En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon

Foto: Pressens Bild/TT, Jessica Gow/TT och Vilhelm Stokstad/TT; Montage Ralph Bretzer

Läst något av Frédéric Mistral eller José Eschegaray nyligen? Va? Har du inte läst de båda nobelpristagarna i litteratur från 1904?

Okej. Det har inte jag heller. Och den enda anledningen att jag över huvud taget känner igen namnen är att jag med viss regelbundenhet – en gång om året – tittar på listan över tidigare nobelpristagare. Att göra det, titta på listan alltså, skickar varje gång tankarna till The Kinks Celluloid Heroes:

You can see all the stars as you walk down Hollywood Boulevard
Some that you recognize, some that you’ve hardly even heard of

Litteraturhistorien är, liksom för den delen film- och pophistorien, inte konstant. Vem minns idag storstjärnor som skådespelerskan Clara Bow, bluesrockarna Grand Funk Railroad eller författaren Frank Wedekind, annat än som namn ur historien?

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
Vilket som går mot vilket öde är inte alltid lätt att förutse, eller ens logiskt.
Det för oss till det här med kravet på att införa en litteraturkanon. En informell sådan finns ju redan. På den står såväl August Strindbergs Giftas, Selma Lagerlöfs Gösta Berglings Saga och Klas Östergrens Gentlemen.

Att det behövs en högre kunskap om vår egen kulturhistoria och om kulturens betydelse, inte minst bland dem som styr oss, är allom uppenbart, inte minst efter Ebba Busch Thors framträdande i Aktuellt i förrgår. Många kommentatorer på båda sidor av den politiska debatten har tagit tillfället i akt att jämföra vår förre statsminister med sin franske nuvarande motsvarighet – den förstnämnde har en förkärlek för Da Buzz och Camilla Läckberg och den sistnämnde kan otvunget leverera första scenen ur Moliéres Misantropen på beställning.

Ja, det är klasskillnad där och själv brukar jag säga att allt jag lärt mig om svensk litteratur-, musik- och konsthistoria har jag lärt mig trots skolan, inte tack vare den. Det är naturligtvis tillspetsat men det finns ett korn av sanning där. Den svenska offentligheten – och utbildningsväsendet – har en väldigt trist bildningsfientlighet. Kunskaper som inte är direkt omsättbara i monetär nytta är inget värda. Att den typen av kunskaper främjar ett lands ekonomi på många andra sätt blundas det för.

Men är verkligen en fastspikad litteraturkanon rätt väg att gå?
Min personliga ryggmärgsreflex är att ingen annan än jag ska bestämma vad jag läser. En sanning med modifikation naturligtvis, i skolan läste man ju en del – alldeles för lite – som någon annan bestämt.

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.

Om man nu ändå ska ha en från ovan etablerad kanon, varför ska man bara ha det för litteraturen? Då ska vi även se till att ungarna får sig till livs lite Wilhelm Stenhammar, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Barbro Hörberg, Turid, Pugh Rogefeldt och Joakim Thåström.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×