En ny crush!

DSC_0562 2

Foto: Ralph Bretzer

Det är säkert tio år sedan nu som samlingsalbumet Antifolk Vol. 1 damp ned i min brevlåda (och mig veterligen har det fortfarande inte kommit någon uppföljare) och jag gick i spinn. Antifolk-scenen, med epicentrum Lower East Side-krogen Sidewalk Cafe och exemplifierad av band som Moldy Peaches, Major Matt Mason USA och Prewar Yardsale, lånade DIY-attityden och uppkäftigheten från punken och kombinerade den med akustiska gitarrer och allmän kufiskhet på ett alldeles underbart sätt.

Just Moldy Peaches dyker upp i mina tankar när jag ser The Prettiots på Lilla Vega på Vesterbro i Köpenhamn på tisdagskvällen. Kay Kasparhauser (sång och ukulele) och Lulu Prat (bas) gör sånger om kassa high school-pojkvänner, att stalka tv-kändisar och att må skit i största allmänhet. Allt fångat med ett språk som är såväl rått som rakt och underfundigt:

On a scale from one to Plath I’m about a four
My head’s not in the owen but I can’t get off the floor

Deras låtar är lite som avsnitt ur tv-serien Girls omsatta i musikform. Det är roligt, charmigt och väldigt, väldigt New York.  Och jag går i spinn på samma sätt som när jag första gången lyssnade på den där Antifolk-samlingen. Jag förstår precis varför de kom ut ur SXSW med en handfull kontraktserbjudanden i bagaget. Jag hoppas bara att det snart kommer ett album. De fyra (utmärkta) spår som finns på Spotify har jag snart lyssnat sönder och samman.

Desktop92

Anledningen att jag är i Köpenhamn och faller som en sten för Prettiots skönt giftiga popsånger är Vegas New Crush, ett nytt format som är en utveckling av deras koncept Vegas Udvalgte. Där Vegas Uldvalgte presenterade showcases med danska band är det nya up and coming internationella akter på Vegas New Crush. Amerikanska Prettiots fick sällskap av bland annat engelsmannen Tenterhook, australiensaren Fraser A Gromer, engelskan Jones och skotten C Duncan. Allt som allt fick åtta akter en halvtimma var.

Det är ett riktigt bra koncept. Speltiden är tillräckligt lång för att vi ska lära känna dem men tillräckligt kort för att de ska kunna lämna oss med en smak för mer. Och kvaliteten är genomgående mycket hög. The Prettiots har alla förutsättningar att kunna bli ett riktigt kultband men en sångerska som Jones har potentialen att bli en storstjärna med sin fantastiskt vackra soulstämma som förmår trollbinda endast uppbackad av en elektrisk gitarr. Titelspåret från hennes debut-EP, Indulge, har redan hörts i tv-programmet Later with Jools Holland.

Desktop91

Fraser A Gromer, Jones, C Duncan och Hinterhook.

Även Fraser A Gorman charmar rejält. Hans framtoning på scen är lite av den odräglige fulle killen i baren, eller polarens jobbiga lillbrorsa. Men han projicerar den bilden med glimten i ögat och när han börjar lira är det en svåremotståndlig korsning mellan slyngelrock och lätt 60-talsklingande folksånger. Även C Duncan bär ett tungt arv med sig från 60tals-folkrocken. Men där Gorman är östkust och Greenwich Village är C Duncan mer västkust och drömsk psykedelia. Tänk The Byrds mer flummiga sida korsad med Teenage Fanclub. Inte minst imponerar deras undersköna sångstämmor.

Tenterhook är kvällens ”ledsen kille med gitarr”, även om han försäkrar oss att han inte är så ledsen egentligen. Med bara sin egen elgitarr (eller akustisk under någon låt) som akompanjemang lämnas mycket utrymme för rösten. Och det bär den för. Visst är han  en duktig låtskrivare men det är verkligen rösten som bär honom hela vägen i mål, något som kommer fram betydligt mer i det avskalade formatet än vad jag tycker det gör på skiva.

 

Musiken som gav röst åt flykten

dd892133069586956791563ab36684b7-600x317Foto: AP/TT Montage: Ralph Bretzer

”From Oklahoma City to the Arizona line,
Dakota and Nebraska to the lazy Rio Grande,
It fell across our city like a curtain of black rolled down,
We thought it was our judgement, we thought it was our doom.”

Vi står på ett fält någonstans i Oklahoma 1934. Ett stort svart moln växer vid horisonten, kommer allt närmare och rullar in över oss. Luften färgas svart av flygande jord. Det är knappt att ljuset klarar av att tränga igenom och av bostadshuset ett stenkast bort syns bara konturerna, av ladan inget alls. Ibland ser man bara någon meter framför sig. Jorden fyller luftrör och lungor.
Men det är inte det värsta. Jorden som flyger i luften är vårt levebröd, där våra grödor ska gro, växa och bli till mat för våra barn att äta och till pengar att betala våra skulder till banken med. Och när pengarna inte kommer in tar banken vårt hem. Den stora depressionen har redan pågått i fem år. Grannens gård har redan blivit återtagen av banken och snart är det vår tur.

”Yes, as through this world I’ve wandered
I’ve seen lots of funny men;
Some will rob you with a six-gun,
And some with a fountain pen.”

Då var ändå jordstormarna sommaren 1934 bara den första av tre likadana stormperioder som drabbade framförallt Oklahoma och Texas under 30-talet. Tusentals och åter tusentals familjer tvingades bort från sina hem och begav sig västerut i hopp om arbete och ett bättre liv, bort från sjukdomar som kom i jordens spår, den hotande svälten, förödda marker och gårdar som man inte längre ägde.
Flykten gick längs den numera mytomspunna landsvägen Route 66 med riktning mot Los Angeles. Men det var inte the land of milk and honey som väntade där, vid delstatsgränsen på andra sidan Colorado-floden.

”Now the police at the port of entry say:
”You’re number fourteen thousand for today””

Som tema är flykten ett av de mer centrala inom rock, blues och folkmusik. Det må vara eskapism eller en mer handfast, påtvingad flykt från området eller staden man bor i; från familjen, från den samhällsklass och de begränsade framtidsutsikter man fötts in i. Det är ett tidlöst tema.
I litterär form har The Dust Bowl – som jordstormarna kom att kallas – skildrats mest framgångsrikt av John Steinbeck i Vredens druvor och Om möss och människor.
Musikalisk är det framförallt Woody Guthrie som blivit dess store uttolkare. 1940, i princip samtidigt som den sista jordstormsvågen ebbade ut, klev han in i studion och spelade in det som skulle bli den kanske första temaplattan: Dust Bowl Ballads.

Flyktingens och migrantarbetarens liv låg nära till hands för Woody Guthrie, som till skillnad från Steinbeck hade förstahandserfarenheter av sitt ämne. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. När han var åtta år gammal hittades olja där och Okemah förvandlades till en boom town och tusentals människor sökte sig dit, tills oljan 1931 sinade lika plötsligt som den upptäckts.
Guthrie lämnade staden för Pampa i Texas panhandle-område, ett område som kom att drabbas hårt av jordstormarna.
Så gav han sig, som så många andra, ut på vägarna för att kunna försörja sin familj där hemma i Pampa. Han gick, liftade, åkte godståg; tog småjobb och spelade och sjöng på salooner längs vägen mot Kaliforniens förlovade kustlinje, en resa hans skildrade i boken (och sedermera filmen) Bound for glory.

My brothers and my sisters are stranded on this road
A hot and dusty road that a million feet have trod
Rich man took my home and drove me from my door
And I ain’t got no home in this world anymore

Men vägen hade ett slut. Han kom fram efter betydande umbäranden och inte minst smädelser, hat och till och med fysiska angrepp från kalifornier som vände sig mot invandringen från mindre lyckligt lottade delstater.

”California is a garden of Eden,
a paradise to live in or see;
But believe it or not, you won’t find it so hot
If you ain’t got the do re mi.”

För många slutade flykten i flyktingläger och kåkstäder. Woody Guthrie fick jobb på en radiostationen KFVD där han sjöng sina egna och andras sånger och det var här han hittade sin röst som folksångare i de svagas tjänst.
Men det kringflackande livet hade fått fäste i honom och 1940 drog han österut, till New York. Det var här han spelade in sina Dust Bowl Ballads och grundlade sin egen berömmelse.

”Wherever little children are hungry and cry
Wherever people ain’t free
Wherever men are fightin’ for their rights
That’s where I’m a-gonna be, Ma
That’s where I’m a-gonna be”

Många sidor av Annika Norlin

00b48089b4ad0389b3b9bfbd508573ba-600x396Foto: Ralph Bretzer

Del två av intervjun som inleddes i förra inlägget…

Idag tar Annika Norlin Malmö Live i besittning. Hela helgen är det hon som står för programmet vilket inkluderar såväl spelningar med egna banden Säkert! och Hello Saferide som en spelning där hon för första gången ställer sig framför en symfoniorkester

Vi möter Annika Norlin i hotellfoajén på torsdagsmorgonen. Hon har några intensiva dagar i Malmö innan det hela drar igång på allvar i kväll. Under tre kvällar håller hon i taktpinnen på Malmös nya kulturkomplex. Trots att hon beskriver frågan om att ta över Malmö Live för en kväll som extremt rolig var det inte självklart för henne att tacka ja till uppdraget.
– Nej det var det verkligen inte. Eftersom jag håller på med så många olika grejer är det mycket som jag har förmånen att tacka nej till. Det var mycket att det var just Anna Storåkers (programansvarig på Malmö Live) som frågade. Jag har jobbat med henne förut och tycker att hon är en bra person.

– Det är som om två olika grejer slåss i mig hela tiden. Det är en rolig egotripp. Det är som en dröm, som att gå på en festival där man tycker att allting är intressant. Samtidigt finns det en del av mig som inte trivs så mycket med att stå i centrum. De här sidorna får battla med varandra. Men jag tror att jag har löst det på mitt sätt. Planen från början var att det skulle handla mer om mig. Nu är det mer saker som jag tänker på.
Yrket som artist kan tyckas lite udda om man inte gillar att stå i centrum.
– Ja, det kan det. Men när man blir en halvoffentlig person är det som att folk tycker att saker man sagt tidigare är smarta. Om folk tidigare bara tyckt det var tråkigt och nördigt så tycker folk plötsligt att det där var bra sagt när man blir offentlig. Det är lite det jag dras till att plötsligt blir min person logisk på något vis. Det är ett tveeggat svärd.

I helgens program ingår bland mycket annat två lite ovanliga spelningar för Annika Norlin. Den ena av dem är en sammanslagen Hello Saferide- och Säkert!-spelning, något hon bara gjort en gång tidigare.
– Jag ser de här projekten som väldigt skilda från varandra även om jag fattar att alla andra tycker att det låter exakt likadant, fast på olika språk. Det är två ljudvärldar som man slår ihop. Men så blev det en utmaning i sig: hur ska jag kunna gifta ihop de här två.
– Jag gjorde det på Way out west förra året men det blev så konstigt att göra det i festivalform. Jag har längtat efter att göra det i ett annat sammanhang där det är lite bättre ljud och lite lugnare.

Annika Norlin kommer också ställa sig framför MSO. Det är första gången hon uppträder med en symfoniorkester.
– Det blir extremt mäktigt. Och ganska svårt på så sätt att jag kan låtarna i motorminnet och nu måste jag rycka upp det. Det har gjorts helt nya arrangemang till låtarna. Ofta när det är en popartist som spelar med en symfoniorkester så brukar det vanliga bandet vara där och så lägger man på stråkar, men här är det bara jag och symfoniorkestern.
– Vi har repat en gång och det var bara för min skull för de är sådana ess att de bara behöver läsa noterna. Men jag sitter asmycket hemma och repar med datademos på arren.

På scen, med MSO, kommer hon att gästas av Nadin Al Khalidi, bland annat känd från Malmöbandet Tarabband som spelar arabisk folkmusik.
– När jag ska göra mina vanliga spelningar kan jag bli lite låst för man har en ljudbild att hålla sig till och det gör att alla som är med måste ha ett uttryck som liknar ens eget eller kan giftas ihop med det. Nu när jag fick göra det här med MSO som är helt utanför min comfort zone kan jag ta in någon som har ett helt annat uttryck och då kollade jag upp lite olika Malmöartister och fastnade jag för henne och kollade om hon ville vara med.
– Hon kommer att spela en egen låt och så gör vi en av mina tillsammans. Sedan blir det ett samtal med henne där hon pratar om musik och politik.

I huvudet på Annika Norlin

09-noje-Annika-Norlin-1

Foto: Ralph Bretzer

Jag kommer precis ihåg första gången jag hörde Annika Norlins röst. Det var en eftermiddag för tio år sedan och jag satt i bilen och körde på E6:an. Jag tror det var någonstans strax söder om Falkenberg och jag körde i riktning norrut när den då nysläppta låten “My best friend” kom på stereon.

Det var någonting med hennes sätt att sjunga som fick mig att lystra till orden. Visst, den har den fantastiska catch-frasen “Damn, I wish I was a lesbian” men rösten och texten hade fångat mig redan innan den dök upp. Sedan dess har det slagit mig i princip varje gång jag lyssnat på någon av hennes skivor – oavsett om det är på engelska med under namnet Hello Saferide eller på svenska som Säkert! – eller sett henne live: hur otroligt väl hon får orden att gå fram.

I morse mötte jag Annika Norlin i lobbyn på hennes hotell i Malmö för en intervju om I huvudet på Annika Norlin, den helg hon är curator för på Malmö Live som drar igång nu på fredag. Om det kan ni läsa i Skånskans papperstidning i morgon bitti, eller på webben efter klockan åtta på morgonen. I samband med det passade jag på att prata lite om låttexter.

09 noje Annika Norlin 4Du har ett sätt att sjunga som får texterna att gå fram väldigt tydligt.
– Jag tror verkligen att det är ett val. Man får som sångare eller sångerska välja vad som är viktigt och jag väljer berättandet. Jag tror jag har fått det med mig för att jag har en bakgrund av att ha lyssnat väldigt mycket på gammal country när jag växte upp. Det har gjort att det kommit sig naturligt att det är texterna som ska vara i fokus.
– Sedan tror jag inte att jag har en sådan röst att det skulle vara logiskt att fokusera på någonting annat. Däremot har jag alltid gillat att samarbeta med sångare och sångerskor som fokuserat på det andra, på själva rösten, för det tycker jag blir en rolig dynamik. Jag har alltid gillat att ha med mig någon annan på scen, som till exempel Maia Hirasawa som jag jobbat med mycket. Rösten finns både som ett berättarinstrument och som ett musikaliskt instrument.
– Om man är dam så vill alla att man ska vara Joan Baez men jag vill vara Bob Dylan. Det är någon man får kämpa för.

Hur jobbar du med texter?
– Jag skriver varje dag någonting så jag har ett gigantiskt arkiv med texter – textfragment och färdiga texter – och så spelar jag in små melodier på röstmemot. Ibland känner jag att jag har nog för att det skulle kunna bli något, eller att det är texter som hänger ihop, och då brukar jag ha gjort en skiva. Då går jag in och petar och lägger till text eller lägger till musik.
– Eller så provar jag att gifta ihop olika textfragment. Jag vill alltid att det ska hända något i texten. Det händer ganska ofta att man har en text som bara beskriver samma sak men då fungerar det ofta att koppla ihop olika saker för att det ska hända något.

I låten The Crawler från senaste albumet med Hello Saferide, Annika Norlins engelskspråkiga projekt berättar hon om hur hon och kompisen Andrea går och simmar i ett badhus. Alla simmar bröstsim och hittar en gemensam rytm som funkar för alla – men sedan dyker det upp någon som crawlar och sabbar rytmen för alla andra med sina svallvågor och behov av att ta sig förbi. Det är inte svårt att se det som en metafor för samhället i stort.
– Den är väldigt metaforisk, bekräftar hon.
– Jag har alltid tänkt på det i en samhällskontext när jag går och simmar. Jag blir alltid irriterad av samma anledning, när jag gör det. Jag kan bli ganska trött på metaforiska texter, eller verk över huvud taget, och jag brukar inte hålla på med det men just där kändes det ganska självklart för att jag alltid tänker på det på det viset.

09 noje Annika Norlin 3Metaforen föddes ur anekdoten…
– Ja, verkligen! Att det sker ett mord (i texten) stämmer ju inte naturligtvis men annars: att man går och simmar och behöver samsas och så kommer det någon annan som inte bryr sig om hur det blir för andra. Det sker ju varje gång. Det blir en ständigt återkommande anekdot.
– Det är roligt för den låten… alltså folk har verkligen blivit förbannade på den. Folk bland mina vänner. Det är inte simmarförbundet eller så som hört av sig utan kompisar som har kommit och sagt: “Ja vadå? Jag är ju där för att crawla!”

Vad jobbar du med annars nu?
– Jag gör massor av olika grejer. Jag är peppad på att göra testa på olika saker och jobba med olika människor och genrer. Jag skriver mycket med och till andra men jag har inget enstaka skrytsak att komma med. Jag har lite projekt jag inte får berätta om och så ska jag börja sammanställa till nästa skiva men det vet jag inte riktigt vad det blir än. Jag får se vad som utkristalliserar sig.

Ett upplopp med kraften kvar


ATR 8

Foto: Ralph Bretzer

Ibland är det skönt att bli överkörd. Att få en fullskalig attack på alla sinnen. En huvudrensning. Och det var precis vad Atari Teenage Riot bjöd på Moriska Paviljongen på fredagskvällen. Musiken är stenhård och ljuset gräver sig in i ögonhålorna. Golvet vibrerar av den elektroniska basen och hela lokalen fylls av en svettlukt när hundratalet kroppar kraschar in i varandra i en enda stor moshpit.

De var det hetaste och mest hårdföra man kunde höra i mitten på 90-talet. Revolutionära slogans mötte brutaltechno med punkattityd. men bandet splittrades vid millenieskiftet och kort därpå dog bandets ena tredjedel, Carl Crack – som länge lidit av psykiska besvär – dog i en överdos. Sedan 2010 är bandet dock tillbaka på banan igen och igårkväll gästade de alltså Moriskan.

Digital hardcore är kanske inte lika hett som genre som det var på 90-talet och visst är det lite glest i publiken. Men det tar inte många minuter för Alec Empire, Nic Endo och Rowdy Superstar att visa att glöden ännu brinner – både den politiska och den musikaliska. Det tar inte lång tid för dem att få igång ett grymt drag på publiken. Det är höjda nävar, antifascistiska slagord och  slam dancing. Och jag lämnar stället med ett leende på läpparna.

ATR 9

ATR 6

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×