Prince bröt reglerna med genialitet

FILE - In this March 2, 2007 file photo, Prince accepts the award for outstanding male artist at the 38th NAACP Image Awards in Los Angeles. Prince announced Tuesday, Sept. 3, 2013, that he’s released a new song, titled “Breakfast Can Wait.” The song is being released through his new distribution deal with the independent Kobalt Label Services. He’s working on a new album that’s set to be titled, “Plectrum Electrum.” (AP Photo/Chris Carlson, File)
Foto: Chris Carlson/AP/TT

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Om du sysslar med musik ska du till exempel inte byta ut ditt välkända och säljande namn mot en symbol. Du ska inte heller inleda konserter med att avverka alla dina största hits under den första tredjedelen och absolut inte bjuda på långa funkjam när du kan spela riktiga låtar.

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Det gör det alltid och de gäller alla. Eller, ja, nästan alla. Det finns de som vanliga regler och förhållningssätt till det man sysslar med inte tycks gälla. Vi kallar dem genier, ett extremt missbrukat ord. Nästan ingen är ett geni, det är liksom själva grejen.

Prince Roger Nelson var högst sannolikt ett geni. På 80-talet, hans verkliga storhetstid, tycktes han inte kunna göra något fel. Han vräkte ur sig skivor. Mellan 1978 och 1991 släppte han inte mindre än 14 album. Han hade en lång rad hits i eget namn, naturligtvis, men hade även råd att släppa iväg givna världshits som Nothing compares 2U och Manic Monday, för att bara nämna ett par, till andra artister (Sinead O’Connor respektive The Bangles). Det sägs att han under sin mest produktiva period skrev uppemot 300 låtar om året.

För mig personligen var det dubbelalbumet Sign o’ the times som 1987 fick mig att inse Prince storhet. Här visar han prov på så väl lysande låtskrivande, sitt briljanta gitarrspel och det där lite funkstötiga sättet att sjunga som var hans specialitet. Här fanns också, speciellt i titelspåret, en knivskarp betraktelse över samtiden, då fortfarande något ganska ovanligt inom mainstreammusiken. Minns att detta var året innan N.W.A släpper Straight outta Compton och ändrade spelreglerna för alltid.

In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same.
At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun.

Att höra sådant på Tracks 1987… Det var en uppenbarelse.

1992 kom plattan där han bytte namn till den där symbolen. Det var också ett första steg bort från de stora singelsuccéerna och det stora rampljuset. Det blev inga fler hits av samma magnitud som 1999, Purple rain eller Raspberry beret. Men han fortsatte vara produktiv och på scen levererade han som få andra.

På Way out west 2011 håller han lekstuga och rumsterar om rejält med hur man ska strukturera en spelning. Han inleder med att spotta ur sig ett gäng av sina allra största hits – 1999 som öppningsspår följdes av Little red Corvette. Efter en timma kommer låten som i varje normal liveshow-dramaturgi skulle varit finalen: Purple rain, komplett med lila konfettiregn och allt.

Men Prince matar på med ett långt funkjam som enligt all rimlighet borde vara en temposänkare för en artist som hade kunnat köra hits hela spelningen. Men så är inte fallet. För det är bandet alldeles för tajt och svängigt och Prince gitarrfingrar alldeles för glödande och inspirerade. I kulissen står Kanye West och får feeling, drar ut på scen, snor Prince mikrofon och börjar  freestylerappa. Oplanerat att döma av Prince förvånade ansiktsuttryck. Och sedan blir det fler hits igen.

Prince må vara en del av den väv som utgjorde 80-talets ljudvärld. Men han var uppenbarligen på intet sätt slut som artist även om han mer eller mindre medvetet vänt superstjärnestatusen ryggen. Statusen fanns där ändå. Det blev uppenbart den där augustinatten 2011. Han fortsatte att släppa skivor in i det sista. Förra året kom han 38:e och 39:e album.

Han hann samla på sig 7 grammys genom åren, en Oscar för bästa filmmusik (till filmen Purple rain) och sålde över 100 miljoner skivor. Han hittades, enligt TMZ, död tidigt på torsdagsmorgonen i sitt hem Paisley Park i Minnesota. Han blev 57 år gammal.

* * *

Så här skrev jag i en krönika i samband med att Prince spelade i Köpenhamn 2010: När jag blev frälst av Prince

Monstret lurar under ytan

 

Nessie

Jag kan väl ha varit nio eller tio. Jag var i Skottland på semester med mina föräldrar och stod i Fort Augustus i The Highlands och blickade ut över sjöns vatten. Även om jag naturligtvis inte trodde på berättelserna så var de ju fantasieggande. Fanns där ett monster som vilade under Loch Ness yta? Kanske något urtidsdjur som lyckats överleva på bottnen av Storbritanniens näst djupaste sjö. Eller en underjordisk förbindelse till Storsjön som gör att de båda sjöarna kunde dela odjur?

Svaret är ja, visst vilar det ett monster under Loch Ness yta. Men det är inte så mobilt och har knappast för egen maskin stuckit upp huvudet för att visa sig för skrämda bybor och turister. Det står klart nu sedan ett norskt team skickat ned en robot för att undersöka vad som finns på sjöns botten, rapporterar BBC.

1969 filmade regissören Bill Wilder, kanske mest känd för Marilyn Monroe-filmen Some Like it Hot, The Private Life of Sherlock Holmes som släpptes året efter. I den följer Holmes spåren efter en försvunnen make till Skottland där Dr Watson får sig en skymt av ”Nessie”. Eller, ja. Det visar ju sig vara Sherlocks bror Mycroft som konstruerat en ubåt som maskerats som ett sjöodjur (naturligtvis). Monstret/ubåten byggdes av special effects-makaren Wally Veevers, med filmer som 2001 – En rymdodyssé, Stålmannen och Local Hero på sin meritlista.

Under inspelningarna sjönk monsterrekvisitan som nu hittats av norrmännens sökrobot.
– Vi har hittat ett monster, men inte det många människor förväntat sig, säger Loch Ness-experten Adrian Shine till BBC.

– Modellen var byggd med hals och två pucklar och togs ut längs med piren för filmning av en del av filmen 1969. Regissören ville inte ha pucklarna och bad att få dem bortplockade trots varningar från resten av teamet, misstänker jag, att detta skulle påverka flytförmågan. Det oundvikliga hände och modellen sjönk.

Enligt Shine tyder såväl fyndplatsen som form och storlek på att det verkligen rör sig om filmrekvisitan som funnits.

WEB_INRIKES

Denna välkända bild som publicerades i Daily Mail 21 april 1934 och sägs föreställa det sk Loch Ness-odjuret togs av en Londonläkare vid namn Kenneth Wilson. Bilden avslöjades som bluff årtionden senare. Foto: Pressens Bild/TT

Filmbolag stoppar sågning från Hässleholmsgrupp

Det lär ha varit en rejäl sågning. Men vem vet, det går inte att se den på Youtube, där den ursprungligen lades upp. Varför? Filmbolaget gillade inte att någon gick hårt åt deras produkt och dessutom använde klipp från filmen, åberopandes citaträtten.

Den Hässleholmsbaserade Youtube-kanalen Monte Fjanton klockar in på miljoner visningar och har nominerats priset Guldtuben. Det är deras recension, under vinjetten Felix recenserar, av filmen Kärlek 3000 från 2008, rapporterar filmtidskriften FLM på nätet. Enligt tidskriften, och enligt Felix själv i klippet nedan, har klippet tagits ned av Youtube sedan filmbolaget gjort en så kallad ”copyright-strike” vilket innebär att kanalen inte kan lägga upp klipp längre än 15 minuter.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×