Country som på den gamla goda tiden

Modern country är dålig rock med fiol. Så sade Tom Petty för några år sedan och även om det är ett svepande och generaliserande uttalande så är det ju inte helt osant när det gäller den kommersiellt framgångsrika varianten som ligger på countrylistorna i USA, och har legat där sedan 80-talet.

Tack och lov finns det en stor och mäktig undervegetation som är allt annat än det som Petty beskrev. Så mäktig att den har fått ett eget namn, americana. Även om den benämningen innehåller musik som drar åt andra håll än ren country så rymmer den också musik som är för mycket country för att någonsin registrera på de radiokanaler som pumpar ut hitlistevarianten av musikstilen.

Whitney Rose som på söndagen gästade Folk å Rock är en artist som tillhör denna skara. Hennes musik är djupt rotad i den tid när countryn och rockmusiken började gå skilda vägar på riktigt någonstans i brottet mellan 50- och 60-tal – guldåldern, om man så vill. Visst finns här spår av pop och det smäktande hos gränslandsmusiken i det Texas som den kanadensiskfödda sångerskan numera kallar hemma. Men i grund och botten är hon traditionalist. Det är den unga Dolly, Tammy Wynette och Kitty Wells som dyker upp i tankarna.

Rösten är knappast fyllig, snarare drar den åt det lite vassare hållet, vassare än den låter på skiva, men hon lyckas fylla den med både emotionellt djup och en liten gnutta attityd som gör att det det inte blir för smetigt.

Bakom sig har Rose ett alldeles utmärkt band som visar upp den där typen av självklar samspelthet som man bara kan få genom hårt giggande. Flera hundra spelningar om året gör något med bandkommunikationen som närmar sig magin. Där finns också en ödmjukhet och disciplin i framförandet. Även om musikerna var och en för sig är skickliga nog att ställa sig längst fram i rampljuset så är det ingen som låter sig bli större än helheten.

* * *

Jag måste erkänna att det här typen av musik är något av en snuttefilt för mig. Den drar i precis rätt hjärtsträngar för att jag ska hamna i det där läget av behagligt lycklig melankoli. Sparkar man, som Whitney Rose, igång spelningen med Jeannie C. Reillys ”Harper Valley PTA”, en av mina absoluta favoritlåtar, och senare i giget kör Elvis kanske bästa låt, Suspicious Minds, då är jag såld.

That’s okay, I don’t wanna go. I’m just gonna go home, lie down and listen to country music … the music of pain.
Xander Harris i Buffy the Vampire Slayer ”Prophecy Girl”

* * *

Mer americana: På onsdag kommer The Handsome Family till Folk å Rock och den 19:e spelar Jason Isbell och Lindi Ortega på Kulturbolaget.




Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×