Störstaste Bästaste Vackraste

 

Charles Attal och Perry Farrell, grundarna till musikfestivalen Lollapalooza, och Live Nations vd Anna Sjölund under pressträffen på Södra teatern i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det här med att slå på trumman …

Det var igår aviseringen kom om att det var idag beskedet skulle komma. Beskedet om den största livenyheten i Svea Rikes historia, sedan Hjort-Anders beslutade sig för att ge sig ut på vandringsväg med felan i hand.

Snacket gick på redaktionen. Vad kunde det vara? The Beatles återförenade med samtliga originalmedlemmar, inklusive de döda, till Ullevi? Beyoncé gör turné med Lasse Stefanz? Abba gör till slut slag i saken och turnerar i folkparkerna nästa sommar?

Problemet med att blåsa upp en nyhet allt för mycket: Det är lätt att göra folk besvikna.

Tiden för nyhetssläppet anlände. Och där droppade nyheten. Som en sten. Det år den amerikanska Lollapalooza-festivalen, grundad 1991 av Jane’s Addiction-sångaren Perry Farrell, som efter att tidigare ha varit i Paris och Berlin kommer till Stockholm. Den 28 och 29 juni nästa år äger jättefestivalen rum på Gärdet i Stockholm. Några artister är inte klara än.

Missförstå mig inte. Jag älskar rockfestivaler och ett nytillskott nästa sommar är naturligtvis välkommet i dessa tider av festivaldöd. Och jag älskade Jane’s Addiction när det begav sig (inte för att det har med saken att göra). Men när det som utlovats som den största live-nyheten sedan Jesus gick i kortbyxor visar sig vara en vanlig rockfestival, fast med ett känt amerikanskt varumärke påsmällt – då flyger tankarna till TS Elliots rader i slutet av The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

* * *

Men på 90-talet var verkligen Jane’s Addiction the shit. Lite ledsen att jag aldrig fick se dem när det begav sig. Att jag såg Perry Farrells band efter det, Porno for Pyros väger liksom inte upp att aldrig ha fått se Jane says, Stop och Been caught stealing live.

 

”Älska, dansa, slåss.”

Foto: Ralph Bretzer

”Älska, dansa, slåss.”
Med de orden säger Maxida Märak att hon vill lämna oss. Solen skiner över Lundakarnevalens sista dag och kanske är det i sammanhanget lätt att för en stund glömma kampen för en rimligare värld. Men kanske är det också då man bäst behöver en påminnelse om hur väl den kampen behövs här och nu, på så många plan.

Två av söndagkvällens akter på karnevalens stora scen gör verkligen skäl för devisen ”älska, dansa, slåss” om än på ganska olika sätt. Maxida Märak är en uttalad aktivist: för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, mot rasism och homofobi. Silvana Imam är mindre agitatör men minst lika politisk genom sitt sätt att vara och sina ord.

Själv känner jag att det är så jäkla skönt när artister tar till vara den plattform och det utrymme de fått, eller kanske snarare kämpat sig till, genom att stå upp för det man tror på.  Men det är inte allt. Allt det hade varit vällovligt men inte burit någonstans om de inte haft musiken att backa upp det med.

När jag intervjuade Maxida Märak för en dryg vecka sedan var hon noga med att understryka att musiken kommer först. Det är ingenting som det finns någon anledning att betvivla när man ser henne på Lundakarnevalens scen. Hennes låtkatalog växer stadigt och hon har en dynamik som imponerar.

Hon målar med en välfylld palett. Hon glider sömlöst mellan jojk, sång och rap och är precis lika bra i ett benhårt nummer som Matrix som i mjukare och känslosammare Andas eller Det blåser på månen. Som bäst är hon dock, tycker jag, när hon släpper fram sin allra argaste sida i Backa bak. Å andra sidan hade den inte varit lika effektfull utan den där dynamiken som uppstår gentemot de mjukare numren.

På scen har Maxida Märak en självklar pondus och vet att äga både scen och publik. Det sitter i blicken, i rörelsemönstret och rösten, i momentumet hon arbetar upp. Mellansnacken är många och fyller väl sin plats. Stundtals är det smärtsamt som när hon berättar hur hennes syskon Timimie ringer upp henne efter att hen blivit grovt misshandlad av sin dåvarande sambo.

Jojken hon skrev om det – Baseball bat – är vacker och suggestiv men bär på ett underliggande raseri. Hon säger att hon ville slå ihjäl syskonets sambo med ett basebollträ. Och man tror henne.

Märak avslutar med Vill ni se en stjärna och det är knappast något tvivel om att hon är en stjärna i uppåtgående. Det samma kan sägas om Silvana Imam. Sist jag såg henne var på ett välfyllt Stortorget under Malmöfestivalen 2016. Sedan dess har jag gått och grämt mig över att jag var för snål med betyget. Jag satte en fyra, det borde ha varit en femma.

Det var en lysande spelning men fasen vet om hon inte till och med är ännu bättre här och nu. Sommarens turné har inte dragit igång än och det känns att hon är rejält spelsugen. Lika taggad är uppenbarligen publiken – det är packar framför Stora scenen – och stämningen går nästan att ta på när hon flyger in på scenen till röjiga nya singeln Vikken då.

Hon har en tillsynes outsinlig energi när hon studsar fram på scenen och hetsar publiken och det är svårt att inte ryckas med. Musiken är stundtals stenhård och texterna (mer om dem i ett tidigare blogginlägg) är stundtals kaxiga på gränsen till hybris men det kontrasteras av den värme Imam själv utstrålar, inte minst i spelningens allra finaste stund när hon kör Simone, den förtjusande kärleksförklaringen till hennes nyfödda systerdotter.

Älska, dansa, slåss. Är det inte vad all musik, all konst, egentligen borde handla om? Vad var det Emma Goldman sa? Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×