Till långsamhetens lov

sz7a89d1Foto: NSk/Arkiv och TT. Montage: Ralph Bretzer

– Det är långsamhetens dag idag. Skriv något om den, säger chefen.
– Men gör det kvickt. Du får tjugo minuter på dig.

Jag försöker förklara för honom att det lite går mot ämnets natur att skriva långsamhetens lov men att göra det fort; att det inte är hälsosamt att stressa i de tidiga morgontimmarna när man precis kommit innanför dörrarna på jobbet.

– Gör det bara! säger han med den uppjagade tröttheten hos en man som uppenbarligen jobbar på sin hjärtinfarkt.

Den 21 juni är den längsta dagen på året, vilket fick rörelsen Slow Movement att välja just denna dag till att fira The International Day of Slowness. Det började i Montreal i Kanada och i Italien.

När dagen för tiotalet år sedan kom till Sverige uttalade sig en man vid namn Tomas Moberg, som titulerade sig långsamhetskonsult, i Aftonbladet om orsaken att fira en dag mot tidens stress och höga tempo:

– För att samhället kräver att vi hela tiden ska vara effektiva och snabba. Det här är en manifestation mot snabbheten. Dagen är även viktig ur ett ekologiskt perspektiv. Vi måste bromsa vår resursanvändning och få ner hastigheten i våra städer. Långsammare tempo ger trevligare städer så det finns en social aspekt också.

Det låter ju mer än tilltalande. Att vi lever i allt mer stressade tider är ju svårt att förneka. Å ena sidan har vi mer fritid än vad människor hade förr i världen: arbetstiden är mer tydligt definerad och under en kortare del av dagen än för, säg, hundra år sedan, samtidigt som vi har längre och längre sommarsemester. Å andra sidan blir tempot allt mer uppskruvat under den tiden av dygnet som vi arbetar.

Jag kan inte tänka mig att detta är bra för oss, fysiskt eller psykiskt. Nog för att det är bra att vi har mer fritid men när det krockar med en allt högre arbetsintensitet när vi jobbar och allt högre krav på produktivitet riskerar vi att ställas inför en utmattningsproblematik som liknar den en plastbit utsätts för om den snabbt böjs fram och tillbaka till dess att den brister.

Tjugo minuter har gått och chefen kikar över min axel.
– Du har ju bara skrivit tre meningar, utbrister han.
Jag blänger på honom och stämmer upp i Stefan Sundströms gamla slagdänga:

”Mitt inne i smeten där livet har tagit semester
Där folk käkar keso och tar en shoppingtur på lunch
Där satt våra råttor och drack och åt alla rester

Dom gjorde inte ett skit för att BNPn skulle gå runt”

Och för min inre syn ser jag ett kontorslandskap där vi alla kontorsråttor kliver upp på skrivborden och stämmer upp i refrängen, med blicken riktad mot chefen:

Vi tar det jävligt lugnt
och varför inte det
Varför lida och slita för det
Jävligt lugnt
Oss får dom aldrig med
Oss får dom inte förräns vi dör”

Stor artist på liten scen

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Lilla Torg i Malmö ligger förhållandevis öde denna småmulna måndagskväll i juni. Inne på Folk å rock är det däremot riktigt trångt. Så trångt att det blir något av ett projekt att besöka baren.

– Det blir så när man tar en stor artist till en liten scen, säger Kenneth Ovesson, ägare till Folk å rock, när han introducerar Patty Griffin, kvällens artist.

Genren americana tenderar ofta att användas för rockband som börjat ta till sig å ena sidan country och å andra sidan den amerikanska folkmusiken. Patty Griffin har dock ett bredare register av den amerikanska musiktraditionen på sin palett. Rötterna i södern är tydliga och att artister som Emmylou Harris och Dixie Chicks spelat in hennes låtar är knappast märkligt.

Country och folksånger korsbefruktas med soul och gospel till något som är större en sina enskilda delar. På senaste albumet Servant of love smyger sig även jazzen in på ett mycket förtjänstfullt sätt i form av en trumpet som samspelar väl med Griffins röst.

Av det sistnämnda hörs dock inte så mycket när hon uppträder i duoformat på Folk å rock. Det gör dock inte så mycket när samspelet med gitarristen David Pulkingham fungerar alldeles magiskt. Inte nog med att gitarrspelet är riktigt snyggt, han lägger dessutom riktigt underbara sångstämmor till Griffins röst.

Griffins röst, ja. Det är ju den som jag misstänker har fått de flesta av oss till Folk å rock ikväll. Någonstans mitt emellan Emmylou Harris klara toner och Lucinda Williams mer härjade hittar hon en perfekt balans i det patinerade, levda, tilltalet. Med total trovärdighet andas hennes sång erfarenhet och smärta, men också skönhet, liv och hopp.

Rösten är stor, distinkt och enormt uttrycksfull. I titelspåret från senaste skivan växer den ut till något som griper tag och skakar om och det är lite svårt att ta in att denna lilla tunna kvinna kan fylla rummet med sin röst. Precis som att hon är en stor artist på en liten scen är hon en stor röst i en liten kropp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gatufest i kreativt ingenmansland

SF201410141029362EP_1-551x400

Att säga att Norra Grängesbergsgatan har ett något skamfilat rykte är knappast någon överdrift. Gatan har genom åren förekommit flitigt i kriminalrapporteringen. Men den bilden är något ensidig. Här samsas gangstermord och svartklubbar med småföretag och en spirande kreativitet.

Detta är något som Malmö kommun och fastighetsägarna i området nu plockat upp på och den 24 september firar man en stor gatufest som går under namnet ngbg.se.

– Konceptet kommer från mina resor till Köpenhamn, säger Nicklas Johansson på Malmö stads gatukontor.

Johansson är pappa till Öresundsfestivalen som numera ligger i dvala. Men i arbetet med den festivalen och andra samarbeten över sundet hittade han inspirationen i tillställningar som Distortion, 48 hr festival och Prag Boulevard.

– Det är festivaler där det finns ett socialt och politiskt patos; man vill visa på att det finns andra samhällsmodeller, säger Nicklas Johansson.

– Det är också festivaler där kommunen går in och agerar facilitator, snarare än arrangör, vilket är den roll Malmö annars brukar ikläda sig.

Just Norra Grängesbergsgatan menar han är särskilt intressant för att ingen ännu annekterat den; den är ett sorts urbant ingenmansland.

– Där möts innerstaden och ytterstaden. Där finns brokigheten ännu kvar, vilket är en förutsättning för att skapa en sådan här festival.

En förutsättning för att kunna göra festivalen har varit att få med sig de aktörer som finns i området. Här finns till exempel klubbar som verkar i något slags gråzon. De är inte, som vissa svartklubbar, en rent kriminell verksamhet, däremot kanske de inte heller följer alla regler i de kommunala ordningsstadgarna och alkohollagstiftningen.

– Det jag försöker göra är en festival som möter alla regler. Om någon till exempel vill anordna en punkfest inom festivalen så kan vi hjälpa dem att göra det, fast utan att det bryter de regler som samhället ställer.

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×