Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×