Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×