En estradpoet med ikoniska kvaliteter

Silvana Imam på Malmöfestivalens stora scen 2016. Infällt omlaget till nya boken. Konsertfoto: Ralph Bretzer

 

Så kyss mig bränn mig bit mig blodig
Du är otrolig
Riv mig ta mig ge mig blodsmak i munnen
Slit ihjäl mig
Gör det fucking värt det
Vad är jag annars här för

Smaka på orden. Läs dem högt. Hör hur orden driver beatet, skapar sin egen underförstådda frasering. Det är köttiga ord, ord som kräver sin plats, ord som går all in.

Jag skulle inte säga att Silvana Imam är Sveriges bästa rappare. Det finns många som har bättre flow i traditionell mening, men frågan är om svensk hiphop någonsin fått fram en sådan talang på Ordet.

 

Utan några som helst likheter i övrigt får hon mig att tänka på Cornelis Vreeswijk i det att han kom till Sverige som invandrare och lyckades förnya inte bara den svenska visan utan även, genom det, det svenska språket. Silvana Imam kom förvisso, till skillnad från Vreeswijk, till Sverige redan som litet barn men förnyar språket gör hon definitivt och det med en självklar pondus och stilistisk säkerhet.

Säg till dagen att jag lever nu
Säg till natten att i natt ska vi fucka ur
Säg till dom som aldrig fått nåt sagt
Självförtroende är pengar fitta krig och makt.

Jag ser henne nästan mer som en estradpoet än en rappare. Orden har sådan kraft att de inte sällan avskalade beatsen får stå i andra rummet även om de hamras ut ur en enorm PA-anläggning över en mångtusenhövdad publik. Därför är det intressant att se dem stå på egna ben. Utan Imams sceniska karisma, utan musiken, utan en dyrkande publik som ser henne som en ledstjärna, inte minst för unga homosexuella kvinnor men också för vem som helst som känner att hen inte passar in.

Helt ensamma står de nu inte, orden. “Silvana” (Norstedts) är en tjusig coffeetable-bok som vilar minst lika mycket på ett digert – och ofta väldigt bra – bildmaterial från hela livet – från uppväxten i Jakobsberg till Silvana på och bakom scen och tillsammans med flickvännen Beatrice Eli. Det är bilder som visar en artist väl medveten om – och ibland störd av – sina ikoniska kvaliteter. Men varför får vi ingen information om vad vi ser på bilderna, var de är tagna och när?

Vi får däremot inskjutna handskrivna sidor där hon reflekterar över livet och sina texter. Det är fascinerande läsning. Texternas hybris ställs här mot självreflektion. Det skulle vara spännande att se henne lägga ut texten i längre form. 31 år kan ju vara lite ungt för en självbiografi, men en dag så …

Jag stör mig lite på layouten, vilket inte är helt oviktigt i en bok av den här typen. För små marginaler kombineras paradoxalt nog med för mycket luft och ett inte jättesnyggt typsnitt. Där text används som designgrepp bland bilderna används versaler vilket ger ett störigt intryck, som att någon står och skriker dig i ansiktet när du försöker tänka.

Men det som det verkligen handlar om – orden och bilderna – de lever och de har styrkan och självförtroendet, de väcker tankar och känslor. Och kan man annat än applådera en artist, en ordkonstnär, som opererar inom den kommersiella musikvärlden och ändå har så mycket fuck you-attityd att hon fimpar att ha en refräng på I min zon, avslutningsspåret till ep:n När du ser mig – se dig, utan istället har ett politiskt brandtal om sakernas tillstånd.

Vem spände dom här ramarna
Det finns inga ramar

Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

Legendarisk tv-man död

Stephen Bochco är död. Skaparen av tv-serier som Spanarna på Hill Street, Lagens Änglar, NYPD Blue och Doogie Howser blev 74 år gammal. 

Ett urbant sorgesamt piano, en polisbil som rullar ut ur garaget och sedan över regnvåta New York-gator och skådespelaren Daniel J Travantis sorgsna ögon. Och Bruce Weitz lömska blick förstås.

Inledningssekvensen till Hill Street Blues har etsat sig in i medvetandet. Jag var tio år när serien hade premiär 1981 och till och med för mig, som ännu inte nått tonåren, var det uppenbart att serien var något annat än de rätt lättviktiga polisseries som jag sett tidigare, även om jag naturligtvis inte kunde sätta ord på varför då.

”Hey, let’s be careful out there”

Serien tog in element från såpoperan – storylines som sträcker sig över flera avsnitt och ett myller av karaktärer – och blandade skitig realism med en rejäl dos humor.
– Michael Kozoll [Bochcos medproducent, reds anm] och jag ville inte göra en vanlig snutshow, har seriens skapare, Stephen Bochco, sagt till The Guardian.

Och en vanlig snutshow var det verkligen inte. Redan första avsnittets öppningsscen visar det med all önskvärd tydlighet. Den skakiga handkameran, den muggiga ljussättningen, snackigheten och de dova färgerna under polisstationens morgonmöte ger signalen om att det vi ser är ett utsnitt ur verkligheten. Och när serien lämnade oss sju år senare hade den känslan inte lämnat.

Gott skådespeleri, ett vasst manus, överlappande dialog och inte minst ett myllrande galleri av intressanta och mångbottnade karaktärer lyfte den långt över den kvalitet som var vanlig i amerikanska serier vid den här tiden. 1981 hade tv-serien en status någonstans strax under B-filmen. I bästa fall.

Inte minst det faktum att de ”goda” karaktärerna hade fel och brister – och att vi som publik fick följa med och ta del av det som hände bortanför själva fångandet av bovar – hjälpte till att lyfta nivån.
– Idén i nästan alla andra polisserier är att deras privatliv händer under de 23 timmar på dygnet som du inte ser, det vände vi in och ut, sa Stephen Bochco till New York Times 2014.

Redan första säsongen kapade man hela Emmy-galan med totalt 21 nomineringar (fortfarande oöverträffat) och åtta priser.
– Jag var shockad av kvaliteteten vid den första visningen. Steven tog publiken till platser som erkände livets komplexitet, har Joe Spano, som spelade den sympatiske Henry Goldblume, sagt till The Guardian.

Stephen Bochco skulle gå vidare och skapa fler serier, bland dem Lagens änglar, NYPD Blue och Doogie Howser. Han har fått ta emot inte mindre än tio Emmys, varav fyra för Spanarna på Hill Street.
– Han är en av de viktigaste figurerna i televisionens historia, säger tv-kritikern David Bianculli till New York Times.
– Vi skulle inte ha den utmärkta TV vi idag har, via kabel, sändningar och streaming, om det inte vore för det Stephen Bochco gjorde. Han var en pionjär.

I söndags dog Stephen Bochco i Pacific Palisades, Kalifornien. Han dog i komplikationer som en följd av hans cancer. Bochco stamcellstransplanerades 2014 på grund av leukemi.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×