Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Sir George Martin är död

OBIT HARRISONSir George Martin (till höger) 1995 tillsammans med Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison i samband med att den då ännu osläppta Beatles-låten Free as a bird skulle lanseras. Foto: AP/TT

Det finns flera sätt att se på The Beatles gärning. Där är det rent musikaliska nydanandet, där är genomslaget de hade inom ungdomskulturen och inte minst är där brottet med den amerikanska hegemonin inom populärkulturen.
Om managern Brian Epstein var central i den andra punkten så är det Sir George Martin som ska ha en stor del av äran för de övriga två. Det var han som lyfte ett gäng snorvalpar som spelade covers på amerikanska rock n roll-låtar på sjaskiga barer i Hamburg, visade dem vad de kunde vara och hjälpte dem utöka sin musikaliska palett.
Martin kom in i Beatlarnas liv 1962 genom Epsteins försorg. Det vore synd att säga att det var kärlek vid första öronkastet. George Martin tyckte att bandets låtar helt enkelt inte var bra nog.

Till skillnad från sina adepter hade Martin formell musikalisk utbildning. Redan i ungdomen närde han drömmar om att bli näste Rachmaninov och efter att ha lämnat det militära efter kriget studerade han oboe och piano på Guildhall School of Music and Drama. Efter examen började han arbeta för det EMI-ägda skivbolaget Parlophone, där han 1955 blev chef. Vid sidan om klassisk och barockmusik spelade han även in komediskivor med storheter som Peter Ustinov, Peter Sellers och Spike Milligan.

Det var, som sagt, inte kärlek vid första öronkastet när George Martin först hörde John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best. Men han gillade Lennon och McCartneys stämsång och han gillade bandets humor och vassa tungor.
När Martin 2012 gästade Lund för att dela ut The Sir George Martin Award summerade han bandets storhet med “de var karismatiska”.
Under hans vingars beskydd skulle de snabbt utvecklas. Inte minst förde han in de symfoniska elementen i musiken – en stråkkvartett i Yesterday, en piccolotrumpet i Penny Lane – bandmedlemmarna var väl inte alltid med på noterna men resultatet talade för sig självt.

The Beatles byggde, med herrar Martin och Epsteins benägna hjälp, en bro över Atlanten och lade vägen öppen för den brittiska invasionen. Brittisk pop- och rock-musik var inte längre andra rangens kopior av amerikanska förebilder utan hade något eget att lägga till i mixen.

Vid sidan av The Beatles har Martin producerat en lång rad storstjärnor inom ett brett spektrum av populärmusiken. Han har rattat inspelningar med artister som Elton John, Celine Dion, Cilla Black, Ultravox och Kenny Rogers. Inte minst producerade han två av de allra mest kända James Bond-låtarna: Shirley Basseys Goldfinger och Wings – med ex-Beatlen Paul McCartney och hans dåvarande hustru Linda – Live and let die.

Så sent som 1997 producerade han en nyinspelning av Elton Johns Candle in the wind till en Prinsessan Diana-hyllning. Den inspelningen gick, som så många av hans tidigare, upp på förstaplatsen av Englandslistan.

Det där med att nå förstaplatsen var nog ganska viktigt för honom. I Lund på den där presskonferensen 2012 berättade han med viss emfas hur han fortfarande grämde sig över felbeslutet att göra Penny Lane och Strawberry Fields Forever till en dubbel A-sidessingel istället för att göra dem till två separata singlar. I och med att den släpptes som en dubbel A-sida delades försäljningssiffrorna upp på respektive låt vilket gjorde att ingen av dem lyckades ta sig om Engelbert Humperdinck – av alla människor – på förstaplatsen.

Sviktande hörsel, med ålderns rätt och efter ett liv av yrkesmässigt slitage på trumhinnorna, skulle dock tvinga Sir George Martin att till slut ställa stövlarna på hyllan och igår gick han bort vid 90 års ålder. Hans död blev offentlig i och med att Beatles forne trummis Ringo Starr twittrade: “”God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara George will be missed xxx”

* * *

I samband med att George Martin var i Lund 2012 hölls en presskonferens. Från denna gjorde jag ett tudelat webb-tv-inslag där han berättar om sina minnen av att arbeta med The Beatles. De kan ni se här nedan…

En komplett bild av mannen i svart

Johnny CashJohnny Cash 1969. Foto: AP/TT

Bragebacken i Göteborg juli 1997 – den näst sista spelningen på Johnny Cashs sista Sverigeturné. Redan i samband med premiären av tv-serien The Johnny Cash Show 1969 beskrev en tv-kritiker hans ansikte som märkt av tiden.

Där i den varma Göteborgskvällen såg han betydligt äldre ut än sina 65 år. Anletet var djupt fårat av ålder, sjukdom och hårt leverne. Två månader senare gjorde han sin sista fullängdskonsert och sex år senare var han död. Hustrun June Carter Cash som delat scen med honom var då död sedan några månader.
Det minne som tydligast dröjer sig kvar är när han sjöng Bury me not (on the lone prairie). Sången fanns med på Ballads from the true west från 1965 och hade plockats upp till American Recordings-albumet nästan 40 år senare, ett album som – än en gång – skulle återföda mannen i svarts karriär.

30 noje 13043838_O_1
Johnny Cash – ett liv Författare: Robert Hilburn Förlag: Norstedts Översättning: Manne Svensson

Ansiktet må ha varit fårat men rösten, den där varma barytonen, lät fantastiskt och åren hade bara gjort den ännu djupare. Med absolut trovärdighet gav han liv åt den gamla folksången med rötter i det tidiga 1800-talet. Texten om kofösaren som mötte döden tycktes eka hans egen situation.
Att han närmade sig slutet var uppenbart och orden är nästan som ett destillat av det som gjorde honom till vad han var: den amerikanska naturen och historien, fördömelse och frälsning och, inte minst, en frihetslängtan starkare än det mesta. Ur någon annans mun hade de kunnat te sig patetiska men inte ur hans.

Just Cashs förmåga att ingjuta berättelser med trovärdighet går som en röd tråd genom Robert Hilburns biografi Johnny Cash – ett liv. Han kunde få lyssnaren att tro på honom, oavsett om han sjöng om indianernas kamp, som i The ballad of Ira Hayes, om kärlek, som i Walk the line, eller om fångar, arbetare och tågen som band samman hans älskade land.
Till och med när han sjöng en lättviktig poplåt som The ballad of a teenage queen – en låt han själv avskydde – gjorde han det med pondus.

Trovärdighet är också ett ord som kännetecknar känslan Hilburn ger läsaren. Johnny Cash var en historieberättare av rang och tog sig gärna poetiska friheter med sin egen historia. Och de vilda och tablettknaprande åren på framför allt 1960-talet skapat underlag för såväl vilda skrönor som sanna historier om galenskapen som följde i hans spår.
En av de populäraste myterna, och en myt som tjänat Cash väl genom åren, är att han själv skulle varit gammal kåkfarare. Inte minst hjälpte den säkert liveskivorna från Folsom Prison, San Quentin och svenska Österåkraanstalten en hel del på traven. I verkligheten bestod Cashs möten med fel sida av fångvården framförallt av enstaka nätter i fyllecell och en förnedrande natt i häktet i El Paso sedan han åkt dit för att ha smugglat amfetamintabletter från mexikanska Juarez.

Men författaren sållar agnarna ifrån vetet med sin lite torra sakprosa. Han har ett digert källmaterial som han förhåller sig kritiskt till. Över lag ger det ett mycket vederhäftigt intryck.
”Den definitiva biografin över min pappa” kallar äldsta Cash-dottern Roseanne boken i ett citat på omslaget och så kan det mycket väl vara.
Hilburn lyckas med den fina balansgången att vara empatisk utan att för den sakens skull väja för de mindre positiva sidorna hos Cash.
Sammantaget ger det vad som känns som en komplett bild av en mycket komplex person för vilken ljuset och mörkret alltid tycktes gå hand i hand.

Cash2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×