Kris Kristofferson kommer till Malmö

KrisFoto: TT

En av countryns riktigt stora låtskrivare kommer till Malmö för en spelning på Palladium.

Kris Kristofferson är kanske inte den största vokalist som countrymusiken fått fram. Hans röst saknar djupet hos en Johnny Cash, uppkäftigheten hos en Waylon Jennings eller den höga, klara innerligheten hos en Willie Nelson. Men som låtskrivare är han en av de riktigt stora. ”Me and Bobby Mc Gee” blev en superklassiker i händerna på Janis Joplin, ”Help me make it through the night” blev det samma genom versioner av Elvis Presley och Willie Nelson och ”Sunday morning coming down” var ren magi genom Johnny Cashs välsignade stämband.

Outlaw-traditionen, som Kristofferson var med om att lägga grunden för, bröt med Nashvilles glättighet genom ett lite råare sound och fokus på historieberättandet och själva låtarna. Det är en tradition som bär ett lika stort arv från folksånger, blues och rock n roll som den gör från den traditionella countryn.

Tillsammans med Cash, Jennings och Nelson, kollegorna från den första outlaw-country-generationen, utgjorde han en del av supergruppen The Highwaymen. Numera är Cash och Jennings borta medan både Wille Nelson och Kris Kristofferson börjar komma upp sig i åren – Nelson är 83 och Kristofferson fyller 80 om några veckor.

För den som vill passa på att se  honom innan det är för sent är det bara att skriva in datumet 12 september i kalendern. Då kommer han till Malmö för en spelning på Palladium.

Förutom Malmö spelar han i Vara konserthus den 15, i Kalmarsalen i Kalmar den 17, i Konserthuset i Göteborg den 18 och på Cirkus i Stockholm den 20 september och konserterna öppnas av Appalachian Murder Bunnies, som består av Kris dotter Kelly Kristofferson och Andrew Hagar, son till förre Van Halen sångaren Sammy Hagar.

Biljetterna släpps på torsdag.

En historieberättare med ömsint värdighet

Guy ClarkFoto: TT

Countrymusiken är full av glitter och polityr. Det är, inte sällan, yta som maskerar sig som något äkta och hemvävt; en ärkekommersiell genre som seglar under något slags falsk folkmusikflagg. Men om man skrapar på ytan och letar sig ned i jordlagren finns de där. Trubadurerna. Traditionsbärarna. Innovatörerna. Historieberättarna.

Där finns, eller fanns, Townes van Zandt, Robbie Fulks, Rodney Crowell och Steve Earle. Och där fanns Guy Clark: lutmakare, låtskrivare och legendar.

Clark tillhör kanske inte de där namnen som nått ut till de bredare lagren av musiklyssnare, även om många av hans sångare gjort det. Hans Desperados waiting for a train skulle till exempel spelas in av såväl Jerry Jeff Walker som The Highwaymen, supergruppen bestående av Johnny Cash, Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristoferson.

Som de bästa i sin genre var han en historieberättare av rang, något han visade med all önskvärd tydlighet i Texas 1947 som är en av mina personliga favoriter. Han förvandlar ett barndomsminne från en järnvägsstation där tåget inte ens stannar till en gripande och detaljrik tidsbild. Låten visar med all önskvärd tydlighet de litterära kvaliteterna i Clarks texter.

Hans och hustrun Susannas hem i Nashville var i det tidiga 70-talet ett veritabelt öppet hus för den tidens stora, eller blivande stora, låtskrivare. Här syntes Townes van Zandt, Rodney Crowell och en mycket ung Steve Earle som Clarke tog under sina vingars beskydd och vars första låtskrivarjobb i Nashville han fixade. Hemmet figurerar i den klassiska dokumentären Heartworn Highways om 70-talets country-avant garde.

Jag hade förmånen att få se Guy Clarke en gång, på Century Ballroom i Seattle hösten 1999. Jag minns en fantastisk spelning och att jag fick förmånen att byta några ord med honom efter den, även om jag inte minns vad som sades så här 17 år senare. Jag minns däremot att han framförde sina sånger med samma ömsinta värdighet som han skrev dem.

Tidigare idag gick Clark bort, 74 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Enligt tidningen The Tennesean ska han under flera års tid lidit av vacklande hälsa och bland annat kämpat mot cancer.

En dandy som blev folkkär

olle ljungström
Foto: Ralph Bretzer

En gång i tiden var Olle Ljungström känd som Sveriges snyggaste man. När han stod på Way out wests scen 2009 var han bräcklig och svag, märkt av åren av missbruk. Tidigare samma år hade han uppträtt på Lorensbergsteatern i Göteborg sittande i en rullstol efter ett fall från en stege hemma vid huset i Gräfsnäs utanför Alingsås. Nu var rullstolen ersatt med en käpp, men han var ändå rejält skröplig.

Fysiskt var han en skugga av den man jag sett gästa Docenterna på Hultsfred i början av 90-talet, när han gjorde sin första comeback efter att hans band Reeperbahn gått i graven. Han hade alltid varit smal, men där och då, på Way out west, såg det ut som att en vindpust skulle kunna bryta honom på mitten och mellansnacken var väl inte hundraprocentigt sammanhängande.

Men attityden fanns kvar där. En ironisk blinkning, en aristokratisk sväng på käppen och en stockholmsk kaxighet. Förhandssnacket hade mest handlat om huruvida han skulle vara kapabel att genomföra spelningen och om hur trasig han i så fall skulle vara. Jag minns att jag skrev i min recension av den där spelningen att de flesta av oss som stod där hoppades på en bra spelning nästan mer för hans skull än för vår egen. Han väckte den där typen av ömhetskänslor.

De ömhetskänslorna väckte han väl egentligen alltid. Långt innan det fysiska förfallet började visade hans röst upp samma bräcklighet som hela hans uppenbarelse skulle komma att göra. Rösten lät som att den skulle kunna gå sönder när som helst redan när han som 18-åring albumdebuterade med new wave-bandet Reeperbahn 1979. Hans egensinniga, lite skeva, inte sällan svåravkodade och ibland närmast surrealistiska texter förstärkte intrycket av sårbarhet. Vacker, vass och vek kallade Håkan Lahger sin intervjubok med sångaren och det känns som en träffande beskrivning.

Han kunde sjunga om att ”en vanlig dag med heroin räcker för mig” men var egentligen inte ute efter att provocera, även om jag tänker mig det där lite sneda leendet när folk ändå blev provocerade. Hela hans konstnärskap, precis som hans person, projicerade, vid sidan om sårbarheten, en tilltalande trotsighet som sa: här är jag, så här är jag och det tänker jag inte be om ursäkt för. Han hymlade aldrig med sitt missbruk och sina hälsoproblem. Tillsammans med de ömhetskänslor han väckte fanns också en känsla av intellektuell distans, snarare än identifikation.

Till Nöjesbladet sa han 2009:
– Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra. Och det beror bara på en sak: jag tröttnade, sa han då.
– Jag mår inte så dåligt. Jag mår okej. Jag är visserligen lite sjuk, i och med att jag har diabetes med allt vad det innebär. Men jag skulle inte vilja byta en sekund av mitt liv.

Ljungström skulle få en sista kulmen på sin karriär. 2011 släpptes en ny bok om honom som uppmärksammades stort, tyvärr inte minst för förlagets tveksamma beslut att plocka bort författarens namn från omslaget vilket fick det att se ut som en självbiografi, något den inte var. Året därpå var han med i TV4:s Så mycket bättre, vilket nog till slut ändå lyckades göra den gamle dandyn folkkär.

Natten till idag dog Olle Ljungström, enligt Aftonbladet. Han blev 54 år gammal.

Desktop155Foto: TT

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×