Själfull rock från hjärtlandet

“Jag hoppas aldrig vi behöver spela efter Ray Charles igen. Det är som att följa upp på Jesus Kristus.”
Så sade Green on Red-sångaren Dan Stuart efter att hans band spelat efter den stora soulartisten på en Roskildefestival för länge sedan.

Citatet illustrerar problemet med att ha för bra förband: det kan bli svårt att toppa. Och med Lindi Ortega, som är en strålande liveartist på egen hand, är den risken uppenbar. Hon är cool, har attityd, närvaro och en katalog . Dessutom är hon här och nu i en genre som är ibland är pinsamt stolt över sitt förflutna.

Men Jason Isbell är uppenbarligen inte rädd för att bli blåst av scenen av sitt förband. Han kommer från Muscle Shoals, Alabama, gubevars. Han har spelat i vår tids bästa (och minst flaggviftande) sydstatsrockband – Drive-by Truckers – och fått ett ohemult antal priser och årsbästalistenoteringar för sina soloplattor.

När han och hans band The 400 Unit kliver upp på KB:s scen ser han ut som vem som helst. En vanlig snubbe i 30-nånting-åldern i svart tischa och jeans. Kort sagt: ingen människa har någonsin sett mindre ut som en rockstjärna än Jason Isbell. Någon anmärkningsvärt bra sångare är han inteheller men rösten gör sitt jobb.

Det han har är en förmåga att fylla sina sånger med själ och en fingertoppskänsla som gör att han ställer sig precis rätt i den amerikanska rootsmusikens strömfåra. Han hittar precis den rätta skärningspunkten mellan country, folk, soul och heartland-rock. Han är John Cougar Mellancamp (vid tiden för The Lonesome Jubilee) och Ray Charles (country-eran) i en person.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur han lyckas dra i precis rätt hjärtsträngar. Det är en sak att hjärtat börjar slå dubbelslag till personliga favoriten 24 Frames men när Cover me up – en låt jag aldrig gått igång på tidigare – får ögonen att tåras inser jag vilken remarkabel liveartist Isbell är.

Lindi då? Hur var hon?

Jo, som ett sant proffs gick hon på knock. Senaste plattan, Liberty, drar åt spaghetti western-håĺlet men med begränsad scentid satsade hon på de omedelbara käftsmällarna snarare än de mer filmiska ljudlandskapen. Även om det gick ut över dynamiken och jag gärna hade sett henne måla med hela paletten som hon brukar, var det naturligtvis helt rätt beslut. Dessutom satte det publiken på det packade KB i precis rätt stämning för huvudakten – precis som ett förband ska göra.

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×