Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Ett klassiskt textmysterium

Desktop174

”It was the third of June, another sleepy dusty delta day…”

Så börjar låten med en en av pophistoriens stora textmysterier. Idag fyller kvinnan som skrev den, Bobbie Gentry, 72 år. Det skrivs alldeles för lite om Bobbie Gentry. Så därför gör jag det i dagens tidning.

Svårt att läsa texten? Klicka på bilden!

Sir George Martin är död

OBIT HARRISONSir George Martin (till höger) 1995 tillsammans med Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison i samband med att den då ännu osläppta Beatles-låten Free as a bird skulle lanseras. Foto: AP/TT

Det finns flera sätt att se på The Beatles gärning. Där är det rent musikaliska nydanandet, där är genomslaget de hade inom ungdomskulturen och inte minst är där brottet med den amerikanska hegemonin inom populärkulturen.
Om managern Brian Epstein var central i den andra punkten så är det Sir George Martin som ska ha en stor del av äran för de övriga två. Det var han som lyfte ett gäng snorvalpar som spelade covers på amerikanska rock n roll-låtar på sjaskiga barer i Hamburg, visade dem vad de kunde vara och hjälpte dem utöka sin musikaliska palett.
Martin kom in i Beatlarnas liv 1962 genom Epsteins försorg. Det vore synd att säga att det var kärlek vid första öronkastet. George Martin tyckte att bandets låtar helt enkelt inte var bra nog.

Till skillnad från sina adepter hade Martin formell musikalisk utbildning. Redan i ungdomen närde han drömmar om att bli näste Rachmaninov och efter att ha lämnat det militära efter kriget studerade han oboe och piano på Guildhall School of Music and Drama. Efter examen började han arbeta för det EMI-ägda skivbolaget Parlophone, där han 1955 blev chef. Vid sidan om klassisk och barockmusik spelade han även in komediskivor med storheter som Peter Ustinov, Peter Sellers och Spike Milligan.

Det var, som sagt, inte kärlek vid första öronkastet när George Martin först hörde John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best. Men han gillade Lennon och McCartneys stämsång och han gillade bandets humor och vassa tungor.
När Martin 2012 gästade Lund för att dela ut The Sir George Martin Award summerade han bandets storhet med “de var karismatiska”.
Under hans vingars beskydd skulle de snabbt utvecklas. Inte minst förde han in de symfoniska elementen i musiken – en stråkkvartett i Yesterday, en piccolotrumpet i Penny Lane – bandmedlemmarna var väl inte alltid med på noterna men resultatet talade för sig självt.

The Beatles byggde, med herrar Martin och Epsteins benägna hjälp, en bro över Atlanten och lade vägen öppen för den brittiska invasionen. Brittisk pop- och rock-musik var inte längre andra rangens kopior av amerikanska förebilder utan hade något eget att lägga till i mixen.

Vid sidan av The Beatles har Martin producerat en lång rad storstjärnor inom ett brett spektrum av populärmusiken. Han har rattat inspelningar med artister som Elton John, Celine Dion, Cilla Black, Ultravox och Kenny Rogers. Inte minst producerade han två av de allra mest kända James Bond-låtarna: Shirley Basseys Goldfinger och Wings – med ex-Beatlen Paul McCartney och hans dåvarande hustru Linda – Live and let die.

Så sent som 1997 producerade han en nyinspelning av Elton Johns Candle in the wind till en Prinsessan Diana-hyllning. Den inspelningen gick, som så många av hans tidigare, upp på förstaplatsen av Englandslistan.

Det där med att nå förstaplatsen var nog ganska viktigt för honom. I Lund på den där presskonferensen 2012 berättade han med viss emfas hur han fortfarande grämde sig över felbeslutet att göra Penny Lane och Strawberry Fields Forever till en dubbel A-sidessingel istället för att göra dem till två separata singlar. I och med att den släpptes som en dubbel A-sida delades försäljningssiffrorna upp på respektive låt vilket gjorde att ingen av dem lyckades ta sig om Engelbert Humperdinck – av alla människor – på förstaplatsen.

Sviktande hörsel, med ålderns rätt och efter ett liv av yrkesmässigt slitage på trumhinnorna, skulle dock tvinga Sir George Martin att till slut ställa stövlarna på hyllan och igår gick han bort vid 90 års ålder. Hans död blev offentlig i och med att Beatles forne trummis Ringo Starr twittrade: “”God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara George will be missed xxx”

* * *

I samband med att George Martin var i Lund 2012 hölls en presskonferens. Från denna gjorde jag ett tudelat webb-tv-inslag där han berättar om sina minnen av att arbeta med The Beatles. De kan ni se här nedan…

Jefferson Airplanes första sångerska död

För några dagar sedan kunde man läsa, i bland annat Skånskan, att Jefferson Airplanes gitarrist Paul Kantner gått ur tiden. Idag nås vi av nyheten att samma dag som Kantner avled 74 år gammal, den 28 januari, gick även bandets ursprungliga sångerska, Signe Anderson (född Toly) ur tiden. Även hon blev 74 år gammal. Någon dödorsak är ännu inte känd, men Jefferson Airplane-basisten Jack Casady skriver på sin facebook att hon spenderade sin sista tid på hospice:

”Hon var en verklig raring med en fantastisk kontraalt-röst och kom från en solid folkmusikbakgrund. Lyssna på hur hon gjorde att de tredelade harmonierna på Jefferson Airplanes första album låter så tjocka … hennes underbara ton mitt emellan Pauls och Martys. En sorglig dag ….. för de av oss fortfarande är här.”

Signe Anderson kom ursprungligen från Seattle och växte upp i Portland. Men det var i samband med en spelning i San Francisco 1965 som hon blev upptäckt av Marty Balin som precis höll på att rekrytera medlemmar till bandet han skulle starta.

Jefferson Airplane släppte sitt första album 1966, Jefferson Airplane Takes Off, och på det var Signe Anderson den kvinnliga rösten. Men redan till uppföljaren, den psykedeliska klassikern, Surrealistic Pillow från 1967, var hon ute ur bilden.

I samband med att Anderson, som då fortfarande hette Toly, gick med i bandet träffade hon Jerry Anderson, bandets ljustekniker tillika en av medlemmarna i Ken Keseys Merry Pranksters, och de två gifte sig och fick barn. Hon tyckte inte att hon klarade av att kombinera turnélivet med föräldraskapet och lämnade bandet. Säkert spelade det också in att bandet och hennes make inte gick så väl ihop.

Själva överlämnandet av manteln som den kvinnliga rösten i acidrockens flaggskepp skedde över fyra kvällar på Fillmore West. De två första sjöng Anderson på, på de båda andra hade Grace Slick tagit över. Med kraften i låtar som White Rabbit och Somebody to love och en lång karriär i Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Starship och solo är det väl Grace Slick som blivit den person som mest förknippas med bandet. Men det går inte att ta ifrån Signe Anderson hennes roll i bandets sound och att det sätt hon sjöng på levde kvar i bandet även efter att hon lämnat det.

Lyssna bara på hur Grace Slick sjöng White Rabbit under sin tid i Great Society och hur hon sedan förändrade sitt sätt att sjunga samma låt något år senare efter att ha tagit över efter Signe Anderson. Och lyssna på hur Signe sjöng High flyin’ bird. Åtminstone låter det i mina öron som att Slick plockat upp det där monumentala hänget i rösten, som är en sådan viktig del i bandets sound, från sin föregångare.

”Signe var en av de starkaste människor jag någonsin har träffat. Hon var vår hönsmor i flygplanets början …en förnuftets röst vid fler tillfällen än ett …en viktig medlem av vår dysfunktionella lilla familj” skriver Jefferson Airplanes gitarrist Jorma Kaukonen på sin blogg.

”Jag såg alltid fram emot att träffa henne när vi spelade på Aladdin i Portland. // Du kommer alltid att leva i mitt hjärta. Nu är vi bara fyra kvar.”

Årets julklapp till Beatles fans

Beatles

Foto: TT Montage: Ralph Bretzer

Den digitala världen har inneburit en musikalisk revolution. Där musikintresserade 60- och 70-talister ägnade stora delar av sin ungdom med att gräva i second hand-butiker efter udda eller svåråtkomliga utgåvor finns plötsligt allt tillgängligt på en knapptryckning. Den där udda punksingeln, knepiga discotolvan eller svåra no wave-albumet? Chansen är rätt hög att du hittar den med din favorit-streamingtjänst.

Ironiskt nog är det de allra största som saknas idag. Adeles och Taylor Swifts senaste finns till exempel inte på Spotify. Och inte The Beatles heller. Än.

BBC kan idag rapportera att 60-talsgiganterna nu ger upp sitt motstånd mot strömmad musik och dyker upp på alla de stora tjänsterna, bland dem Spotify, Tidal, Apple Music och Amazon Prime. Avtalet gäller totalt 224 låtar som kommer finnas för strömning från och med julafton.

Bandet har alltid varit sena till det digitala partyt, säger branschspecialisten Chris Cooke till BBC.
– De kom till Itunes 2010, vilket var drygt fem år efter att Itunes Music Store började bli stora, säger han.
– Jag antar att det här betyder att de accepterar att strömning är en väldigt viktig del av musikindustrin.

Även när cd-skivan dök upp var The Beatles sega med att ta till sig det nya. Inte förrän fem år senare lanserades deras album på det nya mediet. Som konstateras i artikeln på BBC:s hemsida är dröjsmålet i alla fall den här gången naturligtvis ett pr:trick för att skapa maximalt momentum för sin release och för att få bästa tänkbara kontrakt.

Även om de pengar som genereras av strömningarna inte når samma nivåer som under skivförsäljningens glansdagar är det naturligtvis nödvändigt att förr eller senare finnas på alla de digitala plattformarna. Det spelar ingen roll hur stor man är, alla kan hamna i glömska. Fråga 70-talsstorheter som Grand Funk Railroad… Och finns du inte där människor lyssnar på musik så kommer du att så sakteliga sjunka undan i glömska, om inte nu så om en generation eller två.

* * *

TAylor Swift
TAylor Swift

Samtidigt är det naturligtvis ett smart drag av Taylor Swift och Adele, artister som redan har maximalt momentum för sina aktuella plattor, att dra ut på lanseringen. Det faktum att 25, Adeles senaste album, inte dök upp på Spotify när releasedatumet 20 november kom och gick fick säkert fler än mig att slita sitt hår. Och än fler fick det att gå ut och faktiskt köpa skivan. Sannolikt var det för en mycket, mycket stor del av dem den enda skiva de köpte i år.

Adele
Adele

I Storbritannien sålde skivan drygt 800 000 exemplar första veckan vilket gör det till den snabbast säljande skivan någonsin där. Av dem var cirka 250 000 digitala försäljningar, det högsta antalet försäljningar för ett digitalt album någonsin. Strategin är alltså väldigt framgångsrik och kommer utan några som helst tvivel att utyttjas av allt fler av det yttersta toppskiktet av artister, de med störst förväntade försäljningsmöjligheter.

* * *

Nästan allt finns där ute, som sagt. Det gör det desto mer märkligt och irriterande när man träffar på de luckorna som finns. Var finns till exempel de tidiga soloalbumen med Joan Jett? Var har de gjort av The Godfathers undergroundklassiker Birth, school, work, death och de båda album The Men They Couldn’t Hangs gjorde för Jive Records i brottet mellan 80- och 90-tal?

collage

En klassisk felspelning

Jack Ely

Foto: Don Ryan/AP/TT

Man kan kalla Portland-bandet The Kingsmen för ett one hit wonder. Faktum är att den där enda hiten var en slarvigt inspelad cover. Men den där råa versionen av doo wop-sångaren Richard Berrys Louie Louie fick en generation ungdomar ut på dansgolvet, skrämde livet ur deras föräldrar, gav upphov till en FBI-utredning och blev den arketypiska garagerocklåten – och på sitt sätt ett förebud om punken. Och vem kommer idag ihåg originalet?

Det var sångaren Jack Ely som hörde en version av låten på jukeboxen i en klubb där de spelade och såg hur alla började dansa. Han lärde sina bandkollegor låten, dock inte helt korrekt, och den spelades in i en enda tagning. De fick inte till den rätta rytmen och på ett ställe kommer Ely in på. Dessutom hade han precis fått sin tandställning justerad vilket fick honom att sluddra, vilket i sin tur gör det nästintill omöjligt att höra vad det är han sjunger på vissa ställen.

– Ingen annan i bandet hade skivan så jag skulle visa dem hur man spelade den, berättade Ely för en tidning 1987, enligt tidningen The Oregonians nätupplaga OregonLive.
– Jag kunde inte låten så väl och på repetitionerna visade jag dem fel.
Låten spelades in live med en mikrofon hängande från taket.
– Jag stod där och skrek medan hela bandet spelade. När det var klart hatade vi det.

Bandet var inte nöjda men deras manager gillade råheten i soundet och 1963 gavs den ut som deras första singel. Låten blev snabbt en favorit på den gryende garagerockscenen och plockades upp av en rad band, bland annat Paul Revere and the Raiders.

Det faktum att det inte riktigt gick att höra vad Ely sjöng fick många föräldrar att oroa sig över vad det egentligen var för budskap deras föräldrar matades med och till och med FBI startade en utredning för att ta reda på om det kunde vara något skadligt. Inte minst är det ironiskt med tanke på hur väldigt oskyldig den faktiskt är. Louie Louies protagonist är ute till sjöss och saknar sin älskade, mer depraverat än så är det inte.

Framgången ledde i förlängningen till att bandet splittrades upp i två delar som båda kallade sig Kingsmen och ingen av dem skulle någonsin nå samma framgångar igen. Men hur många band har kunnat ta en felhörning och göra det till en pelarna i hela rockmusiken och inte minst punken. Det lär finnas mer än 1 500 inspelade versioner av låten och jag skulle gissa att nästan alla följer The Kingsmens version betydligt närmare än originalet.

I söndags gick Jack Ely bort i sitt hem i Redmond, Oregon, efter en längre tids sjukdom. Han blev 71 år gammal. Han fortsatte att spela musik livet ut och var också en förkämpe för artisters rättigheter. På senare år arbetade han som hästtränare.

Och apropå det: lyssna på denna pärla:

Percy Sledge är död

ARKIV - Percy Sledge, artist  Foto: SCANPIX SWEDEN  Kod: 190  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Foto: TT

Den är uppe där med Ben E Kings Stand by me och Smoke gets in your eyes från musikalen Roberta. When a man loves a woman har för evigt etsat sig in bland alla tiders mest romantiska låtar. För dess upphovsman, Percy Sledge, innebar den att han med denna sin debutsingel från 1966 kunde lämna jobbet som sjukskötare för att bli musiker på heltid. Kanske var det den emotionellt laddade, nästan gråtande, sångstilen som fick den att träffa så många människor rakt i hjärtat.

Även uppföljaren Warm and tender love blev en stor hit även om den aldrig toppade listorna som sin föregångare.

Sledges tid i den absoluta toppen på listorna blev kort. Redan ett par år efter debuten hade stjärnan dalat men han fortsatte att vara verksam som artist. 1994 släppte han albumet Blue Night där bland andra Steve Cropper (från Booker T & the MGs) och Bobby Womack vilket grammynominerades. Tio år senare kom albumet Shining through the rain där Sledge gjorde låtar skrivna av bland andra Steve Earle, The Bee Gees och Mikael Rickfors(!). året därpå, 2005 valdes han in i Rock n roll hall of fame.

Percy Sledge må inte ha en diskografi som når upp till en Otis Redding eller en Curtis Mayfield. Men vad han hade var en laddning som i den där låten, släppt mitt under soulmusikens gyllene era, sken så klart att den kunde stå ut och etsa sig fast i medvetandet hos generationer.

Percy Sledge diagnostiserades förra året med levercancer. Tidigt i tisdags morse gick han ur tiden i sitt hem i Baton Rouge, Louisiana. Han blev 73 år gammal.


Ett spontant(?) konsertminne

Tommy

Tages på en bild från 1966. Tommy Blom är sannolikt mannen till vänster i bild. Bilden till höger är tagen 2010. Foto: TT

Snett över gatan där jag bor i Göteborgsstadsdelen Majorna ligger ett kafé. Varje torsdag under sommarsäsongen ordnar den lokala kulturföreningen Kultur 414 spelningar på det kaféets uteservering. Det är fri entrę och det brukar vara mycket folk. Är vädret fint brukar det vara publik ända ut i gatan.

Och vädret var fint den där augustitorsdagen 2010 när Soundtrack of our lives-sångaren Ebbot Lundberg spelade på Marmelad, som kafeet heter. I publiken – bland de lyckliga som fått både bord och stol – satt en man i övre medelåldern. Någonstans halvvägs spelningen tycks Ebbot upptäcka mannen och presenterar honom för oss andra. Som av en slump visar det sig vara den före detta Tages-sångaren, tillika radiomannen Tommy Blom. Efter lite mild övertalning går han med på att göra Ebbot och dennes gitarrspelande kamrat sällskap på den improviserade scenen för några lika improviserade duetter. Jag är inte hundra men jag vill minnas att Tages-klassikern ”Sleep little girl” var en av låtarna de körde.

Det var ett sådant där musikaliskt möte som höjer en annars rätt anspråklös spelning. Två generationers göteborgska musikprofiler. Den ena med status från 60-talets kanske bästa svenska popband och den andra från två av den moderna rockens finaste band. Jag minns att Tommy Blom gjorde ett väldigt sympatiskt intryck på scen.

Dagen efter sparkade Way out west-festivalen igång på allvar. Ett av den första dagens starkaste kort på programmet var mötet mellan The soundtrack of our lives och Göteborgs Symfoniorkester. TSOOL:s redan storslagna anslag fick en ytterligare dimension av symfoniorkesterns stråkar och bjöd en mäktig upplevelse. Och vem dök upp där på scen om inte just Tommy Blom. Det där ”spontana” gästspelet kanske inte var så spontant trots allt…

Igår gick Tommy Blom ur tiden. 67 år gammal tog cancern hans liv.

En komplett bild av mannen i svart

Johnny CashJohnny Cash 1969. Foto: AP/TT

Bragebacken i Göteborg juli 1997 – den näst sista spelningen på Johnny Cashs sista Sverigeturné. Redan i samband med premiären av tv-serien The Johnny Cash Show 1969 beskrev en tv-kritiker hans ansikte som märkt av tiden.

Där i den varma Göteborgskvällen såg han betydligt äldre ut än sina 65 år. Anletet var djupt fårat av ålder, sjukdom och hårt leverne. Två månader senare gjorde han sin sista fullängdskonsert och sex år senare var han död. Hustrun June Carter Cash som delat scen med honom var då död sedan några månader.
Det minne som tydligast dröjer sig kvar är när han sjöng Bury me not (on the lone prairie). Sången fanns med på Ballads from the true west från 1965 och hade plockats upp till American Recordings-albumet nästan 40 år senare, ett album som – än en gång – skulle återföda mannen i svarts karriär.

30 noje 13043838_O_1
Johnny Cash – ett liv Författare: Robert Hilburn Förlag: Norstedts Översättning: Manne Svensson

Ansiktet må ha varit fårat men rösten, den där varma barytonen, lät fantastiskt och åren hade bara gjort den ännu djupare. Med absolut trovärdighet gav han liv åt den gamla folksången med rötter i det tidiga 1800-talet. Texten om kofösaren som mötte döden tycktes eka hans egen situation.
Att han närmade sig slutet var uppenbart och orden är nästan som ett destillat av det som gjorde honom till vad han var: den amerikanska naturen och historien, fördömelse och frälsning och, inte minst, en frihetslängtan starkare än det mesta. Ur någon annans mun hade de kunnat te sig patetiska men inte ur hans.

Just Cashs förmåga att ingjuta berättelser med trovärdighet går som en röd tråd genom Robert Hilburns biografi Johnny Cash – ett liv. Han kunde få lyssnaren att tro på honom, oavsett om han sjöng om indianernas kamp, som i The ballad of Ira Hayes, om kärlek, som i Walk the line, eller om fångar, arbetare och tågen som band samman hans älskade land.
Till och med när han sjöng en lättviktig poplåt som The ballad of a teenage queen – en låt han själv avskydde – gjorde han det med pondus.

Trovärdighet är också ett ord som kännetecknar känslan Hilburn ger läsaren. Johnny Cash var en historieberättare av rang och tog sig gärna poetiska friheter med sin egen historia. Och de vilda och tablettknaprande åren på framför allt 1960-talet skapat underlag för såväl vilda skrönor som sanna historier om galenskapen som följde i hans spår.
En av de populäraste myterna, och en myt som tjänat Cash väl genom åren, är att han själv skulle varit gammal kåkfarare. Inte minst hjälpte den säkert liveskivorna från Folsom Prison, San Quentin och svenska Österåkraanstalten en hel del på traven. I verkligheten bestod Cashs möten med fel sida av fångvården framförallt av enstaka nätter i fyllecell och en förnedrande natt i häktet i El Paso sedan han åkt dit för att ha smugglat amfetamintabletter från mexikanska Juarez.

Men författaren sållar agnarna ifrån vetet med sin lite torra sakprosa. Han har ett digert källmaterial som han förhåller sig kritiskt till. Över lag ger det ett mycket vederhäftigt intryck.
”Den definitiva biografin över min pappa” kallar äldsta Cash-dottern Roseanne boken i ett citat på omslaget och så kan det mycket väl vara.
Hilburn lyckas med den fina balansgången att vara empatisk utan att för den sakens skull väja för de mindre positiva sidorna hos Cash.
Sammantaget ger det vad som känns som en komplett bild av en mycket komplex person för vilken ljuset och mörkret alltid tycktes gå hand i hand.

Cash2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×