

För den som vill passa på att se  honom innan det är för sent är det bara att skriva in datumet 12 september i kalendern. Då kommer han till Malmö för en spelning på Palladium.

Förutom Malmö spelar han i Vara konserthus den 15, i Kalmarsalen i Kalmar den 17, i Konserthuset i Göteborg den 18 och på Cirkus i Stockholm den 20 september och konserterna öppnas av Appalachian Murder Bunnies, som består av Kris dotter Kelly Kristofferson och Andrew Hagar, son till förre Van Halen sångaren Sammy Hagar.

Biljetterna släpps på torsdag.

Prince bröt reglerna med genialitet

FILE - In this March 2, 2007 file photo, Prince accepts the award for outstanding male artist at the 38th NAACP Image Awards in Los Angeles. Prince announced Tuesday, Sept. 3, 2013, that he’s released a new song, titled “Breakfast Can Wait.” The song is being released through his new distribution deal with the independent Kobalt Label Services. He’s working on a new album that’s set to be titled, “Plectrum Electrum.” (AP Photo/Chris Carlson, File)
Foto: Chris Carlson/AP/TT

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Om du sysslar med musik ska du till exempel inte byta ut ditt välkända och säljande namn mot en symbol. Du ska inte heller inleda konserter med att avverka alla dina största hits under den första tredjedelen och absolut inte bjuda på långa funkjam när du kan spela riktiga låtar.

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Det gör det alltid och de gäller alla. Eller, ja, nästan alla. Det finns de som vanliga regler och förhållningssätt till det man sysslar med inte tycks gälla. Vi kallar dem genier, ett extremt missbrukat ord. Nästan ingen är ett geni, det är liksom själva grejen.

Prince Roger Nelson var högst sannolikt ett geni. På 80-talet, hans verkliga storhetstid, tycktes han inte kunna göra något fel. Han vräkte ur sig skivor. Mellan 1978 och 1991 släppte han inte mindre än 14 album. Han hade en lång rad hits i eget namn, naturligtvis, men hade även råd att släppa iväg givna världshits som Nothing compares 2U och Manic Monday, för att bara nämna ett par, till andra artister (Sinead O’Connor respektive The Bangles). Det sägs att han under sin mest produktiva period skrev uppemot 300 låtar om året.

För mig personligen var det dubbelalbumet Sign o’ the times som 1987 fick mig att inse Prince storhet. Här visar han prov på så väl lysande låtskrivande, sitt briljanta gitarrspel och det där lite funkstötiga sättet att sjunga som var hans specialitet. Här fanns också, speciellt i titelspåret, en knivskarp betraktelse över samtiden, då fortfarande något ganska ovanligt inom mainstreammusiken. Minns att detta var året innan N.W.A släpper Straight outta Compton och ändrade spelreglerna för alltid.

In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same.
At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun.

Att höra sådant på Tracks 1987… Det var en uppenbarelse.

1992 kom plattan där han bytte namn till den där symbolen. Det var också ett första steg bort från de stora singelsuccéerna och det stora rampljuset. Det blev inga fler hits av samma magnitud som 1999, Purple rain eller Raspberry beret. Men han fortsatte vara produktiv och på scen levererade han som få andra.

På Way out west 2011 håller han lekstuga och rumsterar om rejält med hur man ska strukturera en spelning. Han inleder med att spotta ur sig ett gäng av sina allra största hits – 1999 som öppningsspår följdes av Little red Corvette. Efter en timma kommer låten som i varje normal liveshow-dramaturgi skulle varit finalen: Purple rain, komplett med lila konfettiregn och allt.

Men Prince matar på med ett långt funkjam som enligt all rimlighet borde vara en temposänkare för en artist som hade kunnat köra hits hela spelningen. Men så är inte fallet. För det är bandet alldeles för tajt och svängigt och Prince gitarrfingrar alldeles för glödande och inspirerade. I kulissen står Kanye West och får feeling, drar ut på scen, snor Prince mikrofon och börjar  freestylerappa. Oplanerat att döma av Prince förvånade ansiktsuttryck. Och sedan blir det fler hits igen.

Prince må vara en del av den väv som utgjorde 80-talets ljudvärld. Men han var uppenbarligen på intet sätt slut som artist även om han mer eller mindre medvetet vänt superstjärnestatusen ryggen. Statusen fanns där ändå. Det blev uppenbart den där augustinatten 2011. Han fortsatte att släppa skivor in i det sista. Förra året kom han 38:e och 39:e album.

Han hann samla på sig 7 grammys genom åren, en Oscar för bästa filmmusik (till filmen Purple rain) och sålde över 100 miljoner skivor. Han hittades, enligt TMZ, död tidigt på torsdagsmorgonen i sitt hem Paisley Park i Minnesota. Han blev 57 år gammal.

* * *

Så här skrev jag i en krönika i samband med att Prince spelade i Köpenhamn 2010: När jag blev frälst av Prince

Sir George Martin är död

OBIT HARRISONSir George Martin (till höger) 1995 tillsammans med Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison i samband med att den då ännu osläppta Beatles-låten Free as a bird skulle lanseras. Foto: AP/TT

Det finns flera sätt att se på The Beatles gärning. Där är det rent musikaliska nydanandet, där är genomslaget de hade inom ungdomskulturen och inte minst är där brottet med den amerikanska hegemonin inom populärkulturen.
Om managern Brian Epstein var central i den andra punkten så är det Sir George Martin som ska ha en stor del av äran för de övriga två. Det var han som lyfte ett gäng snorvalpar som spelade covers på amerikanska rock n roll-låtar på sjaskiga barer i Hamburg, visade dem vad de kunde vara och hjälpte dem utöka sin musikaliska palett.
Martin kom in i Beatlarnas liv 1962 genom Epsteins försorg. Det vore synd att säga att det var kärlek vid första öronkastet. George Martin tyckte att bandets låtar helt enkelt inte var bra nog.

Till skillnad från sina adepter hade Martin formell musikalisk utbildning. Redan i ungdomen närde han drömmar om att bli näste Rachmaninov och efter att ha lämnat det militära efter kriget studerade han oboe och piano på Guildhall School of Music and Drama. Efter examen började han arbeta för det EMI-ägda skivbolaget Parlophone, där han 1955 blev chef. Vid sidan om klassisk och barockmusik spelade han även in komediskivor med storheter som Peter Ustinov, Peter Sellers och Spike Milligan.

Det var, som sagt, inte kärlek vid första öronkastet när George Martin först hörde John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best. Men han gillade Lennon och McCartneys stämsång och han gillade bandets humor och vassa tungor.
När Martin 2012 gästade Lund för att dela ut The Sir George Martin Award summerade han bandets storhet med “de var karismatiska”.
Under hans vingars beskydd skulle de snabbt utvecklas. Inte minst förde han in de symfoniska elementen i musiken – en stråkkvartett i Yesterday, en piccolotrumpet i Penny Lane – bandmedlemmarna var väl inte alltid med på noterna men resultatet talade för sig självt.

The Beatles byggde, med herrar Martin och Epsteins benägna hjälp, en bro över Atlanten och lade vägen öppen för den brittiska invasionen. Brittisk pop- och rock-musik var inte längre andra rangens kopior av amerikanska förebilder utan hade något eget att lägga till i mixen.

Vid sidan av The Beatles har Martin producerat en lång rad storstjärnor inom ett brett spektrum av populärmusiken. Han har rattat inspelningar med artister som Elton John, Celine Dion, Cilla Black, Ultravox och Kenny Rogers. Inte minst producerade han två av de allra mest kända James Bond-låtarna: Shirley Basseys Goldfinger och Wings – med ex-Beatlen Paul McCartney och hans dåvarande hustru Linda – Live and let die.

Så sent som 1997 producerade han en nyinspelning av Elton Johns Candle in the wind till en Prinsessan Diana-hyllning. Den inspelningen gick, som så många av hans tidigare, upp på förstaplatsen av Englandslistan.

Det där med att nå förstaplatsen var nog ganska viktigt för honom. I Lund på den där presskonferensen 2012 berättade han med viss emfas hur han fortfarande grämde sig över felbeslutet att göra Penny Lane och Strawberry Fields Forever till en dubbel A-sidessingel istället för att göra dem till två separata singlar. I och med att den släpptes som en dubbel A-sida delades försäljningssiffrorna upp på respektive låt vilket gjorde att ingen av dem lyckades ta sig om Engelbert Humperdinck – av alla människor – på förstaplatsen.

Sviktande hörsel, med ålderns rätt och efter ett liv av yrkesmässigt slitage på trumhinnorna, skulle dock tvinga Sir George Martin att till slut ställa stövlarna på hyllan och igår gick han bort vid 90 års ålder. Hans död blev offentlig i och med att Beatles forne trummis Ringo Starr twittrade: “”God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara George will be missed xxx”

* * *

I samband med att George Martin var i Lund 2012 hölls en presskonferens. Från denna gjorde jag ett tudelat webb-tv-inslag där han berättar om sina minnen av att arbeta med The Beatles. De kan ni se här nedan…

Årets julklapp till Beatles fans

Beatles

Foto: TT Montage: Ralph Bretzer

Den digitala världen har inneburit en musikalisk revolution. Där musikintresserade 60- och 70-talister ägnade stora delar av sin ungdom med att gräva i second hand-butiker efter udda eller svåråtkomliga utgåvor finns plötsligt allt tillgängligt på en knapptryckning. Den där udda punksingeln, knepiga discotolvan eller svåra no wave-albumet? Chansen är rätt hög att du hittar den med din favorit-streamingtjänst.

Ironiskt nog är det de allra största som saknas idag. Adeles och Taylor Swifts senaste finns till exempel inte på Spotify. Och inte The Beatles heller. Än.

BBC kan idag rapportera att 60-talsgiganterna nu ger upp sitt motstånd mot strömmad musik och dyker upp på alla de stora tjänsterna, bland dem Spotify, Tidal, Apple Music och Amazon Prime. Avtalet gäller totalt 224 låtar som kommer finnas för strömning från och med julafton.

Bandet har alltid varit sena till det digitala partyt, säger branschspecialisten Chris Cooke till BBC.
– De kom till Itunes 2010, vilket var drygt fem år efter att Itunes Music Store började bli stora, säger han.
– Jag antar att det här betyder att de accepterar att strömning är en väldigt viktig del av musikindustrin.

Även när cd-skivan dök upp var The Beatles sega med att ta till sig det nya. Inte förrän fem år senare lanserades deras album på det nya mediet. Som konstateras i artikeln på BBC:s hemsida är dröjsmålet i alla fall den här gången naturligtvis ett pr:trick för att skapa maximalt momentum för sin release och för att få bästa tänkbara kontrakt.

Även om de pengar som genereras av strömningarna inte når samma nivåer som under skivförsäljningens glansdagar är det naturligtvis nödvändigt att förr eller senare finnas på alla de digitala plattformarna. Det spelar ingen roll hur stor man är, alla kan hamna i glömska. Fråga 70-talsstorheter som Grand Funk Railroad… Och finns du inte där människor lyssnar på musik så kommer du att så sakteliga sjunka undan i glömska, om inte nu så om en generation eller två.

* * *

TAylor Swift
TAylor Swift

Samtidigt är det naturligtvis ett smart drag av Taylor Swift och Adele, artister som redan har maximalt momentum för sina aktuella plattor, att dra ut på lanseringen. Det faktum att 25, Adeles senaste album, inte dök upp på Spotify när releasedatumet 20 november kom och gick fick säkert fler än mig att slita sitt hår. Och än fler fick det att gå ut och faktiskt köpa skivan. Sannolikt var det för en mycket, mycket stor del av dem den enda skiva de köpte i år.

Adele
Adele

I Storbritannien sålde skivan drygt 800 000 exemplar första veckan vilket gör det till den snabbast säljande skivan någonsin där. Av dem var cirka 250 000 digitala försäljningar, det högsta antalet försäljningar för ett digitalt album någonsin. Strategin är alltså väldigt framgångsrik och kommer utan några som helst tvivel att utyttjas av allt fler av det yttersta toppskiktet av artister, de med störst förväntade försäljningsmöjligheter.

* * *

Nästan allt finns där ute, som sagt. Det gör det desto mer märkligt och irriterande när man träffar på de luckorna som finns. Var finns till exempel de tidiga soloalbumen med Joan Jett? Var har de gjort av The Godfathers undergroundklassiker Birth, school, work, death och de båda album The Men They Couldn’t Hangs gjorde för Jive Records i brottet mellan 80- och 90-tal?

collage

Pink Floyd-grisen till salu

An inflatable pink pig, which was made famous on the sleeve of the 1976 Pink Floyd album 'Animals', and flies once again over Battersea Power Station in south west London, Monday, Sept. 26 2011, 35 years later, to announce the launch of the reissue and collector's edition of "Why Pink Floyd....?". (AP Photo/Joel Ryan)
Foto: Joel Ryan/AP

Vem skulle inte vilja ha en 12 meter hög uppblåsbar gris som figurerat på omslaget till en tvättäkta rockklassiker? Nu har man chansen att lägga ett bud på Pink Floyd-grisen ”Algie”.

Det är det brittiska företaget Air Artists och dess kreatör Rob Harris som gör sig av med stora delar av sin egen historia, och med den saker som använts av grupper som Rolling Stones, Iron Maiden och AC/DC. De uppblåsbara föremålen säljs då Harris valt att ändra inriktning och arbeta mer med lera, rapporterar BBC.

Detpink_floyd_animals_cover_battersea_power_plant_pig mest kända föremålet är den 12 meter höga uppblåsbara grisen Algie som figurerar på omslaget till albumet ”Animals” från 1976. På omslagsbilden svävar den heliumfyllda grisen över Battersea Power Station, som även den blev världskänd i och med omslaget.

Under albumfotograferingens andra dag lyckades grisen slita sig från sin förtöjning. Den person som under den första dagen haft i uppgift att med ett gevär skjuta hål på ”Algie” om den skulle slita sig hade på grund av en kommunikationsmiss inte dykt upp och den uppblåsbara grisen svävade så sakteliga utom synhåll, vilket stoppade flygningar från Heathrow.

Till slut landade ”Algie” på ett fält i Kent och fotograferingen kunde återupptas sedan den reparerats. Nästan 40 år har gått sedan dess men nu är det alltså dags för ”Algie” att komma ut på äventyr igen.

– Det är sorgligt att se dem försvinna men de ser väldigt sällan dagsljus så jag skulle bli glad om någon annan tog med dem ut på en promenad, säger Rob Harries om sina skapelser som ska auktioneras ut.
– Utrensningen har varit ganska katarktisk och har fört tillbaka en massa minnen men jag känner att jag har varit där och gjort det nu. Det är dags att gå vidare.

Vad grisen, och de andra föremålen, kommer att gå på är öppet för gissningar. På auktionshuset Durrants säger man, enligt BBC, att föremålen är för unika för att man ska kunna spekulera i vad det blir för priser. Auktionen äger rum 15 september.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×