En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Leonard Cohen är död

Molde Jazzfestival 2009.Foto: Vidar Ruud / NTB scanpix / TT

Jag vaknar i de tidiga morgontimmarna. Det är fortfarande becksvart ute och jag plockar upp mobilen medan jag gör mig iordning för att gå till jobbet. Det första jag möts av är nyheten om att Leonard Cohens bortgång.

Jag sätter på mig lurarna och går ut i den kalla natten. Han sjunger för mig från debutalbumet The Songs of Leonard Cohen från 1967:

Suzanne takes you down to her place near the river
You can hear the boats go by, you can spend the night forever
And you know that she’s half-crazy but that’s why you want to be there

Han var redan 33 år fyllda och hade publicerat flera diktsamlingar när skivan kom ut. Själv var jag väl 19, 20 när jag upptäckte den och hade precis börjat förälska mig i orden. Och med den där djupa stämman och hans tydliga sätt att artikulera hade han ett sätt att få dem att gå fram, att få mig – och så många andra – att lyssna till dem. Det var ord som grep tag. Ord som andades både mognad och ungdomlig förundran.

Det fanns en slags medvetet solkig romantik över dem, en världströtthet kombinerat med livslust. Men också ett slags avslappnad visdom. Det var djupt mänskliga ord med ekon av något högre. Ord som tycktes balansera på undergångens egg. Och även om jag aldrig delat deras upphovsmans andliga sökande var det omöjligt att inte lyssna.

Like a bird on a wire
Like drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free

Kris Kristoferson har sagt att han tänker låta orden i refrängen till Bird on the wire (från andra albumet Songs from a room från 1969) bilda texten på hans gravsten. Cohens kommentar var att han skulle bli mycket besviken om inte Kristoferson står vid sitt ord. Nu får han aldrig veta.

Man kan inte påstå att Cohens bortgång var oväntad. Han var 82 år gammal och senaste albumet, den urstarka You want it darker som kom bara veckor före hans död, ter sig i mångt och mycket som ett avskedbrev:

Henini, heneni
I’m ready, my lord

Henini är ett hebreiskt ord som betyder, i andlig mening, ”här är jag”.

2016 har varit ett verkligt annus horribilis för musiken och litteraturen. En efter en har hjältarna gått ur tiden, somliga i förtid, andra vid änden av ett långt liv. Listan är lång och jag ska inte dra den här, igen. Men kan det inte räcka nu för ett tag?

En kampanjsång i förtid

sdltb3e6303-nlFoto: TT

Bruce Springsteen, Lady Gaga, Madonna… Hillary Clinton har många kända artister i sin ringhörna. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att motståndet ser ut som det gör. Men faktum är att redan 1992 – när maken Bill kampanjade för det jobb som hon kan tillträda den 20 januari om ödet faller i hennes favör – sjöngs det sånger till hennes ära.

Thinking about the great political wives of history
Who outshined their husbands just like Hillary
Imelda, Cleopatra and Eva Peron
But next to Hillary Clinton their all outshone

Det var gamle antifolkhjälten Lach som då – innan den genren ens hade ett namn – snickrade ihop denna kampanjvisa:

From the great state of Arkansas
She looks like she stepped of the set of LA Law
And that’s totally cool by me
I vote for Hillary

I samband med att låten återsläpptes i början av året berättade Lach att han skrivit sången efter att ha lyssnat på morgonsändningarna på radio där de skojat om att Hillary själv borde kandidera till presidentposten, snabbt spelat in den på sin fyrkanalsportastudio (sådana som musiker använde för att spela in snabba låtskisser innan den digitala teknikens genombrott) och skickade in den till radiokanalen för skoj skull bara för att till sin stora förvåning fick höra dem spela den i sändning. Men han skulle få höra den sjungas i ännu större sammanhang:

– When Bill introduced Hillary to the crowd during his acceptance speech it was cool to hear them chant the chorus of the song.

Versionen nedan är av något nyare datum och inspelad med fullt band, till skillnad från den ursprungliga inspelningen. Den fanns med som gömt bonusspår på den europeiska versionen av Lachs album Kids fly free från 2001. Observera det snygga draget att klippet som visas under pianosolot är av självaste Tricky Dicky – Richard Nixon – vid flygeln.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×