Kyrkogården har stängt

10505075_10152430583473682_7651977115704548776_oGraveyards sångare och ena gitarrist, Joakim Nilsson. Foto: Ralph Bretzer

Skiljaktligheter inom bandet.

Tja, det är det som brukar knäcka rockband. Det är i alla fall det som de bruka ange utåt. Musikaliska skiljaktigheter eller personliga. Nu har de där skiljaktigheterna även  knäckt hyllade Göteborgsrockarna Graveyard som idag meddelade att de kastar in handduken. Att det är något av en klyscha noterar bandet själva på sin Facebook-sida:

”Dark clouds above the graveyard today. Due to the all so classic reason ”differences within the band” the Graveyard is as of today officially closed.”

Man skriver sedan att man gått igenom en period av ”struggling n juggling” inom bandet. Man har tappat kontrollen över dessa stridigheter och med den också energin. Detta gör att man nu väljer att ställa in den inplanerade turnén. I meddelandet som är signerat alla fyra bandmedlemmar konstaterar man att man inte vet om man någonsin kommer att spela tillsammans som band igen.

Det är naturligtvis mycket tråkigt. Det Hisingenbaserade bandet fyllde ut ett tomrum i svenskt musikliv, och gjorde med hög internationell kvalitet.


Hisingen är historiskt sett en av de klassiska arbetarstadsdelarna i Göteborg. Här bodde den arbetskraft som bemannade varven och de andra tunga industrierna. Här bodde smeder, snickare, sjömän och fabriksarbetare.
Varvens era må vara förbi och Volvo, som i dag får tusentals att varje morgon sätta sig på bussen till Sveriges tredje största ö, må vara under kinesisk ägo, men det känns knappast som en slump att Hisingens stoltheter Graveyard, förde arvet vidare från band startade under sent 60-, och tidigt 70-tal i liknande områden i Sheffield, Birmingham och Manchester. Band som lade grunden för det vi i dag kallar hårdrock, en genre som tyvärr lite tappat den arbetarklassidentitet som gav den relevans.

Det må inte vara uttalat men det är i det sammanhanget som jag ser Graveyard och jag kan inte annat än älska det jag såg och hörde i dem. Inte minst vilade Black Sabbaths ande tung över deras musik. Det var hårdrock från den tid när bluesen var en lika tydlig referens för den tyngsta rocken som senindustrialismens kompromisslösa rytm.

Men det hade också ett närmast lyriskt drag i sin musik som hämtade näring från psykedelia och spaghettiwesternsoundtracks vilket gav dem en bredd i tilltal och sound som tillsammans med det kompromisslösa svänget gjorde dem svåremotståndiga.

* * *

Fotnot: Delar av den här texten är en bearbetning av en text jag skrev i Skånska Dagbladet i samband med bandets spelning på Malmöfestivalen 2014.

Lady Gaga besöker 80-talet

lady-gaga-perfect-illusion-youtube-google-chrome-2016-09-21-203903

Artpop blev inte den triumf som Lady Gaga förmodligen hoppats. Nu när första smaken på kommande albumet Joanne kommit signalerar det en helomvändning. Borta är referenserna till popkonsten; till Jeff Koons, haute couture och Venus de Milo.

Videon lämnar Jonas Åkerlunds high concept-territorium för en mer traditionell popvideo där en Lady Gaga i oväntat traditionell mundering – daisy dukes, rockerlinne och boots istället för de flippade kreationer vi vant oss av att se henne i. Hon sjunger på en scen, dansar i publikhavet och i öknen. Det känns rätt befriande i sin flimmerklippta relativa vanlighet.

Även musikaliskt gör hon ett lappkast. ”Perfect illusion” är en adrenalinpumpande popdänga som skickar tankarna rakt tillbaka till 80-talet. Själv associerar jag till både Madonnas tidiga plattor och lite mer oväntat (och glädjande) Pat Benatars rockdrivna pop. Framför allt är det glädjande att den lämnar utrymme för Gaga att visa upp sina avsevärda talanger som sångerska, snarare än ett idédrivet koncept.

Det vore en överdrift att påstå att här bryts någon ny mark men kanske är det också det allra mest glädjande med låten. Framgångarna för Fame, The Fame Monster och Born this way byggdes inte på de flippade kläderna eller extravaganta videorna även om de hjälpte henne att nå ut. Framgången byggdes på starka hitlåtar från en artist som faktiskt har en stor musikalisk begåvning. Om Perfect Illusion är en hit på samma nivå som till exempel Poker Face är väl tveksamt men den känns definitivt som ett steg i rätt riktning.

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

Svårt att vara objektiv till musik

11334103_10153174239793682_948205209016571353_oFoto: Ralph Bretzer

En möter ett band på scen. En blir lite kär i det man hör och ser. Det kan vara den varma sommarkvällen, vinet en druckit eller spelglädjen och charmen hos människorna på scen.

Förra sommaren lockade mig favoriter som Handsome Family och Justin Townes Earle att åka hem till min födelsestad Falkenberg och se paketturnén Rolling Rootsy Revue. På köpet fick man ytterligare en handfull utmärkta akter, bland dem Baskery och Temperance Movement. Helt nya för mig var Judah & the Lion, en folkrock-grupp som med sprittande banjo, mandolin och karismatiske frontmannen Judah Akers lyckades charma inte bara mig utan större delen av den månghövdade publiken på värdshuset Hwitans bakgård.

Så här ett år senare minns jag brottstycken av spelningen. Jag minns den sugande upptakten i Kickin’ the leaves, jag minns de sympatiska mellansnacken och sångtexter om att växa upp söder om the Mason-Dixon Line.

I ain’t no redneck
I ain’t no hipster
By any means
I guess I lie somewhere in between

Jag minns också spelningens dramatiska höjdpunkt när den då aktuella plattan, Kids these days, avslutningslåt kommer:

You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
Come on, Come on down

Om inte den suggestiva sången fattar tag i en gör det giftiga banjoriffet det. I låtens klimax befinner sig Judah Akers långt ute i publiken och leder allsången som så när får Ätran som flyter alldeles nedanför att svälla över sina breddar.

Dagen efter satt jag på tåget tillbaka till Malmö och lyssnade för första gången på Kids these days och älskade det jag hörde. Och det är kanske inte så konstigt. Musiken som strömmade från lurarna filtrerades genom minnena från gårdagens spelning.

Sedan blev det som det blev – och som det så ofta blir. Nya spelningar kommer, nya skivor att lyssna på och jag tappade bort Judah & the Lion. Kanske är det också ett bevis på att de inte egentligen satte några djupare avtryck. Hur som helst upptäckte jag för några dagar sedan att de släppte en ny platta i våras: Folk hop n’ roll. Inte utan en viss entusiasm klickade jag igång plattan på Spotify…

Vad ska man säga? Det är trevligt med band som inte står stilla utan rör sig framåt, söker nya vägar och återuppfinner sig själva. Det har Judah & the Lion gjort. Utan att helt släppa folkrocken har de sökt sig i mer elektrisk och elektronisk riktning. Problemet är bara att det inte riktigt passar dem. Musiken har en seghet som som gör att det aldrig riktigt släpper. Jag saknar också den sprittande spelglädjen från när jag såg dem på scen. Och att höra dem försöka emulera 90-tals-U2 på Graffiti dreams är direkt smärtsamt.

När jag lyssnarFolk hop n’ roll börjar jag undra: Var de verkligen så bra på den förra plattan? Jag klickar över och lyssnar för första gången på ett år på Kids these days och inser att nej, det var de inte. Det är inte en dålig skiva och det är egentligen inte Folk hop n’ roll heller. Det är bara det att det inte riktigt lyfter på samma sätt som det gjorde på scen.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att det är svårt att vara objektiv till musik. Man påverkas av sina förutfattade meningar. Min bild av Kids these days lyftes av min positiva konsertupplevelse och min upplevelse av Folk hop n’ roll sänktes av mina högt ställda förväntningar.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×