Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Dags att lägga i nästa växel, TV4


Min drömbokning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

TV4 har satt sig i en ordentlig uppförsbacke inför den kommande säsongen av Så mycket bättre.

Okej för Thomas Andersson Wij. Han har en låtkatalog med flera riktiga guldkorn: ”Hälsingland”, ”Thomas och hans mamma”, ”Blues för Sverige” och ”Mellanstora mellansveska städer” är bara några av mina personliga favoriter. Att han dessutom kan tolka andra artister, med mindre välvässad penna än hans egen, stod uppenbart för alla och envar när han uppträdde som inledningsnummer till Melodifestivalens final 2007 i något som kan vara det mest lyckade inslaget i tv-programmets historia.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur tonerna av en sprött plockad akustisk gitarr ackompanjerades av mörka Stockholmsbilder och till det Andersson Wijs känsliga stämma. Det var inte förrän kameran gled in över publiken i ett nästan nedsläckt Globen samtidigt som han tog kraft i refrängen som det blev uppenbart för mig att det vi hörde var en version av Carolas gamla mellovinnare Evighet. Det kändes som om hela landet stannade för en sekund.

Men efter att Thomas Andersson Wij offentliggjordes har det gått ordentligt utför. Jag menar, Kikki Danielsson. Även om senaste albumet, 2011 års ”Första dagen i resten av mitt i liv”, har sina klart lysande ljuspunkter så lär inte ens TAW kunna göra något vettigt med Papaya Coconut, om vi säger så. Och Eric Saade – två Mellohits utgör inte en låtskatt av rang, direkt. Jämför med honom känns ju till och Danny Saucedo som en artist med en gedigen katalog.

Fyra artister kvarstår innan vi vet hur årets laguppställning ser ut. Om inte TV4 lägger i nästa växel och rycker upp sig rejält riskerar det här att bli tristaste säsongen hittills.

Jag inser att han lär bli landets mest svårövertalade artist men det är klart att Joakim Thåström vore den absoluta drömbokningen. Tänk att få höra Thomas Andersson Wij göra en ömsint Fan fan fan, Kikki Danielsson göra country av Ebba Gröns Die Mauer eller Eric Saade upptäcka sitt eget mörker och krautrockens undergångsstämningar genom att tolka Sällskapets Såg dom komma. Bara det hade ju varit värt att se hela säsongen för. Eller för den delen att höra Thåström göra Kikkis gamla dansbandsschlager Bra vibrationer till dansrock i Rymdimperiets anda…

Linnea Henriksson – som ju har ett nytt album på gång – eller Veronica Maggio skulle jag gärna också se i laguppställningen, liksom Linda Pira.

Är det inte också på tiden att släppa in någon från hårdrocksvärlden i programmet. Sverige tillhör de ledande länderna i världen när det gäller heavy metal i den riktigt hårda skolan men har, trots att det nu är dags för nionde säsongen, inte synts alls i Så mycket bättre. Här finns också ett musikaliskt yrkeskunnande utöver det vanliga. Det är bara att välja och vraka men jag skulle inte ha något emot att se någon från till exempel Dark Tranquility eller Opeth. Inte minst har det sistnämnda bandet en musikalisk bredd som skulle sitta fint i sammanhanget.

Som wildcard: varför inte ta in gamle punkhjälten Stry Terrarie som flankerade Thåström på slutet i Ebba Grön och inledningsvis i Rymdimperiet/Imperiet men som gjort mycket annat bra i Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues.

Så kom igen nu TV4! Rädda nionde säsongen innan det är för sent.

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×