Visst älskar jag 90-talet, ändå

Haddaway 4What is love… Haddaway. Foto: Ralph Bretzer

Visst älskar jag 90-talet, ändå. Okej, det var lasermannen, Ny Demokrati och ett användande av ironi som var närmast patologiskt. Men det var ju också så mycket annat.

När vi vände blad med 80-talet och klev in i det sköna nya årtiondet var jag 19 år och bodde i första egna lägenheten i Halmstad. Ny stad, nytt hem, nytt liv. Tio år senare firade jag nyår i Vancouver, hade universitetsexamen och förlovat mig. 90-talet var årtiondet jag blev vuxen. Eller nåja, nästan vuxen, skulle nog min mamma säga.

Det var också årtiondet när alternativmusiken plötslig lyckades ge mainstreamditon en rejäl smocka. I september 1991 släpptes Smells like teen spirit, den första singeln från Nirvanas andra album och världen förändrades. I ett slag blev hårfagra hårdrocksband och plastigt glättig glitterpop obsolet. 80-talet tog slut på riktigt. Insidan blev utsidan. Det alternativa blev huvudfåran. 1991: the year that punk broke döptes filmen om Sonic Youths och Nirvanas gemensamma turné till. Och så var det. 1991 var året som punken faktiskt till slut slog igenom på riktigt.

Haddaway 3

01 noje Haddaway 2

Parallellt med grungescenen i USA hände det saker i Storbritannien. I en synnerligen lyckad korsbefruktning mellan det stolta  arvet från 60-talet och den trippiga dansscenen i Manchester föddes brittpopen. Band som Blur, Charlatans och Happy Mondays var samtidigt nyskapare och traditionsbärare.

The Beatles and the Stones
sucked the marrow from the bone
The Beatles and the Stones 
made it good to be alone

Så sjöng House of Love med nostalgiskt tonfall. Och visst minde brittpopen om fornstora dagar, men den blickade också framåt. Samtidigt ska vi inte glöm all fantastisk hip hop. Den genren befann ju sig i en verklig guldålder.

Basic Element 5The Promise Man… Basic Element med Malmöpågen Peter Thelenius.

01 noje Basic NY 3 2

90-talet var mina formative years och som alla andra som passerat 40 har jag en tendens att romantisera ungdomens musik. Det fanns ju mycket annat som var precis lika plastigt som det plastigaste från 80-talet. Eurodiscon existerade ju där i den andra ändan av spektrumet. Det var fiendens musik (och då menar jag inte Lundabandet med det namnet). Och i den mån man kunde undvika den musiken så gjorde jag det. Tack och lov spelades E-Type, Vengaboys och Drömhus sällan eller aldrig på de ställen jag rörde mig på i Göteborgs nattliv

Men det är just den musiken som står i centrum för danska paketturnén Vi elsker 90’erne som på lördagen tog Tallriken i Pildammsparken i besittning. Jag var där i ett par timmar för att plåta för Skånskan. Och jag kan väl inte påstå att Vengaboys omvände direkt. We’re going to Ibiza är fortfarande själva antitesen till allt jag söker hos musik.

Och danska systrarna i Me & Mys öppningslåt som jag inte vet vad den heter låter mer än lovligt som landsmännen i Aquas Barbie Girl. Ja, den låter faktiskt mer som Barbie Girl än Kill J:s egensinniga cover av samma låt från i vintras.

Samtidigt får jag ju ändå medge att Haddaways What is love faktiskt håller än som pophit. Och han kan ju faktiskt sjunga på riktigt, även om han själv klagar över att rösten inte är i toppform. men nej, jag blev ändå inte omvänd.

Dr Alban 8Hello Africa… Dr Alban

Haddaway 6Så hade det inte sett ut på 90-talet…

Som ni märker är detta inte en recension av spelningen. Den kommer att skrivas av min kollega Peter Eliasson och ni kan läsa den på Skånskan.se på söndag och i Skånskans papperstidning på måndagDr Alban 5

Ett klassiskt textmysterium

Desktop174

”It was the third of June, another sleepy dusty delta day…”

Så börjar låten med en en av pophistoriens stora textmysterier. Idag fyller kvinnan som skrev den, Bobbie Gentry, 72 år. Det skrivs alldeles för lite om Bobbie Gentry. Så därför gör jag det i dagens tidning.

Svårt att läsa texten? Klicka på bilden!

”Hellre en folkets hjälte än en narr för hovet”

ClZWjd2WMAAHPHL

Sedan Majorna blitt kaffelatte-paradis, så är det en ganska märklig vy
MC-gäng och barnfamiljer delar by

Med en arbetarklassgöteborgska som allt mer sällan ekar mellan väggarna på landshövdingehusen i de gamla arbetarkvarteren kring Mariaplan i Göteborgs västra centrum och en ordglädje som står i skarp kontrast till texternas karga observationer har Roffe Ruff, den anonyme rapparen bakom dödskallemasken, gjort sig till först en lokal hjälte och sedan även lyckats ta sig utanför postkod 414.

Majorna och Kungsladugård är, demografiskt sett, märkliga stadsdelar. Jag har inte färska siffror men när jag flyttade till området 1997 låg det i topp i Göteborg när det gäller utbildningsnivå. Samtidigt var missbruksproblemen i området uppenbara och siffrorna över psykisk ohälsa var allt annat än uppmuntrande. Men redan då var stadsdelarna inne i en kraftig gentrifieringsprocess.

Idag är de flagnade träfasaderna nymålade, graffitin försvinner lika snabbt som den kommer upp och alkishaken har ersatt ställen med en viss… ehrm, hipsterprägel. Samtidigt sjuder området fortfarande av kreativitet – det sägs att stadsdelen är det område i Göteborg som rakar hem mest pengar via Stim… Det är en utveckling på gott och ont och ingen har satt ord på den mer negativa delen av utvecklingen bättre än Roffe Ruff.

Och den som oroar sig över gentrifieringen av Möllan kan se hit för att se vad som väntar om 15 år…

När dessa husfasader vittnar om ett öppet sår
Täcks det över med pastellkulören typ så fort det går
För det man inte ser det mår man inte dåligt av

Och alla håller käften tills de bygger upp en KVA
Då blir det åka av och hippien blir till moderat
Dom protesterar högt och vilt och släpper sina ideal

Efter det rasande albumet ”Ormar i gräset”, en uppsluppen EP tillsammans med Kapten Röds kapellmästare Hofmästarn, ”Panterparken” och det uppgivna avskedsbrevet ”Barrabas” tackade Roffe Ruff för sig. Masken som skulle skydda honom och ge honom frihet att uttrycka sig utan press hade blivit ett fängelse, en gimmick. Trots anonymiteten hade han blivit just det han inte ville bli: en hjälte.

Otaliga är de gånger jag hört låten ”Majorna” (som citaten ovan är hämtade från) pumpas ut över låg- och mellanstadieskolan Kungens skolgård när jag kommit för att hämta mina barn och jag tror inte att jag gått Älvsborgsgatan fram en enda gång under de fem åren sedan ”Barrabas” kom utan att ha sett varenda elskåp prytt av ett Roffe-klistermärke eller -stencil. Hans låtar har blivit en del av stadsdelens dna, vare sig han ville det eller inte.

Och det är kanske inte så konstigt. Texterna är strösslade med referenser till Majorna, till Kungsladugård, till Frölunda. Men också till de klubbar inne i stan som jag själv, och många i min generation frekventerade i mitten av 90-talet. Klaras, Kompaniet, Unos… Det hittar hem, inte minst som de sorgkantat nostalgiska tillbakablickarna kombineras med sociala kommentarer som inte står Nationalteatern efter. Saknade under de här åren har varit stor, även om den i viss mån har överbryggts av att samlingen ”Bootlegs” kom ut på Spotify för några år sedan.

Så. Den 20 juni dök upp en kort video på sociala medier. Roffe lever igen. En intervju var på gång i gatutidningen Faktum och ett nytt album lika så. Det var länge sedan en musiknyhet fick igång mig på det viset.

ClZWjd2WMAAHPHLSedan en och en halv vecka tillbaka ligger ”Och han älskade dem alla” ute. Om det hade funnits någon oro för att Roffe inte skulle leverera på gammal god nivå stillades den redan av förstasingeln ”Bruna kuvert”. Nej, det är fortfarande stil och fason, för att låna ett Roffes favorituttryck. Hofmästarn visar god form i producentstolen och Roffe själv är fortfarande förbannad. Perspektivet är fortfarande underifrån och ilskan över sakernas tillstånd balanseras fortfarande av en påfallande ordglädje.

Sedan de kickade ut mig från Arbetsförmedlingen
Är jag inte längre en börda för regeringen
Har inget jobb, inget soc, jag är numera den papperslöse
Jag försvann med ett fingerknäpp, Keyser Söze

Skivan också av ett större musikaliskt självförtroende än sina redan klassiska föregångare. Jag tycker att Roffe rappar mer avslappnat och han behöver inte längre luta sig mot de tidigare allestädes närvarande göteborgsreferenserna. Svartsynen kombineras med vass humor (”Dr Phil”) och skarpa samtidsbetraktelser.

De ska se över sina satans rutiner
Det ser man alltid när de skapat rubriker
Men säg mig senast du såg dem bakom lås och bom
De pudrar upp den gamla pudeln och går fri från dom

Trots ovanstående rader så finns det en fokusförändring. Om  ”Och han älskade dem alla”  har en röd tråd så är det texter om kärleksrelationer. Och det är naturligtvis inga rosaskimrande kärleksbetraktelser som han levererar. ”Anna” får mig att tänka på hur det kunde ha låtit om Nationalteatern hade gjort en 2010-talshiphopversion av ”Törnrosa” ur proggmusikalen ”Sånger om kvinnor”.

Utifrånperspektivet i ”Anna” i all ära. Det är när i första person dissekerar kärlekens irrvägar, sina egna och andras villfarelser och alltings jävlighet i ”Sällskapsspelet”, ”Lika kass” och ”Du kommer aldrig få se mig” Roffe är som allra skarpast.

* * *

Fotnot: Keyser Söze är den enigmatiske skurken i filmen ”De misstänkta” från 1995. Rubriken är hämtad från intervjun i senaste numret av Faktum.

Dr Punk på Moriskan

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Åren har ritat fåror i Rob Youngers ansikte och drivit upp det redan i unga år höga hårfästet än högre. Men Iggy Pop-movesen sitter där än. Och det gör bettet i sången också.
Vid hans vänstra sida, med allvarlig uppsyn, levererar Deniz Tek gitarriff som om det fortfarande var 1975 och punken bara väntade på att få explodera över världen.

DenizNär australiensiska Radio Birdman på tisdagskvällen intar den mindre scenen på Moriskan är det välfyllt i rummet. Jag kan tycka att bandet hade förtjänat en än större publik, för det är ett stycke riktig rock n roll-historia som gästar stan.
Fröet till bandet såddes när Deniz Tek 1972 lämnade födelsestaden Ann Arbor, Michigan, för att plugga till läkare i Sydney. Vid sidan om studierna spelade han i band och med sig hemifrån hade han protopunkinfluenserna från band som The Stooges och MC5.

Sommaren 1974 stod både han och kompisen Younger utan band och slog sina påsar ihop. Under namnet Radio Birdman – hämtat från en felhörning av en Stooges-låt – gjorde man rak, högintensiv rock n roll som skulle inneböra starskottet såväl för den australiensiska punken som för en alternativ australiensisk musikscen över huvud taget. Deras påverkan står att finna överallt i musiken som skulle komma från down under.
Sedan bandet kastade in handduken 1978 har Younger fortsatt med musiken i olika konstellationer medan Tek varvat musicerandet med jobb som läkare. Tillsammans har de också haft supergruppen New Race tillsammans med medlemmar från deras inspirationskällor MC5 och Stooges. Sedan 20 år tillbaka är bandet dock på banan igen.

RobNär man lyssnar på gamla liveinspelningar med Radio Birdman slår det gnistor om bandet. Men kan man verkligen begära det av ett band vars tre kvarvarande originalmedlemmar – förutom Tek och Younger keyboardisten Philip “Pip” Hoyle – har tagit ett rejält kliv in i 60-årsåldern?
Det kan man kanske inte, men det hindrar inte att det fortfarande slår gnistor om farbröderna. De levererar fortfarande rå och kompromisslös rock n roll med vassa kanter och explosivitet. Med erfarenheten har de dessutom fått en större kontroll över musiken som de har förstånd att inte låta gå ut över utlevelsen.

Ju längre spelningen går och när klassiker läggs till klassiker stiger pulsen rejält. När de avslutar huvudsettet med en blixtrande kvartett låtar – Murder City Nights övergår i Anglo Girl Desire som ger plats för What Gives och min personliga favorit Aloha from Steve and Denno – släpper det för mig och jag börjar tokdansa.

Vad var det Lemmy sa? If you think you´re too old to rock n roll then you are. Uppenbarligen ingen risk för det än på ett tag.

Rob n Deniz
Rob Younger till vänster, Deniz Tek till höger.

* * *

Vilket som är världens första punkband kan vi diskutera tills korna kommer hem. Klart är att Radio Birdman har en lika stor rätt till den utmärkelsen som någonsin Ramones. Båda banden är bildade 1974 och skivdebuterade 76. Det samma gäller för övrigt Radio Birdmans australiensiska kollegor The Saints.

* * *

För uppvärmningen inför Radio Birdman stod tvillingbröderna Art och Steve Godoy, tillsammans kända som The Fucking Godoys. Med rötterna i den kaliforniska skateboardscenen och med ett förflutet i 90-talsbandet The Exploding Fuck Dolls exploderar de på scen i ett avskalat trummor-och-gitarr-set som visar upp klassiska Orange County-punk när den är som bäst.

Det tar inte många takter in innan mina mungipor börjar jobba sig upp mot öronen. Jag vänder mig till fotograf Tyler och säger: Det här är den takt mitt hjärta slår i.

Resten av spelningen står jag där med ett fånigt leende på läpparna.

Desktop172
Enäggstvillingarna Art och Steve Godoy. Eller om det är Steve och Art…
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×