Nostalgisk diva på divanen

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNFoto: Claus Bech / Scanpix Danmark / TT

Likt en Cleopatra kommer hon in på scen liggande på en bädd buren av hennes dansare. Och det känns som ett fullständigt självklart sätt för Mariah Carey, världens genom tiderna bäst säljande kvinnliga artist, att göra entré på när hon turnerar Europa för första gången på 13 år.

Hon hanterar rollen som popsouldiva lite på samma sätt som Dolly Parton hanterar sin som countrydrottning. Det är all in och extra allt. Det nedtonade och den goda smaken har fått checka ut för länge sedan – och det känns precis som det ska vara. Det är skamlöst underhållande och välrepeterat generöst. Och mitt bland det koreograferade och mellansnack vi känner igen från Youtube och live-dvd:er känns det någonstans också varmt och genuint.

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNDe klassiska hitsen kommer som ett pärlband och ingen ska gå härifrån besviken. Vi får till och med besök från andra sidan i form av Ol’ Dirty Bastard och Whitney Houston. Den sistnämnda sjunger från videoskärmarna i duetten When You Believe, från filmen Prince of Egypt, en udda fågel i Mariah Careys liveset som dammats av till den här turnén.

I samband med premiären på hennes Las Vegas-show spreds klipp på nätet där Mariah Carey inte lät som att hon var i bästa form, vokalt. Och även på senare tiders album hör man att den där magiska rörligheten och det gigantiska spannet kanske inte riktigt längre når upp till forna tiders storhet. Samtidigt tycker jag att åldern givit hennes stämband en intressantare och rikare klang.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

På scen i Köpenhamn på tisdagen hör jag inget som får mig att tvivla på att rösten skulle vara vid god vigör. Hon kanske inte ger sig in i den värsta vokalakrobatiken som hon gjorde förr, men det tycker jag är av godo. Och när hon sticker upp i visselregistret på Emotions så tar det fortfarande andan ur en. Tyvärr är ljudet på Forum lite för grötigt, och arrangemangen lite för fläskiga, för att rösten riktigt ska träda fram på det sätt den förtjänar.

Mariah Carey är ett fullblodsproffs som vet att ge publiken precis det den vill ha. Och med 18 listettor på amerikanska Billboard-listan – mer än någon annan artist – har hon att ta av. Vi serveras Visions of love, My all och naturligtvis Hero, som föregås av sitt sedvanliga lilla tal. Själv kan jag ändå sakna en hel del.

Shake it off och It’s like that – från hennes i mitt tycke bästa album, The emancipation of Mimi – slarvas bort i ett medley tillsammans med Loverboy och det är på det hela taget allt för få låtar från den senare delen av hennes karriär, en del som kanske inte varit lika enormt kommersiellt framgångsrik som hennes 90-tal var men som ändå rymmer några av hennes allra starkaste låtar. Varför ingen #Beautiful? Varför ingen Cry? Nostalgin i all ära, det är ändå synd att tappa bort att Mariahs senaste album är hennes bästa på tio år.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

Sir George Martin är död

OBIT HARRISONSir George Martin (till höger) 1995 tillsammans med Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison i samband med att den då ännu osläppta Beatles-låten Free as a bird skulle lanseras. Foto: AP/TT

Det finns flera sätt att se på The Beatles gärning. Där är det rent musikaliska nydanandet, där är genomslaget de hade inom ungdomskulturen och inte minst är där brottet med den amerikanska hegemonin inom populärkulturen.
Om managern Brian Epstein var central i den andra punkten så är det Sir George Martin som ska ha en stor del av äran för de övriga två. Det var han som lyfte ett gäng snorvalpar som spelade covers på amerikanska rock n roll-låtar på sjaskiga barer i Hamburg, visade dem vad de kunde vara och hjälpte dem utöka sin musikaliska palett.
Martin kom in i Beatlarnas liv 1962 genom Epsteins försorg. Det vore synd att säga att det var kärlek vid första öronkastet. George Martin tyckte att bandets låtar helt enkelt inte var bra nog.

Till skillnad från sina adepter hade Martin formell musikalisk utbildning. Redan i ungdomen närde han drömmar om att bli näste Rachmaninov och efter att ha lämnat det militära efter kriget studerade han oboe och piano på Guildhall School of Music and Drama. Efter examen började han arbeta för det EMI-ägda skivbolaget Parlophone, där han 1955 blev chef. Vid sidan om klassisk och barockmusik spelade han även in komediskivor med storheter som Peter Ustinov, Peter Sellers och Spike Milligan.

Det var, som sagt, inte kärlek vid första öronkastet när George Martin först hörde John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best. Men han gillade Lennon och McCartneys stämsång och han gillade bandets humor och vassa tungor.
När Martin 2012 gästade Lund för att dela ut The Sir George Martin Award summerade han bandets storhet med “de var karismatiska”.
Under hans vingars beskydd skulle de snabbt utvecklas. Inte minst förde han in de symfoniska elementen i musiken – en stråkkvartett i Yesterday, en piccolotrumpet i Penny Lane – bandmedlemmarna var väl inte alltid med på noterna men resultatet talade för sig självt.

The Beatles byggde, med herrar Martin och Epsteins benägna hjälp, en bro över Atlanten och lade vägen öppen för den brittiska invasionen. Brittisk pop- och rock-musik var inte längre andra rangens kopior av amerikanska förebilder utan hade något eget att lägga till i mixen.

Vid sidan av The Beatles har Martin producerat en lång rad storstjärnor inom ett brett spektrum av populärmusiken. Han har rattat inspelningar med artister som Elton John, Celine Dion, Cilla Black, Ultravox och Kenny Rogers. Inte minst producerade han två av de allra mest kända James Bond-låtarna: Shirley Basseys Goldfinger och Wings – med ex-Beatlen Paul McCartney och hans dåvarande hustru Linda – Live and let die.

Så sent som 1997 producerade han en nyinspelning av Elton Johns Candle in the wind till en Prinsessan Diana-hyllning. Den inspelningen gick, som så många av hans tidigare, upp på förstaplatsen av Englandslistan.

Det där med att nå förstaplatsen var nog ganska viktigt för honom. I Lund på den där presskonferensen 2012 berättade han med viss emfas hur han fortfarande grämde sig över felbeslutet att göra Penny Lane och Strawberry Fields Forever till en dubbel A-sidessingel istället för att göra dem till två separata singlar. I och med att den släpptes som en dubbel A-sida delades försäljningssiffrorna upp på respektive låt vilket gjorde att ingen av dem lyckades ta sig om Engelbert Humperdinck – av alla människor – på förstaplatsen.

Sviktande hörsel, med ålderns rätt och efter ett liv av yrkesmässigt slitage på trumhinnorna, skulle dock tvinga Sir George Martin att till slut ställa stövlarna på hyllan och igår gick han bort vid 90 års ålder. Hans död blev offentlig i och med att Beatles forne trummis Ringo Starr twittrade: “”God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara George will be missed xxx”

* * *

I samband med att George Martin var i Lund 2012 hölls en presskonferens. Från denna gjorde jag ett tudelat webb-tv-inslag där han berättar om sina minnen av att arbeta med The Beatles. De kan ni se här nedan…

Mörkret vilar under ytan

PicMonkey-CollageFoto: Ralph Bretzer

Med ömsint stämma, till de spröda tonerna från en ukulele sjunger Kay Kasparhauser om att hugga huvudet av unga flickor och hänga upp dem på väggen. Den egensinniga covern av skräckpunkarna Misfits gamla nummer Skulls finns med på New York-bandet The Prettiots debutalbum med den något ironiska titeln Funs cool, som släpptes för några veckor sedan, men är sedan länge överspelad i bandets liveset. De körde den i och för sig på Ideal Bar i Köpenhamn i förra veckan, men då bara för att någon (okej, jag) ropade efter den.

DSC_0129Jag tar upp låten för att den ger en bra illustration av bandets musik. Likt en rosa fluffig nalle som döljer ett innanmäte bestående av rakblad döljer de söta popmelodierna och spröda instrumenteringen mörka underströmmar.
– Ja, det är precis det vi är ute efter, säger Kay Kasparhauser (sång och ukulele) när jag träffar henne och bandkollegan Lulu Landolfi (bas och körsång) efter spelningen på Ideal Bar.
– Det är nästan omedvetet eftersom det är sådana vi är som människor, fyller Lulu i.
– Vi hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Vi skriver båda andra saker också men den här mörka popen faller sig naturligt för oss, säger Kay.

De pratar så. Fyller i varandras meningar och gör små vridningar, eller förtydliganden, av vad den andre just sagt.
– Vi gillar båda saker som The Smiths, 60-talspop… saker som [The Shirelles-låten] Will you still love me tomorrow, som är som ett tveeggat svärd, det är en kärlekssång men där finns också undertexten: jag kommer ligga med dig och kanske kommer du aldrig vilja prata med mig igen, säger Lulu.


DSC_0010The Prettiots –
bandnamnet är en sammanslagning av pretty och idiots – har funnits i två och ett halvt år och som en duo med Kasparhauser och Landolfi i ett drygt år. Men från början var det ett soloprojekt för Kay Kasparhauser.
– Kay höll på med galen experimentalmusik där hon loopade en bas tillsammans med slagverk och sedan sjöng och spelade ukulele över det, säger Lulu..
– Men jag insåg att jag ville göra mindre experiment och mer riktigt musik. Först skaffade jag mig en trummis som introducerade mig för Lulu. De första låtarna som skrevs till albumet skrevs när jag jag var solo, säger Kay.
– Från början kom jag in för att spela bas på inspelningarna men så insåg vi att vi skrev bra tillsammans.

Frågan måste naturligtvis ställas: Varför välja ukulele som instrument?
– Jag började spela ukulele när jag var 17, säger Kay.
– Jag beställde en från ebay när jag var full, sedan glömde jag bort det. När den dök upp en vecka senare tänkte jag: Va? Vad är det här. Men den sommaren bröt jag ankeln och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hänga med kompisar eller gå till stranden så jag stannade hemma och lärde mig själv att spela ukulele. Det är ett väldigt trevligt instrument att skriva pop-orienterade låtar på för att det är så enkelt. Det förenklar det man skriver för den ger en inte mycket att jobba med. Och det är väldigt enkelt att spela, det är den största anledningen.

DSC_0024Fem spelningar på South by southwest betalade sig. På tre av dem befann sig Geoff Travis, chef för legendariska brittiska skivbolaget Rough Trade i publiken. Det resulterade i debutsingeln “Boys (I dated in highschool)”, en underbart spetsig beskrivning av Kasparhausers pojkvänner under högstadieåren (I thought they were so nice, I thought they were so cool but they weren’t very nice and they weren’t very cool). Givetvis gavs den ut på rosa vinyl…
“Det var kärlek vid första ögonkastet” beskriver Geoff Travis sitt möte med bandet i ett mail till New York Times.

Och nu finns alltså bandets första album ute, om inte på de lokala skivdiskarna (om det finns några sådana kvar) så i alla fall på Spotify eller att beställa. Förutom covern av Skulls och den lika obskyra som oroande Dolly Parton-låten Me and little Andy och Boys (I dated in high school) finns där ett gäng låtar med skarpa betraktelser över livet. Suicide Hotline, min personliga favorit, svarar på den eviga frågan: Hur är läget? Svaret är inte så muntert. Jämfört med Virginia Woolf, Sylvia Plath och Ernest Hemmingway (tre litterära giganter som tagit sina egna liv) så är det väl… sådär.
“On a scale from one to Plath, I’m about at four. My head’s not in the oven but I can’t get off the floor.”
I andra får vi hyllningar till Werner Herzogs skogstokiga leading man Klaus Kinski och till Elliot Stabler, en av karaktärerna i Law & Order: Special Victims Unit.

DSC_0074Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till ett annat New York-band med förrädiskt gulliga melodier och giftiga texter: Moldy Peaches. Det är också en liknelse som tagits upp i många intervjuer. Det märks.
– Jag har absolut inget emot att liknas med dem. Men ta det du, Lulu, säger Kay.
Och Lulu levererar ett svar som uppenbarligen getts förut:
– Vi är båda stora Moldy Peaches-fans. Känslan har vi definitivt gemensamt och ljudmässigt… har vi väl en del gemensamt. Vi är enklare men har kanske fler lager.

Moldy Peaches är en del av den så kallade antifolk-scenen i New York, ett slags punkig do it yourself-variant på folkscenen på 60-talet. Mer Lower East Side än Greenwich Village, om man så vill. Både Kay och Lulu värjer sig dock för att benämna sin musik som antifolk.
– Vi försöker styra bort från det. Jag är en stor antifolk-fan men med det vi gör framförallt på nästa platta, som är mer producerad, med mer syntar och keyboards så tror jag att det skulle ge en felaktig bil av oss att kalla det för antifolk. Storytelling-aspekten har vi gemensamt med folkmusiken i allmänhet, säger Kay.
– Vi försöker gå åt ett mer new wave-igt håll, lite som den mer popiga sidan hos The Cure, säger Lulu.
– Vi kallare det inti-pop som i intelligent eller intellektuell pop.

Souldiva utan divalater

Lisa 4
Foto: Ralph Bretzer

Med drottninglik värdighet intar Sveriges souldiva nummer ett scenen i stora konsertsalen på Malmö Live. Och med likaledes drottningslik värdighet fyller den lika kraft- som uttrycksfulla rösten det gigantiska rummet. Lokalen är fylld till sista plats.

Tänk vad ett möte mellan människor kan göra. Att Lisa Nilsson 1990 lämnade Billy Butts artiststall och istället slog sig samman med Mauro Scocco och Johan Ekelund var ett av de där gudabenådade lyckokasten där den råa talangen mötte den bärande idé den behövde för att förlösas. Redan från den svenskspråkiga debuten med Himlen runt hörnet – med Scocco som låtskrivare och Ekelund som producent – 1992 var genialiteten uppenbar för alla och envar.

Lisa 8Eller, ja, inte för mig då kanske. Allt för fast i mina egna (gitarrbaserade) musikaliska fördomar föll jag inte för den svala, eleganta souldivan alls på samma sätt som alla andra tycktes göra. Inte då. Men sedan.

Jag säger diva i ordets bästa bemärkelse. Hon har divans hela värdighet, röstmässiga omfång och pondus. Men vad hon också har en är självdistans och humor. Med lika mycket värdighet som hon sjunger, lika personlig blir hon i de inte sällan långa, och oftast intressanta, mellansnacken. Hon pratar om sina fördomar mot Ace of Base, som gjorde världskarriär ungefär samtidigt som hon själv slog igenom, innan hon ger sig in i sin egen hudlösa tolkning av The Sign, När kärleken tar slut. En tolkning som visar upp något av det bästa i Så mycket bättre-konceptet. Befriad från sin glättiga, plastiga ytan finner man en lite juvel till låt.

La Nilsson backas av ett dynamiskt och uttrycksfullt band som fungerar lika bra i tung soulrock med hammondorgel och riffande elgitarr som i lätta smekningar över klaviaturen i en Ted Gärdestad-tolkning. Så har också delar av orkestern, gitarristen Mattias Torell och trummisen Per Lindvall, varit med på hela resan från Himlen runt hörnet.

Någonstans när det börjar dra ihop sig känns det ändå som att det blir lite såsigt men med fin känsla för musikalisk dramaturgi väljer hon att lägga in överväxeln i form av sin tolkning av Ison & Filles Klippta vingar, med rejäl Blacknuss-känsla. I sin introduktion till låten berättar hon om svårigheterna att hitta trovärdigheten när någon med hennes bakgrund ska sjunga om livet på gatan men här lyckas hon mycket väl.

Sedan kommer höjdpunkterna tätt. Himlen runt hörnet, såklart, Varje gång jag ser dig och den avslutande Allt jag behöver. Då är det riktigt, riktigt bra.


Lisa 7

Lisa 2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×