Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Kirstys dödsdag

Idag är det på dagen 17 år sedan Kirsty MacColl allt för tidigt gick ur tiden och som vanligt hyllar jag en av mina absoluta favoritsångerskor här på bloggen. I år blir det med denna BBC-dokumentär:

 

Star Wars – en triumf för leken

Rey – en hjälte väl i nivå med Luke, Leia och Han Solo. Foto: David James/Disney/Lucasfilm via AP

Det är sommaren 1983 och jag har ännu inte fyllt tolv. Jag är på semester med mina föräldrar och hälsar på goda vänner till familjen i Liverpool. Star Wars är en ännu okänd storhet för mig. Globala populärkulturfenomen färdades inte lika snabbt på den tiden, åtminstone inte till svenska småstäder.
I storstaden Liverpool var det, trots att staden var mitt i den djupaste varvskrisen, en annan femma. I vänfamiljens son Marks rum var det välfyllt med Star Wars-leksaker. Jag minns speciellt att han hade en jättestor modell av Millenium Falcon, Han Solos slitna men ack så coola rymdskepp som jag var tillbörligt avundsjuk på.
Det var Mark och jag som satt där i biomörkret tillsammans och golvades av introsekvensen i Return of the Jedi, den tredje (förlåt sjätte) delen i George Lucas episka rymdopera.

Jag kommer inte ihåg jättemycket av den där sommarveckan i Liverpool. Det finns någon minnesbild från The Cavern, från en biltur bland de nedlagda varven … men känslan av att se den där öppningssekvensen sitter kvar, för evigt inetsad i mitt minne, så mäktig var upplevelsen.
Return of the Jedi är inte den bästa av Star Wars-filmerna (det är föregångaren The Empire Strikes Back) men det är för alltid min favorit. Till och med ewokerna, de små gulliga och hjältemodiga björnarna som knappast är Lucas mest briljanta idé, väcker nostalgiska känslor.

• • •

Star Wars är, om man ska vara riktigt ärlig, inte den bästa science fiction som visats på vita duken. Bra filmer som The Empire Strikes Back och The Force Awakens har blandats med ganska misslyckade – hela prequel-trilogin – och en kalkonfilm så monumental att det ryktas att George Lucas försökt köpa upp alla existerande kopior för att förstöra dem (den beryktade julspecialen från 1978).
Det är inte i första hand på de cineastiska kvaliteterna den skrivit in sig i filmhistorien. Rent berättarmässigt följer den väl den klassiska modellen för en riddarroman, om än förflyttad i tid och, ehrm, rymd. Star Wars har däremot varit banbrytande på andra sätt.

Filmerna har, och det var inte minst viktig för oss som var unga i slutet av 70- och början av 80-talet, brutit så mycket ny mark när det gäller specialeffekter att den första Star Wars-filmen idag ter sig som en vattendelare. Innan den var allt rent, vitt, artificiellt och dött i rymden, och efter den smutsigt, slitet och levande.
Filmernas renodlade teman och deras ikoniska kvaliteter ska inte heller underskattas. De tar sig närmast religiösa proportioner, och då menar jag inte enbart den uppdiktade jedi-religionen. För vad är Darth Vader och Luke Skywalkers fader/son-kamp om inte en religiös strid om gott och ont på en botten av försoning. Även triangeldramat mellan Luke, Leia och Han Solo hade kunnat vara saxat ur valfri helig skrift. Lägg till det ett ändlöst gäng karaktärer som bara genom sin uppenbarelse ter sig mytologiska: Darth Maul, Bobba Fett, Jabba the Hut, Jar Jar Bi… nej, inte han …

Inte minst har filmerna skrivit in sig i historien – och alla föräldrars plånböcker – genom att ta det här med kringindustrin till en närmast absurd nivå. Om Marks pojkrum såg ut som en Star Wars-leksaksbutik 1983 så är det inget mot hur mina egna barns såg ut för några år sedan: Star Wars-lego, ändlösa rader av lasersvärd, Darth Vader-dräkter och leksaksrymdskepp hade sällskap av böcker med ingående kvasivetenskapliga beskrivningar av varje typ av fortskaffningsmedel, vapen och varelse som seriens universum kan tänkas uppbåda.

• • •

Det sägs att när Ewan McGregor, som spelar den yngre upplagan av Obi-Wan Kenobi, skulle filma sin första lasersvärdfajt så hade man problem med konstiga biljud som störde inspelningen och tvingade fram omtagning efter omtagning. Till slut visade det sig att det var McGregor, som är jämnårig med mig och därmed även han uppväxt med att leka Luke Skywalker, själv som omedvetet gjorde swooshande ljudeffekter när han fäktades.
Frågan är om det inte är just där vi hittar seriens största förtjänst i förmågan att sätta bilder i barns huvuden som triggar igång fantasin och viljan att börja leka. Det gäller såväl på det kommersiella planet som på det mänskliga. På det kommersiella är det det som möjliggör all leksaksföräljning och på det mänskliga att det faktiskt får barn att leka på riktigt, en alldeles för sällsynt händelse idag.

• • •

Mina barn har tjatat ett tag om att vi ska gå och se The Last Jedi, den åttonde delen i serien, som har premiär på onsdagen. Och det kommer vi naturligtvis att göra, och det i ärlighetens namn lika mycket för min skull som för deras. Faktiskt är det inte bara nostalgiska skäl som lockar mig. Senaste ”riktiga” filmen, The Force Awakens, var den bästa sedan The Empire Strikes Back och Rey den bästa hjälten franchisen lyckats få fram sedan Han Solo. Inte heller sidoberättelsen Rogue One gav några skäl att tro att Star Wars-sagan skulle tappa den formtopp som man, faktiskt något oväntat, uppnått sedan Disney tog över Lucasfilm.

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Wilmer X gör comeback

Foto: Stefan Persson

Wilmer X firar 40 år som band genom att göra sin tusende spelning någonsin på Sweden Rock.
– Att få göra Wilmer X vid ett sådant här tillfälle känns fantastiskt. Det är precis det som behövs för att locka ut oss igen, säger Nisse Hellberg.

Det var länge sedan sist. För sju år sedan gjorde Wilmer X sina senaste spelningar i samband med invigningen av Citytunneln. Även då var det länge sedan sist.
”Trots att det gått fem år sedan bandet senast stod på scenen tillsammans märks det tydligt att det inte vuxit någon mossa på den elektriska kemi de har”, skrev undertecknad då och noterade den värme som går åt båda hållen mellan band och publik, trots att de spelade mitt under en snöstorm.

Under den efterföljande turnén avverkades deras 999:e spelning. Nummer 1 000 från bandet får vi vänta på ytterligare några månader. Och då ska förhoppningsvis bandets värme inte behöva slåss som sist mot de yttre elementen.

Lördagen den 9 juni går bandet upp på Sweden Rock Festivals scen för att dyka ned i den klassiska rock n roll de gjort till sin ända sedan starten 1978. Initiativet kom från festivalens sida och det dubbla jubiléet lockade.
– Vi sa redan efter de senaste spelningarna att dyker det upp något bra tillfälle så kommer vi. Det har tagit några år bara. Jag sa till de som bokar och till bandet att om det kommer något som kittlar till lite extra i magen gör jag gärna detta igen, säger Nisse Hellberg, bandets sångare gitarrist och ständige förgrundsgestalt.
– Dessutom har jag haft annat att göra men det har gått väl många år.

För visst är det något speciellt med att stå på scen med Wilmer X.
– Ja, självklart. Även om jag är väldigt nöjd och stolt med min solokarriär så gör jag det på grunden av det jag byggt upp med Wilmer X. Det är det största musikaliska i mitt liv, även om jag har valt att uttrycka mig på ett annat sätt senare. Dessutom är det en massa låtar som ligger och blir ospelade. De är jag väldigt sugen på att framföra.
– Det är något speciellt med det här bandet – Sticky Bomb på trummor, Thomas Holst på bas och, förstås, Jalle Lorensson på munspel – det är classic rock i svensk tappning.

På Sweden Rock kommer får de sällskap från rockens lite hårdare sida, av akter som Iron Maiden och Ozzy Osbourne.
– Det har gnagt lite i mig att jag aldrig ens har varit på Sweden Rock som jag tycker framstår som en jäkligt bra organiserad festival. I början var det inte riktigt min musik men nu har festivalen blivit bredare.
– Jag kan bara gå på de rapporter jag har fått från en massa kompisar som spelat där och kan Torsson och Sator spela på Sweden Rock, vilket de har gjort, så tycker jag att Wilmer X kan det också.

Läs mer: En välskriven biografi med slirig kronologi

Efter spelningen på Sweden Rock väntar en turné.
– När Sweden Rock sa att de ville göra det då tittade vi på varandra och sa: då gör vi det. Det var startskottet och det är klart vi vill göra fler spelningar också.

Några datum är ännu inte klara, inte heller om det blir några spelningar på hemmaplan, även om mycket talar för det.
– Det hoppas jag verkligen. Jag vill naturligtvis spela på alla ställen det går. Som hemmaplan räknar jag hela Skåne.

Någon tack och farväl-turné handlar det inte om för Malmös mest klassiska rockband.

– Nej. Det vet man ju aldrig men vi är inte ett sådant band som säger det och sedan kommer vi tillbaka tre år senare.
– Vi tar ett år i taget. Jag drivs rätt mycket av lust och om det här går bra får jag säkert lust att göra det igen. Går det inte bra får vi väl se… Och då menar jag inte hur mycket folk det kommer utan det ska kännas bra också med det här gänget. Men jag är full av självförtroende både å mina vägnar och å de andras för alla i bandet har spelat väldigt mycket under de här åren så det är stor chans att vi är bättre än någonsin. Det är i alla fall min ambition.

Ralph Bretzer

Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.


Ålder: 46 år.

Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.

Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr – Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.

Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.

Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid’s Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.


×