Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Gitarristen Peter Puders död

Foto: TT

Lundagitarristen Peter Puders, känd från band som Commando M Pigg, TT Reuter och Imperiet, är död. Han blev 58 år gammal.

Det är TT som är först med nyheten om Peter Puders, eller Höglund som han egentligen hette, gått ur tiden. Det är kanske inte helt opassande med tanke inte helt opassande med tanke på att han först lät sin postpunkigt vassa gitarr höras 1978 i Lundabandet TT Reuter, där han spelade med bland andra Henrik Venant.

Efter att bandet splittrades 1981 flyttade Puders till Stockholm och spenderade sedan en stor del av det årtiondet i Commando M Pigg, samtidigt som han som studiomusiker medverkade på album med bland andra Ulf Lundell och Imperiet. Under 90-talet återfanns han vid Thåströms sida, såväl solo som med industrirock-projektet Peace, Love & Pitbulls.

2015 återförenades Commando M Pigg. I sin recension i Dagens Industri av den platta gruppen släppte samma år skrev Jan Gradvall att de var ett av det tidiga 80-talets bästa och mest originella band och att de spelade
”en helt egen slags postpunk som vågade vara vacker och storslagen utan att bli pompös. 35 år senare är gruppen tillbaka. Samma sound. Samma Musse Pigg-öron. Fast med fyra vuxna människors samlade livserfarenheter i Marshall-förstärkarna. ”

Den 21 oktober skulle Commando M Pigg spelat på Folk å Rock i Malmö. Puders bandkollega Anders Karlmark nåddes av dödsbeskedet i lördags.

– Man fattar ingenting. Det är bara en stor chock än så länge. Han är alldeles för ung och för bra för att försvinna, säger han till Nöjesbladet.
– Jag har en stor saknad efter en av de bästa svenska gitarristerna. Det känns som en musikalisk halva från mig själv har försvunnit.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×