En röst från en annan värld

Kill J 5Foto: Ralph Bretzer

Maj förra året. Programmet skulle presenteras till det årets Öresundsfestival på svenska ambassaden. På scen stod Julie Aagaard från duon Kill J tillsammans med Vindlakvartetten. Jag hade aldrig hört henne tidigare och blev helt tagen av hennes röst som fungerade lika bra tillsammans med stråkkvartetten som i den elektroniska kostym hon vanligtvis klär den i.

Igår kväll släpade Nicklas Johansson, mannen som stod bakom Örsundsfestivalen, mig över sundet för att se Kill J igen, denna gång i en diametralt motsatt typ av miljö än den svala elegansen på svenska ambassaden. KB18, i Kødboderne på Vesterbro. är ett härligt punkigt ställe med klotter på väggarna och en inredning som till stor del består av lastpallar

Numera är Kill J Aagaards soloprojekt men det gör i ärlighetens namn ingen större skillnad. Det är rösten i kombination med hennes ruggigt starka låtar som får mig att fullständigt kapitulera. Hon har  ett fantastiskt spann och en strålande elasticitet i stämman.

Dessutom vet hon att använda den på ett djupt personligt sätt där hon ger sig ut på vokala utflykter som ter sig som komna från en annan värld, eller åtminstone ett annat medvetandeplan. Rösten blir som ett instrument som slingrar sig runt de elektroniska ljud hennes båda maskerade medmusiker rattar fram. Och hon levererar den med en pondus och säkerhet som griper tog och håller greppet hela vägen ända till den förlösande finalen med den studsande Bullet.

Kvällen till ära släppte Kill J en ny låt på Soundcloud, en cover på Aquas gamla världshit Barbie girl (se nedan). Låten har varit klar i ett år men legat och väntat på upphovsrättsmässigt klartecken. Det är lite lustigt med tanke på att det snarare rör sig om en total dekonstruktion av låten än en regelrätt cover. Hade jag inte vetat om att det var Barbie girl hade jag inte känt igen den, om man säger så.

Norell 2

Förbandet för kvällen är Noréll, en ny bekantskap för mig som jag vet absolut ingenting om – bandnamnet (eller om det är sångerskans efternamn, jag vet inte) är inte direkt lättgooglat. Den elektroniska trion är inte lika färdig, fullgången och redo att ta över världsherraväldet som Kill J men här finns potential. Tänk Sandra (hon som sjöng Maria Magdalena och sedan var med i Enigma) och tysk sen 80-talspop körd genom ett samtidsfilter. Eller tänk Sky Ferreira utan knarkromantik.

DTroit 1

Efter Kill J:s spelning drog vi vidare till Christiania och Loppen där D/troit var mitt uppe i ett svettigt soul-rhytm n blue-set. Det är ett ruggigt drag, bandet är snortajt, svängigt och lekfullt. Dessutom har de en karismatisk frontman i Toke Nisted. Helt klart värda och kolla in för alla som gillar Curtis Mayfield, James Brown, Harlem River Drive och liknande band.

 

The sound of Muscle Shoals

Hannah 2Foto: Ralph Bretzer

Muscle Shoals. Namnet är mytomspunnet. I den lilla staden i Alabamas nordvästra hörn formades mycket av den soul och southern rock som idag är en självklar del av musikhistorien. Staden, med den legendariska Fame-studion som utgör centralpunkten för den utmärkta filmen som bär ortens namn (och finns på Netflix – se den), utgör ena hörnet i ett slags americanans gyllene triangel, där de övriga är Nashville och Memphis.

I Fame-studion sådde Allman Brothers Band och Lynyrd Skynyrd fröet till sydstatsrocken där blues, country och rock n roll. Och i Fame-studion arbetade producenten, musikern och låtskrivaren Walt Aldridge. Igår stod hans dotter Hannah på Folk å rocks scen i Malmö. Att växa upp i den typen av miljö, bland musiker i både Nashville och Muscle Shoals, har helt uppenbart satt sina spår.

Det märks på debutalbumet Razor wire med sin mörka country och djupa träskblues. Det märks också på gårdagens spelning som hämtar material både från den plattan och hennes kommande, mer rockiga, skiva. Hon har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, i sin röst och i sitt sätt att skriva låtar. Låtar som albumets titelspår, som Howling bones, som Lie like you love me, låter så självklara att det känns som att de alltid funnits, trots att de alltså är relativt nya.

Jag antar att om man ska genrebestämma helheten så får det bli termen southern rock, men tänk då mer Drive-By Truckers och Jason Isbell (som Aldridge samarbetat med) än Allman och Lynyrd. För även om de musikaliska rötterna går djupt är hon en modern artist med moderna teman och perspektiv.

På turnén i Sverige backas hon av Sundsvallsbandet Jetbone, fem killar i 20-årsåldern som uppenbart hårdstuderat sitt 70-tal såväl i look som i sound. När de agerar kompband till Aldridge kan jag tycka att det finns en viss stelhet i spelet. Och det är kanske inte så konstigt då de tydligen känt sångerskan i bara två veckor. De verkar dock ha en bra kemi på scen och det känns som att de har kul tillsammans på scen.

När de får sitt eget set blommar de ut till fullo. Då hittar svänget precis det där rätta stället mellan tajt och löst. Med rullande piano och glödgade gitarrer skickas tankarna till Faces, Stones och tidiga Deep Purple. Vi bjuds på en cover på det sistnämnda bandets Hush som avslutas med skön gospelrockallsång.

Hannah 1

Jetbone

Hannah 5

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×