Mannen som plåtade 70-talet ställer ut i Malmö

Foto: Ralph Bretzer

Hans bilder finns i var och varannan skivsamling. De pryder omslagen till album med David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop och Queen för att bara nämna några.
Under fredagen öppnar en utställning med Mick Rocks bilder i Malmö och upphovsmannen själv är i stan.

I fönstret på Galleri M1 på Gamla Väster i Malmö, där Mick Rocks bilder ställs ut med start på fredag, står två stora fotografier. Den ena är omslaget till det brittiska rockbandet Queens andra album och den andra är en bild av David Bowie, tagen i dennes hem i Beckenham, England, 1972. Den sistnämnda skulle visa sig milt uttryckt viktig för Rocks framtid som stilbildande fotograf. Det var för bilderna på honom som han skulle bli värdsberömd.

När vi möts sitter Mick Rock under en svartvit bild där Iggy Pop har armarna om David Bowie och Lou Reed.
– Bowie hade byggt en kamratskap med Lou och Iggy som båda hade haft mindre karriärer tidigare som bleknat. Det var ett litet vortex som visade sig vara kulturellt signifikant, berättar han.

1972 och -73 släpptes tre album, samtliga med Rock-bilder på omslagen, som skulle cementera såväl hans egen som artisternas respektiver roller i musikhistorien: David Bowies Ziggy Stardust, Lou Reeds Transformer och Iggy & the Stooges Raw Power.

Orden flödar ur Mick Rocks mun när han berättar och tankespåren springer hit och dit och det är inte alldeles lätt att följa med i flödet och ännu svårare att få en syl i vädret och ställa en fråga. Inte sällan ställer han dem i stället själv.
– Vilka fotografer har influerat mig? Inga. Det som influerat mig var den unika karisman hos vissa av mina tidiga objekt.

Det ena kända namnet ur rockhistorien efter det andra flyger förbi, men det är Bowie han ständigt kommer tillbaka till.
– David var en opportunist på den riktiga konstnärens vis – som en Picasso eller Dali. Han var manipulativ men han hade varorna.
– Om det finns någon i rockvärlden som är Picasso så är det han. Det finns en densitet och komplexitet till hans karriär och hans verk …

I slutet av 60-talet pluggade Mick Rock litteraturvetenskap vid Cambridge och lärde känna den egocentriske före detta Pink Floyd-medlemmen Syd Barret – vars album The Madcap Laughs från 1970 han tog omslagsbilden till – och det var via honom som han skulle få kontakt med Bowie.

– Jag har faktiskt en ganska klassisk brittisk utbildning. Jag vet inte om det har influerat mitt fotografi men allt det jag läst i kombination med de psykedeliska delarna har påverkat hur jag ser de här karaktärerna. De var inte bara musiker eller ett sound, jag såg dem mer som chimärer, nästan som varelser – sprungna ur min galenskap lika mycket som någonting annat – som något från en annan värld.

Hur förhåller sig bilden till musiken när du ska fotografera för ett albumomslag?
– Artisten ger mig ofta något i sättet de presenterar sig själva även om det inte är fullt utvecklat. Jag skulle inte vara så pretentiös att jag säger att det handlar om att fånga essensen, snarare smaken. Att fånga essensen är att gräva lite djupare.

Trots hans stora roll i att sätta bild till musiken i en tid när bilden av hur popmusik såg ut inte var så cementerad som den är i dag, säger han sig inte vara besatt av fotografiet.
– Nej, det är vad jag gör. Jag är besatt av förändrade sinnestillstånd. Jag är besatt av mässande, massage, kiropraktik, akupunktur och vad de gör med ens psykofysiska varelse. Jag kallar mig alternativ knarkare.

Karriären har fortsatt efter den centrala och stilbildande perioden med Bowie, Reed och Iggy Pop. Listan över storstjärnor han plåtat förefaller ändlös och sträcker sig fram till dagens storstjärnor som Lady Gaga och Alicia Keys. Just nu är han aktuell med Guccis senaste kampanj. Hur känner han själv egentligen för epitetet: “Mannen som plåtade 70-talet”?
– Det är dubbeleggat, som du säkert förstår. Det är ingen som pratar om mina bilder på Bob Marley eller Ozzy Osbourne.

Vi bläddrar igenom boken Exposed med ett urval bilder från hela karriären. På uppslaget efter en rätt utflippad bild på Genesis dåvarande sångare Peter Gabriel stannar vi vid en förhållandevis anonym svartvit bild av bandets trummis Phil Collins.
– Vad är det som är så speciellt med den bilden? Jo, det är en bild av Phil Collins med hår.

Du verkar ha en lättsam relation till dina gamla bilder.
– Ja, den här skiten vägrar ju försvinna. Och den fortsätter att ge mig pengar, säger han med ett skratt.

Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

”Han spelar gitarr och skriver låtar också”

Stacey Kent och Kazuo Ishiguro. Foto: Wikimedia och TT

I en kommentar till The Guardian om att hans vän Kazuo Ishiguro – författaren till bland annat romanen Återstoden om dagen – tilldelas Nobelpriset i litteratur kan Salman Rushdie inte låta bli att tillägga:
– Och han spelar gitarr och skriver låtar också. Roll over Bob Dylan.

Och visst är det så. I sin ungdom såg han sig som musiker, berättar han i en annan The Guardian-artikel, från 2015. Men det var en dröm som han fick ge upp när han kom till insikt om att att han inte kunde bli både och – singer-songwriter och författare. Det sistnämnda alternativet segrade och det lär väl knappast vara något han ångrat, särskilt inte nu.

– Jag brukade se mig själv som något slags musikertyp, men det kom till en punkt där jag tänkte: det här är inte alls jag. Jag är mycket mindre glamorös. Jag är en av dessa personer med manchesterkavaj med armbågsskydd. Det var en riktig besvikelse, säger han i intervjun.

Men den som gräver lite kommer att hitta Ishiguro i musikalisk form. Efter att han varit med i det klassiska radioprogrammet Desert Island Discs på BBC, ett program där mer eller mindre kända människor väljer ut sin favoritmusik hade han med jazzsångerskan Stacey Kent, vilket kom att resultera i ett samarbete mellan dem där Ishiguro skrev några av texterna till hennes Grammy-nominerade album Breakfast on the morning tram – en titel lånad från en av hans romaner.

– En av de viktigaste sakerna jag lärde mig av att skriva texter – och det här hade ett enormt inflytande på min skönlitteratur – var att med en intim, förtrolig, första persons-sång måste betydelsen inte vara uppenbar. Det måste vara snett, ibland måste du läsa mellan raderna, säger han till The Guardian.

 

En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×