SMB – Tommys dag

sdltb773d91-nlDanny Saucedo, Tommy Nilsson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Little Jinder och Magnus Carlson medverkar i årets säsong av TV4s program ”Så mycket bättre”, fotograferade under en pressträff på Vasateatern i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Varje säsong av Så mycket bättre har sin stora stjärna. Den artist som skiner klarare än alla de andra. Den artist som får sitt stora genombrott eller förstärker sin position rejält i folksjälen. Så, vem blir årets Miriam Bryant?

När artisterna till 2016 års säsong kändes svaret på det redan självklart. Freddie Wadling var redan älskad på många håll men det tedde sig ändå givet att han nu äntligen skulle bli folkkär på riktigt med sin säregna röst och speciella framtoning. Men när Wadling tragiskt gick bort strax innan inspelningarna började lämnade det fältet öppet. Skulle den inte sällan hånade Tommy Nilsson få upprättelse? Skulle stjärnskottet Little Jinder kliva fram som fokuspunkten?

Skulle Lisa Ekdahl göra storstilad comeback värdig det genombrott hon en gång i tiden fick med “Vem vet”?

I vanlig ordning lider programmets tolkningar av en inte helt hundraprocentig fingertoppskänsla när det gäller själva musiken. Det är överinstrumenterat och underarrangerat. Dessutom har man än inte helt lyckad förkärlek för att lägga allt för mycket reverb på sången.

Det börjar oväntat svagt. Magnus Carlsson är en stor sångare och jag har hört honom skapa magi med tolkningar av andras låtar. I Allt som jag känner hittar han dock inte helt rätt och den där effekten på sången skapar en distans som inte klär hans väldigt innerliga sätt att sjunga. Dessutom saknas Tone Norums röst i det som en gång var en duett rejält.

Lisa Ekdahl lyckas däremot att göra Amelia till sin egen med sin speciella röst och sin typiska blandning av sydamerikanska rytmer och vispop.

Little Jinder är den första som står ut på riktigt. Jag vill ha sex med dig – här omdöpt till Du vill ha sex med mig – är i original en förskräcklig låt och att tolka just den hade kunnat vara ett artistiskt självmord. Men hon lyckas sånär ta kolbiten och pressa den till en diamant. Modigt och fascinerande.

Så kommer då Jill Johnson och klockorna stannar. I hennes händer blir Öppna din dörr – här Open your heart – till en mäktig soulballad där hennes mäktiga, känsloladdade och välmodulerade stämma får fritt spelrum. Håret på armarna reser sig på samma sätt som när Miss Li gick loss på Pugh Rogefeldts Här kommer natten i samma program för några år sedan.

Jag kan knappast påstå att tonårsidolen Danny Saucedo är någon favorit men när han gör Dör för dig visar han vilket superproffs han är. Att tolka låten, Easy Actions gamla Talk of the town översatt till Snacket på stan, som om det vore ett Orup-nummer är ett genidrag. Det syns dessutom att han har kul när han gör det, vilket alltid går igenom rutan, och han sätter varje kameravinkel på ett väldigt snyggt sätt.

Så vem blir årets break-away-star? Det står mellan Jill och Danny att döma av första programmet. Jill Johnsons nummer var avsnittets show stopper men det är Danny som har mest att vinna. Jill Johnson är redan stor och folkkär; vi vet vad hon är kapabel till. Danny kan med sin professionalitet och sympatiska framtoning hitta en ny och ännu större publik utanför det tonårssegment där han redan är storstjärna

Freddie Wadling då? Han har fått en stor och fin position i programmet. Demoinspelningen av En dag som spelades upp visar återigen hans märkliga förmåga att ta en medioker låt och få den att framstå som fantastisk, bara genom sin uttrycksfullhet och vokala karisma. Han är en mycket saknad artist och han var ensam i sitt slag.

* * *

Så här på morgonen, dagen efter dyker det påpassligt nog upp ett pressmeddelande om att Lisa Ekdahl ska ut på turné. Den 5:e mars spelar hon på Malmö Live.

* * *

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

Låttexter är poesi

sdlsybb035b-nlFoto: TT

Både väntat och oväntat. Så kan man väl kommentera valet av Bob Dylan som årets Nobelpristagare i litteratur. Han har liksom funnits med i snacket kring priset sedan Jesus gick i kortbyxor. Samtidigt var det väl inte många som trott att Svenska Akademien med alla sina finkulturella traditioner skulle ge sig så långt ut på folklighetens väg.

Och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Från hyllanden till kraftfulla och inte sällan rätt ofrivilligt komiska avståndstaganden. ”Helt ofattbart. Oerhört deprimerande.” basunerar en konkurrerande tidning ut som rubrik på sin webb-etta. Vilket ju känns både perspektivlöst och lite löjeväckande. Och ett skäl i sig gott nog att ge Dylan priset. För blir någon så upprörd över valet så måste det ju bara vara rätt.

Låttexter är poesi. De är poesi i en urgammal muntlig tradition. Det, mina vänner, är Odyssén och Illiaden också. Folklig muntlig tradition, dessutom.

Huruvida han är den av rockens och populärmusikens låttextförfattare som är mest förtjänt av priset tänker jag inte ge mig in på. Jag kan tänka mig flera andra kandidater, däribland Tom Waits och Patti Smith, men mest är jag glad att Akademien med detta lyfter formen, sångtexten, till samma nivå som andra litterära uttrycksformer. För sångtexterna är lika mycket litteratur som någon annan form av lyrik, som en teaterpjäs, roman, essä eller novell.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×