Lemmy är död

Lemmy Kilmister

Foto: Joel Ryan/Invision/AP/TT

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Orden är Ian ”Lemmy” Kilminsters, sångaren i det legendariska hårdrockbandet Motörhead. Han sade det någon gång i det väldigt unga 90-talet när båda banden fortfarande var i fullt slag och Motörhead precis hade släppt sin hyllningslåt till New York-punkarna.

Punk och hårdrock, framförallt brittisk sådan, har inte alltid gått hand i hand. Den brittiska upplagan av punk uppstod inte minst som en motreaktion till 70-talets rockdinosaurier, mot band som Led Zeppelin och Black Sabbath – band som redan då var ikoner för hårdrockarna. Inte minst handlade det om en klassmotsättning. Hårdrockarna var från början arbetargrabbar från Storbritanniens mest sotsvarta kol- och stålstäder medan de tidiga punkarna ofta var art school-kids.

Samtidigt fanns det kopplingar. Den första upplagan av Iron Maiden hade mycket punk i sig och Motörhead stod med ett ben i vardera världen med sin enkla, raka men också stenhårda rock n roll – en musikalisk käftsmäll som bar fröet med sig till det som skulle bli thrash metal redan från den självbetitlade debuten 1977. Åren som följde skulle se en lång rad klassiska album: Overkill, Bomber, Ace of Spades och Orgasmatron för att bara nämna några. Utan att någonsin egentligen lämna den enkla musikaliska formeln med klassisk rock n roll spelad i (mycket) högt tempo på vansinnesvolym med hårdheten hos en slägga förblev bandets musik märkligt vital.

Lemmy var ett barn av en äldre rocktid. I självbiografin White Line Fever kan man läsa om hans uppväxt i den allra första rock-generationen på de brittiska öarna. Han började spela i band redan i början av 60-talet efter att ha sett The Beatles på Cavern Club och bildade The Rocking Vicars 1965. Han delade lägenhet i London med Jimi Hendrix basist Noel Redding och var redan 30 år fyllda när Motörhead bildades. Då hade han också hunnit med en sväng som basist i hårdrocksmonoliten Hawkwind. Han sjöng också på ett antal av bandets låtar, bland annat deras förmodligen mest klassiska låt, Silver Machine.

Men det är genom Motörhead han kommer att bli ihågkommen. Bandet som gjorde honom till en av genrens mest älskade förgrundsgestalter. Han kommer bli ihågkommen för hårt turnéliv, för en hel del klassiska rockskrönor (inte få av dem sanna), för låtar som Ace of Spades, Born to lose, Built for speed och Orgasmatron. Och han kommer att bli ihågkommen för en underbart kärv och mycket brittisk humor.

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Nu finns inget av dem kvar. Cancern tog Joey. Cancern tog Johnny. Och nu har den tagit även Lemmy. På måndagen avled han, 70 år gammal, efter en kort tids kamp mot sjukdomen. Han dog med stövlarna på. Bandet släppte sitt 22:a album, Bad magic, i augusti och hade precis avslutat den amerikanska delen av sin 40-årsjubileumsturné i höstas och skulle i januari ha inlett den europeiska delen.

”Det finns inget lätt sätt att säga det här… vår mäktige noble vän Lemmy gick bort idag efter en kort tids kamp mot extremt aggressiv cancer. Han hade fått kännedom om sjukdomen den 26 december och var hemma och spelade sitt favoritspel // tillsammans med sin familj” skriver bandet på sin hemsida.

” Det finns inget sätt att uttrycka vår chock och sorg, det finns inga ord. Vi kommer att uttala oss med under de kommande dagarna men till dess, snälla… spela Motörhead högt, spela Hawkwind högt, spela Lemmys musik HÖGT! ”

Självbiografin, White Line Fever, förresten… Läs den! Det är mycket underhållande läsning. Lite som en The Dirt fast med en betydligt mer sympatisk förgrundsgestalt.

Årets julklapp till Beatles fans

Beatles

Foto: TT Montage: Ralph Bretzer

Den digitala världen har inneburit en musikalisk revolution. Där musikintresserade 60- och 70-talister ägnade stora delar av sin ungdom med att gräva i second hand-butiker efter udda eller svåråtkomliga utgåvor finns plötsligt allt tillgängligt på en knapptryckning. Den där udda punksingeln, knepiga discotolvan eller svåra no wave-albumet? Chansen är rätt hög att du hittar den med din favorit-streamingtjänst.

Ironiskt nog är det de allra största som saknas idag. Adeles och Taylor Swifts senaste finns till exempel inte på Spotify. Och inte The Beatles heller. Än.

BBC kan idag rapportera att 60-talsgiganterna nu ger upp sitt motstånd mot strömmad musik och dyker upp på alla de stora tjänsterna, bland dem Spotify, Tidal, Apple Music och Amazon Prime. Avtalet gäller totalt 224 låtar som kommer finnas för strömning från och med julafton.

Bandet har alltid varit sena till det digitala partyt, säger branschspecialisten Chris Cooke till BBC.
– De kom till Itunes 2010, vilket var drygt fem år efter att Itunes Music Store började bli stora, säger han.
– Jag antar att det här betyder att de accepterar att strömning är en väldigt viktig del av musikindustrin.

Även när cd-skivan dök upp var The Beatles sega med att ta till sig det nya. Inte förrän fem år senare lanserades deras album på det nya mediet. Som konstateras i artikeln på BBC:s hemsida är dröjsmålet i alla fall den här gången naturligtvis ett pr:trick för att skapa maximalt momentum för sin release och för att få bästa tänkbara kontrakt.

Även om de pengar som genereras av strömningarna inte når samma nivåer som under skivförsäljningens glansdagar är det naturligtvis nödvändigt att förr eller senare finnas på alla de digitala plattformarna. Det spelar ingen roll hur stor man är, alla kan hamna i glömska. Fråga 70-talsstorheter som Grand Funk Railroad… Och finns du inte där människor lyssnar på musik så kommer du att så sakteliga sjunka undan i glömska, om inte nu så om en generation eller två.

* * *

TAylor Swift
TAylor Swift

Samtidigt är det naturligtvis ett smart drag av Taylor Swift och Adele, artister som redan har maximalt momentum för sina aktuella plattor, att dra ut på lanseringen. Det faktum att 25, Adeles senaste album, inte dök upp på Spotify när releasedatumet 20 november kom och gick fick säkert fler än mig att slita sitt hår. Och än fler fick det att gå ut och faktiskt köpa skivan. Sannolikt var det för en mycket, mycket stor del av dem den enda skiva de köpte i år.

Adele
Adele

I Storbritannien sålde skivan drygt 800 000 exemplar första veckan vilket gör det till den snabbast säljande skivan någonsin där. Av dem var cirka 250 000 digitala försäljningar, det högsta antalet försäljningar för ett digitalt album någonsin. Strategin är alltså väldigt framgångsrik och kommer utan några som helst tvivel att utyttjas av allt fler av det yttersta toppskiktet av artister, de med störst förväntade försäljningsmöjligheter.

* * *

Nästan allt finns där ute, som sagt. Det gör det desto mer märkligt och irriterande när man träffar på de luckorna som finns. Var finns till exempel de tidiga soloalbumen med Joan Jett? Var har de gjort av The Godfathers undergroundklassiker Birth, school, work, death och de båda album The Men They Couldn’t Hangs gjorde för Jive Records i brottet mellan 80- och 90-tal?

collage

Nöjesbloggens julfavoriter

Julens musik
Foto: TT

Julmusik… Det är en blandning mellan pest och kolera å ena sidan och något ganska härligt å den andra. Det sistnämnda i alla fall när man håller igen i alla fall lite grann på det sockersöta. Nu finns det lite av den varan även i min julspellista, det går liksom inte att klara sig helt utan den varan.

Här kommer i alla fall mina julfavoriter just nu. Det blir lite gammalt (Eartha Kitt och Brenda Lee), lite relativt nytt (Elin Ruth och Tracey Thorn), lite klassiskt (Malena Ernman och Yo-Yo Ma) och lite punk (Ramones och Bad Religion). Och naturligtvis de två eviga julfavoriterna Fairytale of New York (The Pogues och Kirsty MacColl) och All I want for christmas is you (Mariah Carey).

So long, commandante Joe

Idag är det 13 år sedan en av mina största hjältar ur tiden. 22 december 2002 avled Joe Strummer, förgrundsgestalt i bandet The Clash, av ett odiagnosticerat medfött hjärtfel. Han var en egensinnig artist som förblev sina ideal trogna. Efter bandets upplösning gick han helt sin egen väg istället för att ta den lättare banan och kamma hem pengarna genom att harva sina gamla hits.

Här gör han, tillsammans med en annan bortgången hjälte, en klassiker av ytterligare en – Bob Marley. En låt som i vilka andra strupar som helst hade känts förmäten att tolka men som både Strummer och Cash förtjänat rätten att framföra. Låten släpptes först när alla tre var döda.

Om Joe Strummer finns det en massa saker att säga men Attila the Stockbroker formulerade det så väl i Commandante Joe att jag lämnar det med hans ord:

Allthough I never met you I am sad to see you go
You wrote the soundtrack to my life, commandante Joe

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×