Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Nattsvart och mordisk komedi

Foto: Netflix

Jag heter James. Jag är 17 och jag är ganska säker på att jag är en psykopat.

När det gäller öppningsrepliker i tv-serier har brittiska The End of the F***ing World (Chanel 4), som visades på hemmaplan i höstas och som sedan några dagar tillbaka finns på Netflix, en av de bättre. Vad som sedan följer är en djupdykning i James alienerade tonårshjärna. Han har dödat smådjur men är redo att gå över till något större, mycket större.

Entré: klasskamraten Alyssa. Hon stegar fram till James i skolmatsalen där han (naturligtvis) sitter ensam.

Jag har sett dig skejta. Rätt kasst.

Jodå, hon har en rätt schysst öppningsreplik, hon med. Och hon är rätt alienerad hon med. De blir ett par, typ. James klipper till sin pappa och snor hans bil och de drar från stan på jakt efter Alyssas biologiska pappa.

Hon vill ha sex med honom. Han vill döda henne. Eller?

The End of the F***ing World, som är baserad på den tecknade serien av Charles S. Forsman, arbetar i samma anda som amerikanska 90-talsklassiker som Heathers och Ghost World. Från Heathers har den sin tematik och från Ghost World den emotionellt frånkopplade stilen – som paradoxalt nog maskerar massor av känslor. Till det lägger de en brittisk skitighet som är väldigt tilltalande. Här ser folk inte ut som fotomodeller, de svär som borstbindare och är på det stora hela rätt långt från perfekta vilket gör deras utanförskap så mycket mer trovärdigt.

De unga huvudrollsinnehavarna Alex Lawther (från Black Mirror) and Jessica Barden (Penny Dreadful) är inget annat än lysande. Den här serien borde bli en verklig career maker för dem om det finns någon rättvisa i världen. De förmår att förmedla emotionella bråddjup med mycket små medel och är samtidigt väldigt gulliga i sin spirande kärlek mitt i all deras trasighet som, trots det skruvade temat, bär en allmänmänsklig tyngd. För bakom våld, rån och bilstölder handlar det någonstans i sin kärna om att lära sig förstå sig själv; vad man är och vem man är.

Med åtta avsnitt om 20 minuter vardera är serien dessutom perfekt att binge-titta. Snälla ge oss en fortsättning!

 

Förebilden för Döden är … död

Jag har aldrig varit någon stor serieläsare men under en period som ung vuxen i slutet av 80-talet läste jag en del. Det var nästan utseslutande Neil Gaimans fel. Hans serie Sandman var ett mästerverk där myter och legender flöt samman i ett både poetiskt, varmt, filosofiskt och lite skrämmande världsbygge.

I centrum för berättelserna stod de sju ändlösa: Destiny, Death, Dream, Destruction, Desire, Despair och Delirium. Vid sidan om drömfursten själv – The Sandman, Morpheus eller vad man nu vill kalla honom – var det Döden som var den mest framträdande och, oväntat nog, den minst skrämmande av dem.

Gaimans genidrag var att porträttera döden, inte som ett skelett i kåpa med lie i hand, utan som en söt, vänlig, vis och tröstande punktjej med goth-spretigt svart hår och en ankh – hieroglyfen för livet – om halsen; alltid beredd att sträcka ut handen och ledsaga den drabbade in i det okända.

Du får det alla får. Du får en livstid.

Den visuella förebilden för Döden hittades dock inte av Gaiman själv utan av tecknaren Mike Dringenberg. Gaiman berättar i The Sandman Chronicles att han hade tänkt sig sånngerskan Nico, så som hon såg ut på omslaget till albumet Chelsea Girl från 1967, som förebild men Dringenberg hittade istället Cinamon Hadley. Han tecknade en bild på Death med Hadley som förlaga och skickade bilden till Gaiman som reagerade med ett ”Wow!” och bilden kom senare att tryckas i nummer 11 av Sandman.

Cinamon Hadley berättade 2011 för Slug Magazine hur det gick till när hon blev Döden:
”Mike Dringenberg var en god vän till mig. Han sa att han ville använda mig som förebild för en karaktär i en serietidning sedan tänkte jag inte mer på det.”

Till Post-Punk.com sa hon:
”Jag visste ingenting om serier och jag visste inte att det här var något särskilt. Jag visste absolut inte att det skulle bli det som det blev”.

Det det blev skulle visa sig vara en förebild inom såväl goth-mode som nördkulturen i stort. På många sätt överglänser karaktären Döden självaste huvudpersonen och figurerar på allt från t-shirts till kaffemuggar. När tidningen Empire 2016 listade världens 50 bästa serietidningskaraktärer hamnade Döden på plats 15, före till exempel Iron Man, Wonder Woman och Kapten Haddock. I sin motivering skriver man bland annat att Döden är ”den visa äldre syster alla önskar att de haft, mycket mer samlad och tillfreds än någon av de andra ändlösa (med möjligt undantag Destiny (ödet)) och det är också hon som får knyta ihop hela serien i dess sista akt”.

Trots det var Hadley länge omedveten om uppståndelsen.

Flera år senare bläddrar hon igenom en serietidning hos en god vän och snubblar över bilden av sig själv. Hon berättar för Slug Magazine att det gav ett lyft för hennes självkänsla och självförtroende och att det öppnat upp nya sociala vägar för henne.
”Människor vill antingen möta mig [för att de beundrar karaktären] eller så vill de inte det för att de tror att jag är stöddig”.

Hon berättar också att hon ibland undrar om Dringenberg använt mer än hennes utseende till karaktären:
”[Döden är] märkligt oskyldig på sätt och vis, och det är så mycket jag”.

I lördags avled Cinamon Hadley 48 år gammal. Hon diagnosticerades med långt framskriden tjocktarmscancer förra året men efter behandling gick sjukdomen i remission. Men den kom tillbaka och hennes liv gick inte att rädda.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×