Med det skrivna ordet i centrum

STOCKHOLM 20041120 Umberto Eco, författare Italien. Foto Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX Code 30092Foto: Björn Larsson Rosvall / SvD / TT

“Manuskript kan inte brinna” säger djävulen i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margerita. Det är en mångbottnad replik som på ytan naturligtvis inte är sann men som bär en djupare sanning. Det skrivna ordet lever sitt eget liv, långt efter att dess upphovsman är borta. En dikt, ett teatermanus eller en bok lever i det att den blir läst och kan påverka de levandes tankevärld i årstusenden efter att de författats.

Ingen visste det här bättre än den italienska författaren, semiotikprofessorn och litteraturkritikern Umberto Eco som gick bort igår kväll, vid 84 års ålder, i sitt hem i Milano.

Ecos skönlitterära genombrottsverk, Rosens namn från 1980, hämtade som så många av hans böcker sin näring i ordens och böckernas makt, i hur farliga tankar sätter skräck i de som har makten. Boken gjorde Eco till en litterär stjärna som skulle skina ännu klarare efter att den på ett mycket bra sätt filmatiserats med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna.

På ytan är det en detektivroman där franciskanermunken William of Baskerville – med typiskt Eco:ska blinkningar till William of Ockham (han med Ockhams rakblad) och Sherlock Holmes – under medeltiden kommer till ett kloster för att lösa ett antal mord som ägt rum där.

I kärnan av berättelsen fanns naturligtvis ett manuskript, och inte vilket manuskript som helst. Aristoteles stora verk om diktkonsten, Poetiken, består av två delar, Om tragedin och Om komedin. Den sistnämnda delen finns inte bevarad och det är om den kampen om ordet utkämpar sig i romanen.

Men manuskript kan brinna. Boken rämnar i en eldsvåda som förgör klostrets magnifika bibliotek och med det är Aristoteles Om komedin för evigt förlorad, minnet av den finns bara kvar i titeln.

Rosens namn är, precis som alla Ecos verk, fyllda av klassisk bildning. Lika mycket som en historisk detektivroman är det en lektion i filosofi, kulturhistoria, logik och semiotik (läran om tolkandet av tecken). Vid sidan av spänningen slår man igen boken med känslan av att faktiskt vara lite mer bildad än man var när man började den, och det är ju inte en alldeles oangenäm förnimmelse.

Eco skulle i resten av sin litterära gärning förbli texterna trogna. De finns där i kärnan av alla hans berättelser. Det må vara tecknade serier i Drottning Luanas mystiska eld, det förfalskade antisemitiska dokumentet Sion vises protokoll i Begravningsplatsen i Prag eller tabloidpressen i Upplaga Noll, hans senaste roman som släpptes på italienska så sent som i januari förra året. Eller det konspirationsteoretiska påhitten av ett gäng småskojare i förlagsbranchen i min egen favorit, Focaults pendel, som tar sig an ett eget liv och snart försätter dess upphovsmän i livsfara.

Ecos böcker är, som sagt, spränglärda men han berättade med ett så frejdigt gott humör och med en sådan kärlek till den goda skrönan att det inte känns som att man får en historielektion, även om man de facto får det. Bildning har sällan varit mer underhållande än när den kom genom Umberto Ecos penna.

En svartklädd Wonder Woman med kärlek till ben

Lindi 5
Foto: Ralph Bretzer

– Jag är ledsen att jag låter som en groda, ursäktar sig Lindi Ortega när vi möts i logen inför spelningen på Pustervik i Göteborg på onsdagen.

En månad på turné och otaliga möten och skakade händer har satt sina spår och den kanadensiska countrysångerskan som på söndag gästar Malmö Live har dragit på sig en rejäl influensa. När hon några timmar senare kliver upp på scenen kan man höra att rösten är en smula mer beslöjad än vad den brukar vara, men den låter ändå anmärkningsvärt klar och stark med tanke på omständigheterna.

Det är tredje gången jag ser henne. För varje gång har både publiken och bandet blivit större; från spelningen i Gustaftältet på Malmöfestivalen med bara hon och ständige sidekicken, gitarristen Champagne James Robertson, via förra vändan när hon även hade med sig en trummis, till nu med full bandsättning.

20160210_211015På scen är hon en slående uppenbarelse, ständigt i svart klänning, sorgeflor och signaturplagget: de röda bootsen. Hon har beskrivit sin stil som en blandning mellan Johnny Cash och Wonder Woman.

Trots sitt yrkesval beskriver hon sig själv som en lite introvert person som trivs bäst hemma med sina katter och en bok eller film.
– Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag går upp på scen, det är en transformation. När jag har min outfit och mina boots på känner jag mig som Wonder Woman, säger hon med ett skratt.

12696450_10154006074628682_715668182_oLindi Ortega växte upp i Toronto med en mexikansk pappa och en nordirländsk mamma, en något otypisk bakgrund för en countryartist.

– Jag fick countryn från mamma. Hon hade en stor kärlek för Dolly Parton, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Jag tyckte om texterna, vad de sjöng om och historieberättandet, säger hon.

– Min pappa spelade bas i ett band som spelade latinamerikansk musik. På grund av det hade vi en massa utrustning i källaren. För mig var det som en skattkista. Jag var nyfiken på mikrofonerna, ljudanläggningen och pianot. Och så var där en gitarr som pappa köpt till mamma för att lära henne spela. Hon var inte så intresserad så den bara hängde där på väggen som ett konstverk jag kunde greppa och skapa med. Jag bad pappa lära mig tre ackord och sedan lärde jag mig själv därifrån.

Countrymusiken är full av berättande låttexter och Lindi Ortega är själv något av en historieberättare.

– Det finns sånger som jag hoppas ska vara hymner för människor som känner sig ledsna eller deprimerade. I Demons don’t get me down säger jag egentligen att: jag vet att du verkligen vill sträcka dig efter laster som alkohol och droger men att man kan ta sig igenom det själv, att jag inte har de sakerna och att jag måste hitta det inom mig. I andra sånger berättar jag historier. Allt är inte självupplevt. Som Murder of crows. Jag har inte mördat någon och grävt ned dem…

Lindi 4I låtar som just Murder of crows eller Lived and died alone framträder också en lätt morbid ådra. Den sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en kärlekssång för de döda, I den sjunger hon;

When the sun has set
I will go dig up the dead
Lift their bodies from their graves
And I’ll lay them in my bed

– Många tycker att den är lustig och tror att den handlar om saker som den egentligen inte handlar om. Jag är en stor fan av osteologi, läran om ben. Jag tycker ben är vackra i alla former. Jag tycker att det är fantastiskt att de finns inom oss och när vi är borta så är det de som finns kvar. I den sången tänker jag på människor som lever sina liv ensamma. När de dör är det ingen som vet om det och ingen kommer på begravningen. Jag antar att jag har en existentiell ångest för ledsna ensamma människor och hela den mänskliga rasen. Det är inte meningen att det ska vara supermorbidt.

Sedan ett par år tillbaka har Lindi Ortega lämnat Toronto för countrymusikens huvudstad, Nashville.

– Jag kände att jag gick på tomgång i Toronto med den typ av musik jag spelar. Den var inte så populär där och det fanns egentligen bara ett ställe för mig att spela på.

– I Nashville finns en massa historia med mina hjältar, som Johnny Cash, Hank Williams och Loretta Lynn. Jag var väldigt nyfiken på det så jag flyttade dit och började om från början. Det finns en bra scen där. Även om Nashville i mycket är en maskin för new country så finns där även uppskattning för den typ av musik jag gör.

12736836_10154006074633682_1158079876_o

Låt 7: Tango till they’re sore

Låt 7/7: Tom Waits – Tango till they’re sore

“Jag gillade Tom Waits bättre när han spelade piano än nu när han spelar kakburk” sa min kompis Magnus Hallberg en gång i tiden… Jag vet inte, jag måste erkänna att jag gillar det där kakburksspelandet.

Sista låten i utmaningen och jag har en del ångest. Jag borde ju haft med Bossen, Gram och Emmylou, Neil Young, Lou Reed… Men jag kan inte förbigå Tom Waits.

Efter en fin men inte särskilt anmärkningsvärd debutplatta klev han ut ur Edward Hoppers målning Nighthawks at the diner (som han senare skulle döpa ett album efter) som en de urbana småtimmarnas jazzpoet med Bukowskis dikter i innerfickan och med all loserromantik som går att krama ur Los Angeles bakgator i sitt hjärta.

Han mejslade ut brännvinspoesin till perfektion på mästerverket Blue Valentines (1980). På den följande skivan började han söka nya vägar men det var med Swordfishtrombones (1983) och Rain Dogs (1985) han skapade något helt nytt. Han är kvar på bakgatorna men han har skruvat åt det hela ett antal varv. Det är snett och vint; noir möter beat, absurdism och amerikansk gotik.

Musikaliskt lämnar han de traditionella arrangemangen för något som skrapar, klonkar, gnisslar men alltid på ett extremt musikaliskt sätt. Det är dragspel och sargade elgitarrer, stämda stålplåtar, vansinnesblås och allsköns bråte. Det är på dödligt allvar och med största humor.

På Tango till they´re sore (från Rain Dogs) spelas det dock mer piano än kakburk. Ett precis lagom ostämt sådan och blåset är precis lagom berusat.

”Well ya play the tarantella
And the hounds they start to roar
And the boys all go to hell
Then the Cubans hit the floor

And they drive along the pipeline
They tango till they’re sore
They take apart their nightmares
And they leave them by the door”

På svenska tolkades Waits – inte minst låtarna från den här perioden – på ett alldeles ypperligt sätt av Göteborgscombon Bad Liver och hans brustna hjärtan (efter Waits-låten Bad Liver and a Broken Heart). Favoriten Tango till they’re sore blev i deras tappning Kamping i Kuoppio. Ett av genidragen i deras tolkningar är att byta alla latinamerikanska referenser mot finska diton.

Jag minns att jag såg deras smått legendariska spelning där de gjorde återbesök i Waitsland på Klaras Kök & Bar i Göteborg (när det fortfarande låg på sin ursprungliga adress) för, tror jag, precis 20 år sedan. Jag hade inte köpt förköp och såg till att vara där tidigt. Det var ett bra drag. Snart var det kö runt kvarteret. Jag stog längst fram vid kanten av den minimala scenen (alldeles för liten för ett stort band som Bad Liver) med huvudet mer eller mindre inne i tuban.

Någon större respekt för eventuella begränsningar av hur många som fick vara där inne tycktes man inte ha haft den kvällen för det var galet fullt. Och en allldeles fantastisk spelning. Nästan tillräckligt bra för att jag inte ska förbanna att jag inte fått se Waits live. Nästan.

* * *

Det var den sista av de sju låtarna i listan. Men känner jag mig själv rätt lär det nog dyka upp fler vad det lider…

Ta ett bloss för moster Lillie

sy48bf00
Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
för att hon måste dö

Jag citerar dikten ur minnet. Det är åtminstone 20 år sedan jag sist läste den och säkert rör jag till ordningen på fraserna här och i nedanstående citat.
Jag sitter på tåget norrut när jag nås av nyheten att Bodil Malmsten gått ur tiden, 71 år gammal. Cancern tog henne precis som den tog Lemmy, som den tog Bowie, Signe Andersson och Paul Kantner, bara de senaste månaderna.

Jag skriver det här medan tåget passerar Falkenberg, staden där jag föddes, växte upp och där jag bildade mitt första band. Det var Magnus på piano, Lotta på sång och jag på gitarr från början. Vi kallade oss Surrey Estate Agents med en blinkning till Douglas Adams (ni vet han med Liftarens guide till galaxen).

Vi körde en tonsatt version av Ett bloss för moster Lillie hämtad ur mitt tummade ex av Bodil Malmstens samlade dikter. Den boken fanns alltid i min innerficka vid den tiden. Ja, jag var rätt pretentiös, men grejen med att Malmstens lyrik i allmänhet och Ett bloss för moster Lillie i synnerhet slog an strängar med mig var just att den inte kändes pretentiös.

Den moster Lillie som träder fram ur diktens jazziga rader gick bort i strumpor med sömmar och eviga rock n roll-drömmar, hon gick bort i höga klackar i slippriga uppförsbackar. Det är en melankolisk dikt men samtidigt varm och med ett stråk av humor. Rimmen ger den en lätthet trots att den de facto handlar om någon som gått bort. Den strösslas med rock n roll-referenser. Det är rödvin och starka cigaretter; det är Waits och West Side Story.

Det var Magnus och Lotta som skrev musiken till vår tolkning av Ett bloss för moster Lillie och ska jag vara riktigt ärlig så är jag osäker på om jag över huvud taget spelade på den låten. Jag är ingen mästergitarrist idag och för 25 år sedan var jag direkt dålig. Men jag tror att jag i alla fall lade ett litet solo på den.

wp-1454774522173.jpgPå den tiden var Bodil Malmsten nästan jämnt i tv-rutan och hon hade ett sätt som fick henne att gå igenom och få en att nästan känna det som att man kände henne. Kanske var det därför hon lyckades bli folkkär på ett sätt som i modern tid sällan poeter blir på våra breddgrader. För folkkär var hon redan då, innan romanerna och den hyllade bloggen.

En gång fick jag i alla fall möjligheten att träffa henne i verkligheten. Det var på bokmässan… kan det ha varit 93? … som vi bytte några ord med varandra. Hon var trevlig, signerade mitt tummade ex av hennes samlade dikter och jag frågade henne om  vi kunde få tillåtelse att tonsätta hennes dikt. Det fick vi och det var ju tur eftersom vi redan hade gjort det.

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.

wp-1454774649362.jpg

Låt 6: Tuskegee Pride

Låt 6/7 Jason Ringenberg – Tuskegee Pride

Jag har alltid varit förtjust i låtar med berättande texter, gärna baserade på historiska händelser: The Pogues Thousands are sailing (om de tusentals irländare som flydde hungersnöd och missväxt på Irland för USA), Fairport Conventions Wat Tyler (om 1300-talsupprorsledaren med samma namn), Eric Bogles And the band played Waltzing Matilda (om de australiensiska soldater som kom hem från Gallipoli) och The green fields of France (om en soldat som dödas vid Flandern under första världskriget), The Men they couldn’t hangs The ghosts of Cable Street (en inte helt korrekt beskrivning av Cable Street-kravallerna på 30-talet), Dave Alvins Andersonville (om ett krigsfångläger under amerikanska inbördeskriget), för att bara nämna några.

Jason & the Scorchers upptäckte jag i slutet av 80-talet, kort efter att Disneyland after Dark gjort sitt inträde i mitt liv. Precis som sina danska kollegor blandade Nashvillebandet country och punk, bara med mindre fokus på humorn och mer genuint hjärta. Mycket av attraktionen, vid sidan om en bra grundläggande idé, energi och bra låtar, är sättet Jason RIngenberg sjunger på. Hans röst ligger högt i tonläget och tycks alltid ligga på gränsen till att spricka upp, vilket ger känslan att han menar allvar, att det är ord som absolut måste ut.

När Ringenberg blev soloartist var det med mer country och mindre punk, utan att för den sakens skull helt tappa greppen om den senare. Det ger mer utrymme för rösten, vilket inte är fel.
2004 släpptes det lite förbisedda mästerverket Empire Builders med låten Tuskegee Pride (av oklara skäl omdöpt till Tuskegee Stew av Spotify), en av flera låtar på skivan som ansluter till ett historiskt tema. I Tuskegee fanns under andra världskriget en flygbas där svarta män utbildades till piloter i det tidigare helvita amerikanska flygvapnet. Låtens protagonist är sonson till en frigiven slav.

”In the fall of ’39 Hitler made a mess
But frankly I didn’t see the difference I guess
From what he was doing to what was done to us
Sometimes I had to wonder in what God they trust”

Han får sin träning vid Tuskegee och skeppas med stolthet till Europa som stridsflygare. Han får höra glåpord men i skyn känner han den perfekta frihet han saknar på marken. Men med kulorna kommer respekten – medan deras fruar går hemma och får stå ut med den sedvanliga rasismen. Låten slutar med att han ligger i en sjuksäng på ett veteransjukhus. Han får frågan honom om brännskadorna i hans ansikte:

”I said ’Those are scars for freedom, now carry on the chase’”

Över huvud taget har Ringenberg ett genuint sympatiskt anslag I sina texter. Jag är till exempel väldigt svag för hur han i en annan låt från samma skiva beskriver sitt obehag när han kommer för att göra en spelning på ett ställe i Tyskland och det hänger en sydstatsflagga från en lada: ”Hell, I don’t even want to see that flag in Tennesee”

Dessutom är de låtar han skrivit till sina barn så fina att man blir lite rörd på riktigt. Jag har haft förmånen att få prata med honom ett par gånger i samband med spelningar och han var glädjande nog lika trevlig i verkligheten som hans musik ger intryck av.

Låt 5: Comandante Joe

Låt 5/7 Attila the Stockbroker – Comandante Joe

Först tänkte jag att det var självklart att ta med The Clash och Joe Strummer på den här listan. Ta med London Calling och prata om Guy Stevens makalösa produktion, mitt tonårsjags förhållande till London, om punken…

Eller Strummers tolkning av Bob Marleys Redemption song, från den sista, postumt utgivna, skivan. Jag skulle tala om vilken fantastiskt värdig avslutning på Strummers liv och karriär det var, om att ingen egentligen ”får” göra covers på den läten men hur Strummer ändå träffade helt rätt, om hur jag fällde en tår när jag första gången hörde den…

Eller ta med Coma girl och prata om den märkliga synkroniciteten i Strummers liv och gärning. Om hur Tymon Dogg, mannen som en gång i tiden lärde honom spela gitarr, kom tillbaka i hans liv och hur de två bildade band tillsammans som blev det bästa han spelat med sedan Clash kastade in handduken. Om hur Mick Jones dök upp på giget på Acton Town Hall, bara en dryg månad innan Strummers oväntade död och hur han sedan hoppade upp på scen till extranumren och hur de två spelade ihop för första gången sedan Jones fick sparken efter US Festival ’83…

Men så tänkte jag på hur sjukt väntat det hade varit att jag skulle skriva om Clash här så därför väljer jag någon annans postuma hyllning till Joe Strummer istället och en låt som inte alla har hört en miljon gånger.

Det var midsommarfest hemma hos Louise och Rickard. Det var fram på småtimmarna. Rickard och jag satt i köket med varsin öl och pratade medan alla andra sov. Vi pratade om Strummer, naturligtvis, som hade gått bort ett par år tidigare. Och så spelade han Attila the Stockbrokers låt Comandante Joe för mig.

“So many bands back then were like too many bands today
A bunch of blokes who made a noise with bugger all to say
The Clash were always out in front, you put the rest to shame
Your words a call to action, your music was a flame”

Attila the Stockbroker är en punkpoet i en urgammal muntlig tradition. Med avstamp i The Clash, John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald och gamla folksånger är hans dikter och sånger lägesrapporter förmedlade med humor och vrede. I Comandante Joe berättar han vad The Clash i allmänhet, och Joe Strummer i synnerhet, betytt för honom.

Till skillnad från Attila, eller John Baine som han egentligen heter, fick jag aldrig se The Clash “all those nights at the Rainbow” men orden ringer även i mig. Det är en av de finaste hyllningar jag hört.

“Although I never met you, I’m so sad to see you go
You wrote a soundtrack for my life, Comandante Joe”

Och visst fällde vi en tår där i köket, Rickard och jag…

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Låt 3: Thrice all american

Dag 3/7 Neko Case – Thrice all american

“I want to tell you about my hometown
It’s a dusty old jewel in the South Puget Sound
Well the factories churn and the timbers all cut down
And life goes by slow in Tacoma”

Rakt söderut från Seattle, där jag bodde månaderna kring millenieskiftet, ligger Tacoma, stadens fattiga kusin. Inte mycket sägs om Tacoma, framförallt inget positivt. Det är, eller var, en nedkörd industristad långt från Seattles hipsters och mikrobryggerier, långt från framgångsrika storföretag som Boeing och Microsoft. Här startades inga musikaliska revolutioner.

Seattle hade Jimi Hendrix. Seattle hade Nirvana. Seattle har Fleet Foxes och Band of Horses. Men Tacoma har – eller hade under några år av hennes uppväxt – Neko Case.
Inte mycket positivt har sagts om Tacoma. Inte mycket positivt sägs väl heller i Neco Case låt Thrice all american. Men det är ändå en av de finaste kärleksförklaringar till en stad jag någonsin läst eller hört.

“There was nothing to put me in love with the good life
I’m in league with the the gangs, guns, and the crime”

Att det dessutom är väldigt enkelt att dra paralleller mellan låtens text och och mina egna hemstäder Göteborg och Malmö, städer som åtminstone har varit nedkörda industrisräder en gång i tiden, gör inte att låten hittar mindre hem hos mig.

“People who built it they loved it like I do
There was hope in the trainyard of something inspired”

Det som först fick mig att falla för Neko var dock varken hennes texter eller det att hon så tydligt har sina rötter i the pacific north west. Det var den där fullständigt enorma rösten. En röst så stor att den känns som att den på egen hand skulle kunna fylla ut Boeings jättelika flyghangarer söder om Seattle, breda ut sig över Olympiahalvöns tempererade regnskogar och jaga bort Puget-sundets dimbankar. En röst med råstyrka som ändå aldrig kompromissar med känslan.

När jag såg henne uppträda på Fox confessor brings the flood-turnén i det höga före detta kyrkorum som numera huserar rockklubben Sticky Fingers i Göteborg fick jag känslan att man lika gärna hade kunnat stänga av mikrofonen, rösten hade burit hela vägen fram ändå, över ljudet av bandet, över sorlet i publiken.

“Well I don’t make it home much, I sadly neglect you
But that’s how you like it away from the world
God bless California, make way for the Wal-Mart
I hope they don’t find you Tacoma”

Med Gunnar Ekelöf under Floridas sol

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva
askesen skall sluta snart i månens portar som solen redan
välsignat

Så inleder Gunnar Ekelöf sin dikt Apoteos (vilket betyder förgudande – en ceremoni i vilken en människa upplyfts till gud) ur antologin Sent på jorden från 1932.

Ge mig drömmar att leva eller gift att dö.

Orden formas av läpparna på en man som kör en öppen Ford Mustang, av en liten flicka med en basketboll och en äldre herre som sitter vid vattnet med en drink och en cigg. Allt i solskenet i solskensstaten Florida, kanske epicentrum för den amerikanska drömmen och alla pensionärers förmenta paradis.

Musiken är murriga syntar, ett postpunkigt discobeat och new wave-gitarrer. Melankolin ligger som en filt över lyssnaren trots de dansanta rytmerna. I mitt huvud föds bilder när jag hör musiken av Stockholmsbandet Le Muhr (som jag skrivit om tidigare här i bloggen). Bilder från regnig Stocksholmsnatt, där post party-depressionen slår till redan på vägen hem från utekvällen. Inte bilder av solsken, dagtid och USA. Ändå är det just sådana bilder bandet väljer att visa i videon som släpptes idag.

Och på något sätt fungerar det: musiken och orden krockar med bilderna och ny mening bildas. Alienationen är påtaglig. Inte sällan nedgångna exempel på americana-kitch, vräkiga villor, strandliv på en man hand; det är allvarliga ansiktsuttryck i den eviga sommaren. Varje människa är en ö.

”Jag skriver till dig / från ett avlägset land / här finns ingen närhet / Hur kommer man dit? / Frågar du” sjunger Le Muhrs sångerska Maria Loohufvud medan hon med sorgsen blick tittar ned i sin smältande glass.

Bandet skriver själva i en kommentar till videon:

”Vi var intresserade av att se vad som hände när man kombinerade Ekelöfs svarta poesi med den amerikanska drömmen.
Videon handlar om vårt behov av drömmar, om att längta bort och det förbjudna i att vara olycklig i det till synes perfekta. Och om att leva med melankolin ständigt närvarande i bröstet – från barndom till ålderdom.”

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×