Ett annus horribilis för kulturen

2016 blev ett år när många stora svenska såväl som utländska kultur- och nöjespersonligheter gick ur tiden. Och 2017 kan bli etter värre…

Liemannen borde kunna ta ett friår. 2016 har han jobbat för högtryck. Redan i våras pratades det om 2016 som ett annus horribilis för kulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet. Då hade David Bowie och Prince gjort Umberto Eco och Bodil Malmsten sällskap till the great gig in the sky. Och sedan har det fortsatt. Olle Ljungström, Freddie Wadling och Josefin Nilsson; Dario Fo och Lars Gustafsson och nu på slutet Carrie Fisher och hennes mor Debbie Reynolds.

Men varför har just 2016 blivit ett så fruktansvärt år för kulturen? Är det bara en slump?

Till att börja med kan vi väl slå fast att rockstjärnor verkligen dör tidigare än oss andra. Det är inte så som en kristen amerikansk organisation gjorde för ett tiotal år sedan – för att bevisa något slags tes om djävulens musik – att man lätt kan ta alla döda rockstjärnors ålder vid frånfället och slå ut ett medelvärde. Men det är ett faktum att man som turnerande musiker lever i ett större antal riskmiljöer än de flesta andra. Man spenderar mycket tid i turnébussen och trafiken är som bekant inte ofarlig, dessutom befinner man sig på kvällarna i miljöer där alkohol och droger figurerar i överflöd.

Men, och det är ett stort men, rockmusiken är fortfarande relativt ung som form. Den första rock n rollgenerationen som skapade den musik som hördes på 50-talet har det senaste decenniet kommit upp i den ålder att de börjar dö på naturlig väg. Och det flesta rockmusiker som har levat gör så fortfarande, vilket innebär att majoriteten av de som dött gjort så i förtid på ena eller andra sättet.

Vi kan också tänka oss antalet rock- och popmusiker som en pyramid där toppen är startpunkten och basen är nutiden. Det finns otroligt många fler popmusiker idag än vad det någonsin gjort tidigare. De första riktigt stora, i antal räknat, rockgenerationerna, de som kom i slutet på 60- och början av 70-talet har nu kommit upp i väldigt riskabla åldrar. För männen har innebär det till exempel att risken för prostatacancer är väldigt mycket högre nu. Och just cancern har varit en stor dråpare i år. David Bowie, Greg Lake från Emerson, Lake and Palmer, skriftställaren AA Gill och självaste professor Snape, Alan Rickman, är bara några av dem som i år tagits i förhållandevis unga år av cancern.

Redan i april publicerade BBC en artikel där man slog fast att det inte bara varit ovanligt många ”celebrity deaths” i år utan även att det är en kraftigt uppåtgående trend. Som en förklaring tar man upp vad man kallar ”the baby boom factor”. I USA exploderade befolkning i storlek efter kriget. Inte mindre än 23 procent av landets befolkning är född mellan 1946 och 1964. Dessa har nu nått upp i den ålder där människor har högre risk att ryckas bort än tidigare.

Vi är fler människor än vad vi någonsin varit tidigare och åtminstone i västvärlden har befolkningen blivit äldre. Dessutom har vi idag ett samhällsklimat som producerar mycket fler kändisar än vad som någonsin gjorts tidigare. Internet och sociala medier har fragmenterat och spritt kändisskapet. Andy Warhol kan inte ha anat hur rätt han hade när han pratade om att i framtiden skulle alla vara kända i 15 minuter. Och av enkel logik följer att om vi har fler kändisar kommer fler kändisar också att dö.

Av detta följer också att det med all sannolikhet inte är slut här. Liemannen kommer inte att kunna ta något friår – tvärt om riskerar 2017 att bli ännu svartare.

Fotnot: Annus horribilis betyder fruktansvärt år på latin. Uttrycket populariserades av drottning Elisabeth i ett tal till sitt 40-årsjubileum som drottning 1992, ett år som kantats av en lång rad motgångar för det brittiska kungahuset.

Skönheten till MacGowans odjur

Idag är det 16 år sedan en av Englands bästa och mest förbisedda sångerskor allt för tidigt rycktes ifrån oss.

Kirsty MacColls röst är överallt så här års. Den hörs på den mest romantiska sång att någonsin uyspela sig i en fyllecell på julafton, och definitivt den mest romantiska låt där någon i sångens kärlekspar kallas ”an old slut on junk”. 
MacColl föddes 1959 som dotter till den världsberömde folksångaren Ewan MacColl (Dirty old town). Den 18 december 2000 dök hon i Mexiko med sina barn. När de kom upp till ytan såg hon en båt på väg mot dem i ett område där inga båtar var tillåtna. Hon lyckades knuffa bort sin då 15-åriga son ur båtens väg men träffades själv av den och omkom.

Det är en ödets ironi att en så fantastisk sångerska och låtskriverska är mest hågkommen för en duett, Fairytale of New York, skriven av någon annan, The Pogues Shane MacGowan, och två covers: Billy Braggs A new England och The Kinks Days.

Det är en ödets ironi, inte minst som hennes egen katalog är fylld av lysande låtar som They don’t know (som Tracey Ullman hade en stor hit med), Walking down Madison och There’s a guy work down the chip shop swears he’s Elvis.

Valet av MacColl som duettpartner på Fairytale of New York var ett genidrag av MacGowan och company. Hennes röst har en änglalik skönhet i kombination med en blasé världströtthet som passar helt rätt in i den roll hon spelar i sången – och som passar perfekt med den torra brittiska humor som genomsyrar hennes egna sånger. Det var också ett briljant drag ur hennes eget perspektiv. Världens genom tiderna bästa julsång har säkerställt att hennes röst aldrig kommer att bli bortglömd trots den oförtjänt undanskymda plats hon fått i musikhistorien.

Själv högtidlighåller jag hennes minne på denna hennes dödsdag genom att tömma min lokale skivhandlares Kirsty MacColl-fack.

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×