Klangs röst griper tag

Minifestivalen Queens of Pop har precis dragit igång på Sofiero med spelningar av Julia Adams och Sarah Klang. Himlen är ovant grå och det kommer till och med några droppar uppifrån, inte tillräckligt för att kalla regn, kanske, men det känns ändå liye skönt.

Sarah Klang har en sådan där röst som bara griper tag om själen. Personlig och knivskarp, med perfekt kontroll, kräver den uppmärksamhet.
Utan att egentligen röstmässigt låta som Dusty Springfield lyckas hon träffa den där allra blåaste sidan hos den brittiska sångerskans blåögda soul.

Sweden’s saddest cowgirl kallar hon sig på turnéaffischen och utan att blanda in alltför mycket country i musiken är det, känslomässigt, en träffande beskrivning. Det låter förödande vackert och sorgset. Det kan inte ens ett stundtals hackande PA förstöra.

På något sätt känns de där grå molnen som en passande inramning. Sarah Klangs musik känns inte riktigt rätt i strålande solsken. Allra bäst hade det naturligtvis varit efter mörkrets inbrott eller inomhus på en klubbscen.

 

* * *

Den forna Little Marbles-sångerskan Julia Adams har tagit npgra rejäla kliv sedan jag såg henne senast, på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Den här gången har hon med sig ett helt band och inte bara en elektronisk bakgrund, en starkare låtkatalog. Dessutom känns hon säkrare på scen och framför allt: de där sura tonerna som drog ned intrycket på den spelningen lyser med sin frånvaro. Det bådar gott inför hennes kommande debutalbum i eget namn.

* * *
Min kollega Peter Eliasson recenserar hela Queens of Pop här, med bilder av undertecknad.

Om kraften i en låt

Vad är väl en sång. Den kan ju vara tråkig, trist eller alldeles, alldeles underbar. Ibland alla på samma gång.
I torsdags kom sommaren 1994 på återbesök till Malmö. Och om den sommaren hade ett soundtrack som kunde reduceras ned till en enda låt så var det När vi gräver guld i USA med GES.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är superintresserad av fotboll. Jag ska också erkänna att jag inte är en fan av herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Men den där sommaren gick vi alla och gnolade om alla flickor vi försakat och på alla dem som trott på allting som vi gjort. Den där sommaren tjatade till och med de minst fotbollsintresserade i umgängeskretsen om Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien.

Vad hände mer musikåret 1994? Oasis släppte Definitely Maybe och vandaliserade ett hotellrum i Hultsfred. Bad Religion blev plötsligt och oväntat – och tyvärr tillfälligt – jättestora. Blur släppte Parklife, Beck Mellow gold med brottarhiten Loser och rapparen Nas sin hyllade debutplatta. Nirvanas Kurt Cobain och bossanova-kungen Antonio Carlo Jobim gick ur tiden. Men allt det där bleknar, i alla fall mot en folklig svensk horisont, i jämförelse med en halvdan fotbollslåt.

2018 har vi åter upplevt en magisk fotbollssommar, om än storleken mindre än för 24 år sedan. Och GES är åter på vägarna. Jag står där i fotodiket på Mölleplatsen med kameran i högsta hugg. Som vanligt är natten varm. Så sparkar de som avslutning på kvällen igång Låten; själva orsaken till att de här herrarna står där på scen tillsammans. På videoskärmen bakom scenen rullar scenerna från när bronshjältarna kom hem och mötte folket på Kungsträdgården.

Det är inte mycket till låt egentligen. Texten är tunnare än min gamla Dead Kennedys t-shirt från 86 som torktumlats en miljon gånger. Men det spelar egentligen ingen roll. Visst blev det silver i hemma-vm 58 men hur många av oss har levande minnen därifrån? Och i kategorin svenska fotbollslåtar är inte konkurrensen stenhård, direkt. Årets försök av Gyllene Tider får ju När vi gräver guld att verka Bob Dylan i jämförelse.

Men poängen är att När vi gräver guld i USA är mer än en låt. Den är ett minne, en känsla. Den är tiden när vi – i alla fall majoriteten av oss i publiken – var unga och vackra. Den är minnet av solen som aldrig slutade skina. Den är känslan av att nu, nu erövrar vi världen. Och den känslan strålade åter ned där vid Mölleplatsen.

Kanske är det just det faktum att texten är så tunn som hjälper oss att fylla den med våra egna minnen och tankar kring den där sommaren vi aldrig glömmer. Det faktum att Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt kan konsten att snickra ihop en melodi som vägrar släppa taget om ens medvetande hjälper naturligtvis också till. Så här 16 timmar efter att jag såg honom framföra den spelar fortfarande Glenmarks Hon har blommor i sitt hår i min skalle och det trots att jag hatar den låten.

En remake som aldrig borde gjorts

Tre nya Heathers styr Westerburg High i tv-serieversionen som ställer grundpremissen på ända. Foto: Michael Yarish/Paramount Network via AP/TT

1988, tre år efter att John Hughes släppt en av high school-filmens stora portalverk, The Breakfast Club, kom Heathers, en liten juvel till film fylld av bitande svart humor och social satir som tydligt tar sitt avstamp i Hughes film men som går flera steg längre i sitt drastiska upplägg och sin ironiska ton vilka båda, så här i efterhand, tycks som förebud för det kommande 90-talet.

För att ta premissen kort: Veronica och hennes pojkvän JD har ihjäl populära ungdomar på Westerburg High och får det att se ut som självmord vilket drar igång en massiv kampanj mot tonårssjälvmord i deras samhälle. I Veronicas fall sker morden åtminstone delvis omedvetet. Man kan, som hon själv ser det, tycka att hon blir manipulerad till det av sin pojkvän. Man kan å andra sidan, som honom, se det som att han bara utför det hon egentligen vill.
Udden i filmen är riktad uppåt. Parets första offer är Heather C, skolans regerande queen bitch följt av sportfånarna Kurt och Ram.
“De hade inget att erbjuda den här skolan förutom dejtvåldtäkter och AIDS-skämt”.

Filmen är som sagt drastisk. Den tar premisser och stereotyper som tidigare varit legio inom high school-filmen och drar dem fem steg längre. Visst har den ett nihilistiskt drag men med sparkarna ständigt riktade uppåt ställer den sig på de svagas sida, på töntarna (detta var innan ordet nörd hade vänts till något positivt), de överviktiga och utstöttas sida. Den har ända sedan den kom ut varit en personlig favorit och för sina huvudrollsinnehavare, bland dem Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty, innebar den starten på vad som åtminstone för en ganska lång tid skulle bli framgångsrika karriärer.

Så kom nyheten om att det skulle göras tv-serie av filmen. Jag tog emot den med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan glädjen över att få återse karaktärerna och å andra sidan: Varför ska man göra en remake på en riktigt lyckad film, en kultrulle som betytt mycket för många människor?

Så sätter jag mig ned och ska se de första fyra avsnitten. Och jag är chockad.
Kanske inte för att det inte finns ett mikrogram av den kemi som fanns mellan Ryder och Slater mellan tv-seriens Veronica och JD (låt oss genast glömma skådespelarnas namn).
Kanske inte för att man klippt repliker rakt ur filmen, som för att sätta fingret på skakigheten i de egenskrivna.
Det värsta är att man vänt på hela filmen och vänt udden mot dem som filmen ville lyfta.

Det är som att tv-seriens sensmoral är:

1. Acceptansen för homosexuella har gått för långt.
2. Jämställdheten har gått för långt.
3. Det är synd om dem som är “normala”.

Jag är tvungen att kolla in seriens wikipedia-sida för att kontrollera att inte alt-höger-stollen Milo haft ett finger med i spelet. Heathers, tv-serien, är bland det mest reaktionära jag sett.

Nu kommer så nyheten om att det ska göras en remake på Buffy the Vampire Slayer. Förvisso är seriens skapare, Joss Whedon, med ombord och förvisso pratas det om att man ska rätta till ett av seriens problem, bristen på etnisk mångfald. Men det hindrar inte att jag, i ljuset av Heathers, är orolig. Väldigt orolig.

Det spännande bubblar under ytan

Det börjar dra ihop sig till årets Malmöfestival. Det är knappt tre veckor kvar och nu är hela musikprogrammet spikat och offentliggjort.
När jag ögnar igenom årets musikprogram för festivalen – framförallt för den delen som utspelar sig på den stora scenen på Stortorget – är det inte utan att jag drabbas av en viss känsla av deja vu. Timbuktu och Thåström; Silvana Imam och Sabina Ddumba; Ane Brun och Melissa Horn.

Visst har de givit oss fantastiska upplevelser på Stortorget tidigare; visst har såväl Thåström som Silvana Imam och Sabina Ddumba varit alldeles lysande på de spelningar jag sett med dem denna sommar. Och visst ser jag lika mycket som alla andra fram emot att äntligen få se Wilmer X live igen. Men inte tyder det på en sådär alldeles enorm fantasi när en dryg handfull av festivalens största artistbokningar har spelat här i närtid.

De där stora utländska bokningarna lyser också med sin frånvaro. Det är inget Los Lobos eller Gaslight Anthem på Stora scenen i år, om man säger så. Med det sagt ser jag väldigt mycket fram emot Rokia Traoré från Mali och hennes elektriska blandning av tuaregblues, jazz och pop.

Men. Det är ju kanske inte heller på Stortorget den intressantaste musiken återfinns. I år får den uppskalade Gustavscenen ta över Posthusscenens tidigare roll för de mellanstora akterna. Och här levererar Malmöfestivalen på en högre nivå. Sarah Klang, som slagit igenom med dunder och brak i år, är en spelning som det ska till hot om allvarlig kroppskada för att jag ska missa. Malmörapparen Ozzy känns också som ett namn för framtiden.

Några personliga favoriter finns det också utrymme för: punkbandet Vånna Inget, soulsångerskan Shirin och den musikaliskt äventyrliga Anna von Hausswolff och dito jazzgruppen Goran Kajfes Subtropic Arkestra.

De som, likt undertecknad, har en förkärlek för den brittiska skamusik som utvecklades parallellt med punken bör inte missa att The Selecter och The Beat – två av genrens största band efter giganterna The Specials och Madness – gör gemensam sak.

Rock Stage lär jag nog också leta mig till. Kolla in Hedda hatar och Vet hut på grund av coola bandnamn. För det är ju en av de roligaste grejerna med att vara på festival. Att bara råka snubbla in någonstans och se något man aldrig hört talas om men som låter alldeles fantastiskt.

Ett band ska jag dock inte missa på rockscenen, Steve ’n seagulls. Finnarna har inte bara ett roligt bandnamn utan även oemotståndlig blandning av bluegrass och hårdrock. Blandningen är förvisso långt ifrån ny – Hayseed Dixie lekte med hårdrocksklassiker i hillbillytappning redan vid millenieskiftet – men kolla in deras version av AC/DC:s Thunderstruck på Youtube så förstår ni varför de måste ses.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

En hyllning till Mavis Staples


Bästa, bästa, bästa Mavis Staples.

Det här är inte en recension av hennes spelning på Kulturbolaget igår kväll. Det här är en hyllning. En rättmätig sådan.

Mavis Staples, som fyllde 79 för en vecka sedan, bär musikhistorien inom sig. Hennes karriär har varat i närmare 70 år. Med familjebandet The Staple Singers, där hon utvecklades till den stora stjärnan, tillsammans med pappa Pops Staples, var hon en central del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet, ofta på samma scen som Dr. Martin Luther King. Det arvet lever vidare i hennes musik. Liksom hela den afroamerikanska musikhistorien.

Hon blir ledd uppför trappan till KB:s scen. Men om det var någon som oroat sig för att hon inte skulle ha rösten kvar längre – och det hade inte varit något konstigt med det, inte många vokalister håller när de närmar sig de 80 – så släppte sådana tankar snabbt.

Nog låter den lite rossligare än när jag såg henne senast, för tiotalet år sedan, men det klär musiken alldeles utmärkt och Staples vet att använda stämman så att hon får ut det mesta av den.

Hon är en publikdomptör av rang. Stilen känns igen – den följde med från de svarta pingstförsamlingarna i den amerikanska södern när fattiga svarta lämnade landsbygden för Chicago, Staples hemstad. Det är som att vara med på ett väckelsemöte, men istället för Gud handlar det om fred och kärlek; kamp och medmänsklighet. En rimligare värld, helt enkelt.

Det är lätt att förstå varför den här musiken fick en så stark roll för medborgarrättsrörelsen.

Hon för sig med en vänlig värdighet och utstrålar såväl glädje som humor och pondus. Hennes band är en väloljad maskin, så tajt och svängig att det lämnar utrymme för lek – inte minst från kapellmästaren och gitarristen Rick Holmstroms sida. Holmstrom är en synnerligen underhållande uppenbarelse i sig själv, såväl i sitt minspel som i samspelet med Staples och sitt fullständigt briljanta sätt att traktera sitt instrument.

Med en så lång karriär kan man naturligtvis ha synpunkter på låtval – tyngdpunkten ligger på de senaste åren skivor, producerade av Jeff Tweedy från Wilco – men jag tycker att det i sammanhanget vore futtigt att klaga på det, inte minst som nyare låtar som Build a bridge och Who told you that står sig så väl mot gamla örhängen som Staple Singers Touch a hand, make a friend från 1973. Ett par mycket väl valda covers, Buffalo Springfields For what it’s worth och, framförallt, Talking Heads Slippery people fyller väl sin plats.

Det är svårt att hitta jämbördiga att mäta henne mot. Det skulle vara Aretha Franklin eller Nina Simone i så fall. Simone är död och det får väl betraktas som ganska osannolikt att man någonsin skulle få se Aretha. Dessutom känns det som väldigt länge sedan hon gjorde någon relevant musik. Mavis Staples senaste, och mycket lyckade, album kom i november förra året och på scen levererar hon på en enormt hög nivå.

Sommarscen och skivsläpp för Hater

Genom vackert ringande gitarrer och ett drivande beat tränger Caroline Landahls bitterljuva stämma. Vi befinner oss någonstans i utrymmet mellan drömpop och shoegaze.
Malmöbandet Hater, som albumdebuterade med You tried förra året, har en ny skiva i pipelinen och i morgon uppträder de tillsammans med Hey Elbow på Sommarscen Malmö.

Med det vänliga, lite lätt melankoliska tilltalet är bandnamnet Hater kanske inte helt självklart.
– Det var trummisen Lukas idé. Vi snackade om en massa namnförslag och inget kändes rätt och så sade han Hater för att det lät kul att ha ett sånt motsatsnamn eftersom vi spelar så mjuk musik, säger Caroline Landahl när Skånskan möter henne en solig eftermiddag vid ett kafé på Davidshalls torg.
Sist tidningen intervjuade bandet hade första skivan just släppts och uppmärksammats internationellt, vilket resulterade i en spelning på Roskildefestivalen.

Sedan dess har ett nytt album spelats in och bandet varit på sin första headlineturné.
– Det var jättekul. Vi var i Italien, i Paris, Tyskland … vi var runt en massa. Det var nervöst men det var skönt att spela många gånger efter varandra. Då kändes det att det släppte och blev roligare och roligare.
– När man kommer till ställen man aldrig varit innan tänker man: kommer det något folk? Vet de ens vilka vi är? Men det gjorde det. Det var mer folk än vad jag trodde att det skulle vara i alla fall.

Två singlar har släppts i år och det nya albumet, Siesta, släpps den 28 september.
– Vi hade betydligt mer tid på oss när vi spelade in den här. Vi hade runt två veckor och lade ned mycket mer tid i studion och lät låtarna landa lite. Lade lite pålägg. Det känns som att det kommer att märkas. Det hoppas jag i alla fall, säger hon med ett skratt.
– Förra skivan är lite ruffigare, den här är lite mer åt det slicka hållet.

Första albumet släpptes på Stockholmsbolaget PNKSLM Recordings. För det nya har bandet bytt till brittiska Fire records, med bland andra Kristin Hersh, Howe Gelb och Pulp i sitt artiststall. Bolagets hemsida pryds i skrivande stund av en stor bild på just Hater och nya skivan beskrivs där bland annat med orden: “Siesta” är det perfekta soundtracket till sommarromansen och det oundvikliga uppbrottet. Hjärtesorgen har aldrig låtit så skön.
– Det var inte det att vi inte gillade vårt gamla skivbolag, de var jätteduktiga, men vi ville prova om det hände något nytt om vi bytte skivbolag. Vi har fått spela mycket mer. Det behöver ju inte vara att det beror på det men det känns som att det gjorde det. Det är kul också att ha ett Englandsbaserat skivbolag.

I slutet av september väntar en vecka med festivalspelningar i Storbritannien och sedan är en ny Europaturné på gång i höst. Än så länge känner dock Caroline Landahl att bandets musik har tagits bäst emot i Tyskland.
– Det känns väldigt lyxigt att komma dit och spela. Man blir alltid så väl mottagen.

Turnélivet har knäckt många band. Man lever tätt på varandra och det kan leda till slitningar. Men det är inget Hater har lidit av än så länge.
– Nu vågar jag knappt säga något för att inte jinxa det men än så länge tycker jag att det har gått jättebra. Vi är olika personer allihop så klart men vi passar ihop. Vi kanske ska ha med en extra chaufför på turnén till hösten. Vi får se om det blir problem eller blir bättre, säger Caroline och skrattar.
– Vi hänger ju med varandra konstant, som en liten familj, även när det inte är turné. Det är jättemysigt.

På onsdag spelar Hater tillsammans med Hey Elbow på Indie i parken på Gullängen i Annelund, ett arrangemang inom Sommarscen Malmö.
– De är svinduktiga, verkligen jätteduktiga. Jag tycker att vår musik passar bra ihop.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×