”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×