Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×